arrow

Eric Ericson 100 år

Medverkande

Musiken

Om konserten

Körnationen Sverige började växa fram redan under 1800-talet i folkrörelser, i studentstäder som Lund och Uppsala samt i kyrkan där körsången länge varit framträdande. Det började alltså inte egentligen med Eric Ericson själv, men där fanns likafullt en bördig mylla att odla skickliga sångare i och därtill ett grundläggande intresse för stämsång och musikalisk gemenskap. Som dirigent för såväl sin egen kammarkör som Orphei Drängar och inte minst Radiokören höjde han på flera sätt nivån för körsång och flyttade fram gränserna för vad som ansågs vara möjligt att sjunga – och skriva för kör.

Konsertens program går i Ericsons anda, med utmanande repertoar som ställer höga krav på utövarna men som också belönar med stor skönhet. Richard Strauss Der Abend och Arnold Schönbergs Friede auf Erden skrevs med ungefär tio års mellanrum, på varsin sida av år 1900, och representerar å ena sidan höjden av romantiken och å andra sidan övergången till modernismen med sitt liberala förhållningssätt till traditionell harmonik. Båda hör till Eric Ericsons paradnummer, förståeligt nog med tanke på verkens klangliga rikedom och djup. Likaså Gloria av Lars Edlund och Ingvar Lidholms …a riveder le stelle spelade Ericson in på skiva flera gånger och är båda exempel på den nya slags körmusik som han framhöll och uppmuntrade. Det senare är dessutom ett av många verk som Ericson själv beställde.

I rakt nedstigande led från 1900-talets avantgardistiska körtonsättare finns samtida komponister som Ēriks Ešenvalds, vars suggestiva stycke A Drop in the Ocean har flera beröringspunkter med programmets övriga tonsättare. Lidholm skildrar Dantes och Vergilius mödosamma klättring ut ur helvetet med skarpa dissonanser och svindlande rörelser i stämmorna. Med andetag, visslingar, mumlande och skira ackord framkallar Ešenvalds en förtrollad stämning i sin tonsättning av texter ur Bibeln, av den helige Franciskus, samt av Moder Teresa som stycket är tillägnat. Klangerna minner stundtals både om Schönberg och, i de mest spänningsfyllda partierna, om Edlund.

Mest spännande är dock det nyskrivna stycke av Raminta Šerkšnytė som beställts till festivalkonserten i Eric Ericsons ära. Liksom Ericson beställde nya verk av tonsättare som låg i musikalisk framkant är detta musik av en tonsättare som blandar etablerade tekniker med nya för att utforska och upptäcka nya sidor hos vilken ensemble hon än skriver för. Šerkšnytė själv beskriver sin musik som att hon, liksom med vattenfärger, vill frammana de flesta möjliga skiftningar och toner. Med den ambitionen kan ett så mångsidigt instrument som den mänskliga rösten knappast passa bättre.