arrow

Japansk kör gästar Radiokören

Att naturen är viktig i både japansk och svensk kultur märks tydligt i våra länders musik. Naturskildringar går som en röd tråd genom denna konsert där den japanska amatörkören Hagi gästar Radiokören. Det blir ett möte med naturen som gemensam nämnare och musikens förmåga att läka och ge kraft.

Konserten är ett i raden av evenemang för att uppmärksamma 150 år av diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Japan. En relation med samarbeten inom en mängd områden – politiskt, ekonomiskt, akademiskt och kulturellt. Genom att uppmärksamma 150-årsjubileet vill Sverige och Japan ytterligare fördjupa och utveckla den goda relationen.

Som en del i detta har Radiokören bjudit in amatörkören Hagi. Hagi-kören startades 2010 för att medverka i en körfestival i USA. Ett par månader före avresan chockades Japan och omvärlden av nyheten om jordbävningen i Tohoku. Efterföljande katastrofer som den förödande tsunamin och kärnkraftsolyckan i Fukushima drabbade bland andra kören Hagis hemstäder Sendai och Tokyo svårt, och lämnade invånarna i stor förtvivlan. Efter stor tvekan genomförde kören de inplanerade konserterna och upptäckte därigenom hur stark musikens läkande kraft kan vara. Kören fortsatte att sjunga tillsammans och sedan 2011 reser man runt i världen för att samla in pengar till förmån för katastrofens offer. Hagis budskap är musikens förmåga att läka och ge kraft.

Malin Bångs stycke Shinai kiai har även det japananknytning. Shinai kiai är Radiokörens beställningsverk och skrivet för den internationellt verksamma japansk-svenska slagverkaren Mika Takehara. Verket uruppförs denna kväll. Shinai och kiai är begrepp i kampsporten Kendo där shinai är träsvärdet som används och kiai syftar på begreppet att tvinga sig själv att andas. ”Mikas Takeharas dynamiska spel med tydligt fokus, precision och organiska rörelsemönster är en viktig del i musiken” säger tonsättaren Malin Bång.

I konserten presenteras såväl traditionell som nutida svensk och japansk musik i programmet sammansatt av dirigenten Fredrik Malmberg i samarbete med kören Hagis grundare och förste dirigent Mitsuharu Okazaki.

Vid en närmare betraktelse ser man att det finns en hel del som förenar svensk och japansk körmusik. Svensk körlyrik karaktäriseras av textnära tonsättningar ofta med naturen i centrum liksom den japanska som gärna behandlar den allt igenom levande naturen. Här finns också den traditionella musiken med anknytning till hembygden som den välkända Furusato i Japan eller Värmlandsvisan i Sverige. I en konsert som uppmärksammar relationer blir även dialogen ett tema. Tonen slås an i konsertens inledningsstycke där dialogen uppstår mellan röst och slagverk.

Idén med Puksånger – lockrop var att utforska röstens möjligheter med referenser till folklig tradition, inte minst med hjälp av kulning. I Karin Rehnqvists stycke ställs slagverk mot den mänskliga rösten, det dova och dämpade mot det extremt höga och koncisa. Puksånger – lockrop beställdes av Rikskonserter till Falu Folkmusikfestival 1989.

En svensk Schubert har han kallats, Adolf Fredrik Lindblad, som lämnade en diger produktion efter sig av sånger, kammarmusik och symfonier. De verk som oftast framförs är dock körverket Drömmarne samt En sommarafton, mer känd som ”Över skogen, över sjön” som ingår i kantaten Om vinterkväll. Naturen är inte heller långt borta i Pär Lindgrens Woodpecker’s Chant. Även om hackspetten inte sjunger kan man tänka sig att fågeln inspirerat till detta polyrytmiska solostycke för slagverk.

För att skapa Radiokörens beställningsverk Shinai kiai studerade Malin Bång kampsporterna kendo, som utövas med bambusvärd (shinai) och den koreografiliknande aikido. Fullständig närvaro, snabb respons, den intensiva stillheten före ett spel och de plötsliga utbrotten av energi och rörelse under duellerna har varit utgångspunkterna. Att utföra musik som medlem i en ensemble är nära relaterat till samma upplevelse av fokus och koncentration.

Malmöbaserade Staffan Storm har skrivit en del storskaliga körverk, som Nachtschatten som beställdes av Radiokören till 90-årsjubiléet 2015. Aspects of Snow är hans täta och stämningsfulla tonsättning av Takayama Sozeis haiku-dikter som krävde en mer nerskalad form. Den japanska pianisten och tonsättaren Karen Tanaka hyser stor kärlek till naturen och omsorg om miljön. Naturen har inspirerat till många av hennes verk, som det virtuosa och fängslande marimbastycket Tales of Trees som presenterar några av de träd hon kom i kontakt med i och med flytten till Amerikas västkust.

Den amerikanske poeten e e cummings sätter ibland sina läsare på ganska svåra prov. Texten är uppbruten, avstavad och hopträngd men som två av hans svenska översättare konstaterade: ”Har men bara en smula barnasinne kvar brukar det går bra!” Kanske var det just barnasinne som Lars Johan Werle, upphovsmannen till Trees liksom operor som Animalen och Tintomara, hade kvar när han konstaterade att Cummings texter är ”mångtydiga, de inbjuder till lek, stundom allvarlig lek, till tonsättning…”.

rsbärsblom, även känd som Sakura, är en japansk folkvisa som beskriver körsbärsblomningen som har en egen dag och som hör till de viktigaste händelserna inom japansk kultur.

Text: Karin Ekedahl


RADIOKÖREN

dot 2018/2019

Skriv ut

Medverkande

 

&

Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.

Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.

Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.

HAGI Choir bildades i Sendai i mellersta Japan av körens chefsdirigent Mitsuharu Okazaki för en planerad vänskapskonsert 2011 i Carnegie Hall i New York. Samma år var Sendai en av städerna som drabbades av den kraftiga jordbävningen med efterföljande tsunami vid Tōhoku men trots katastrofen genomfördes konserten som planerat och kören har fortsatt sin verksamhet sedan dess. Ordet hagi betyder buskklöver på japanska och motsvarar landskapsblomma i prefekturen Miyagi, där Sendai är residensstad.

Fredrik Malmberg innehar sedan 2012 två prestigefyllda uppdrag i det svenska musiklivet: chefsdirigent för Eric Ericsons Kammarkör och professor i kördirigering vid Kungliga Musikhögskolan. Han är en erfaren uttolkare av verk i skiftande stilar och epoker men har en särskild förkärlek för den samtida körmusiken som han framhäver, inte minst med hans egen ensemble, Vokalharmonin. Han tjänstgör även som musiker i Oscarskyrkan i Stockholm.

Malmbergs verksamhet omfattar såväl kör- som orkesterrepertoar och han har samarbetat med ensembler såsom Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester, Concerto Copenhagen, DR Vokalensemblet, Helsingborgs symfoniorkester, Tallinns kammarorkester och Mariinskijteaterns orkester. Han är även efterfrågad som pianist och organist, bland annat med Mahler Chamber Orchestra, under ledning av dirigenter som Daniel Harding och Claudio Abbado.

Han har mottagit flera priser och utmärkelser för sin musikaliska gärning. 2012 listade musikmagasinet Opus Malmberg som en av de som gjort mest för att förnya konstmusiken i Sverige. Han är utbildad som kyrkomusiker, med diplom i orgelspel från Musikhögskolan i Malmö och Paris. Som 25-åring vann han första pris i orgelimprovisation i en internationell tävling i Biarritz.

Dr. Suemitsu avlade sin doktorsexamen vid fakulteten för ingenjörsvetenskap, vid Tohoku universitet år 1980. Han började sedan arbeta för RIEC (the Research Institute of Electrical Communication) vid Tohoku universitet, där han arbetade fram till sin pension som professor i mars, 2018. Hans huvudsakliga fält rör tunna halvledarfilmer och tillhörande ytkemi. När det gäller hans musikaliska karriär studerade han under studietiden dirigering under Mitsuharu Okazaki och tog dessutom röstlektioner under Minoru Hirano. Han har varit en återkommande dirigent för Tohoku universitets manskör sedan 2013, vilket innefattar deras föreställning år 2017 vid New Yorks Carnegie Hall.

Mika Takehara är en av dagens mest intressanta och virtuosa slagverks- och marimbasolister. Hon har uppträtt med orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Los Angeles Philharmonic, Saito Kinen Orchestra och Dresdner Philharmonie och är dessutom en hängiven kammarmusiker och solist. Takehara har studerat för bland andra professor Yoshitaka Kobayashi och världskända marimbasolisten Keiko Abe samt har tagit solistdiplom vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon har givit ut album på bland annat BIS, Sony och Decca.

Musiken

Ungefärliga tider

Idén med Puksånger – lockrop var att utforska röstens möjligheter med referenser till folklig tradition, inte minst med hjälp av kulning. I Karin Rehnqvists stycke ställs slagverk mot den mänskliga rösten, det dova och dämpade mot det extremt höga och koncisa. Puksånger – lockrop beställdes av Rikskonserter till Falu Folkmusikfestival 1989.

En svensk Schubert har han kallats, Adolf Fredrik Lindblad, östgöten som genom sin fosterfamilj fick en väg in i den svenska akademiska världen och så småningom även musiklivet. Lindblad ses som en av 1800-talets allra mest kända tonsättare. Ett utmärkt kontaktnät fick han så småningom i kretsen runt societetsdamen Malla Silfverstolpe som också hjälpte till att bekosta hans musikutbildning i Tyskland. I Silfverstolpes musikaliska salonger var Lindblad en självklar medelpunkt och fick där också avsättning för den tidstypiska ackompanjerade sången.

Lindblad lämnade en diger produktion efter sig, inte minst av sånger – över 200 skrev han – men även kammarmusik och två symfonier. De verk som oftast framförs av tonsättaren, diktaren och pedagogen Lindblad är dock hans körverk Drömmarne samt En sommarafton, mer känd som ”Över skogen, över sjön” som ingår i kantaten Om vinterkväll. I En sommarafton är även texten Lindblads egen och vi kan konstatera att han, enligt tidens rådande ideal, även var en god poet.

Text: Karin Ekedahl

Själva titeln är en paradox; en hackspett sjunger inte. Den låter, eller kanske tycker den själv att den sjunger, vi vet inte hur den upplever sitt eget läte. Pär Lindgrens A Woodpecker’s Chant är ett virtuost, polyrytmiskt solostycke för slagverk. Han försöker inte på något sätt att imitera en verklig hackspett utan ger en fantasi, en bild av en enveten, upprepad rytm. Antalet instrument för detta verk är stort och av varierade slag.

En inledande spelanvisning är ”obscure”, oklar, vilket i sig är en vägledning. Den skrivna notbilden kan visa mönster och sammanhang som kanske inte alltid når lyssnarens öra. Det förhållningssättet är bra för åhöraren att ha. Här är det inte ett förlopp som gestaltas musikaliskt utan snarare ett flerdimensionellt landskap som är i ständig förändring; där någonting avstannar tar något helt annat vid. Pär Lindgren är uppvuxen i ett konstnärshem och utgår ofta ifrån bilder i sitt komponerande. A Woodpecker’s Chant skrevs 1994 och tillägnades Niklas Brommare som uruppförde verket vid sin examenskonsert.

Text: Evabritt Selén

Malin Bångs musik är ett utforskande av rörelse och energi. För att skapa Radiokörens beställningsverk Shinai kiai har hon studerat kampsporterna aikido och kendo. Kendo härstammar från samurajernas sätt att slåss och utövas med långa bambusvärd, shinai. Den yngre sporten aikido kan nästan uppfattas som koreografi då utövarna med hjälp av händer och kropp strävar efter att styra bort kraften från motståndarens anfall. Aspekterna av fullständig närvaro, snabb respons, intensitet, stillheten före en kamp och de plötsliga utbrotten av energi och rörelse under duellerna har varit utgångspunkterna för verket.

Att utföra musik som medlem i en ensemble är nära relaterat till samma upplevelse av fokus och koncentration som i kampsport. Förnimmelsen av närvaro i stunden, lyhörda reaktioner på medmusikernas frasering samt de identiska, simultana kroppsrörelserna skapar en stark känsla av samhörighet och mening. Malin Bång medverkade som både tonsättare och musiker på Östersjöfestivalen 2013 i konserten Late Night Soprano.

Text: Karin Ekedahl

Staffan Storm har framför allt skrivit kammarmusik. I en intervju har han själv beskrivit det som ett resultat av samarbetet med musikerna ifråga. ”Det går att jobba med lite mer detaljer i det musikaliska uttrycket. Man jobbar tillsammans på ett sätt som man kanske inte gör vid större besättningar. Det är en interaktion på ett helt annat sätt.” Men det har även blivit körmusik av olika slag, som å ena sidan Und wenn die Welt voll Teufel wär till Lutheråret 2017, och den mer experimentella Förvittrad sfinx från 1990 till en dikt av modernisten Elmer Diktonius å den andra.

De tre korta körstyckena i samlingen Aspects of Snow är alla tonsättningar av gamla japanska poeter. Yamabe no Akahito levde på 700-talet och är ihågkommen som en av Diktens 36 odödliga, eller Sanjūrokkasen, liksom även 900-talspoeten Sakanoue no Korenori. De 36 utvalda poeterna levde mellan 500- och 1000-talet och valdes ut för att kunna studeras av andra aspirerande diktare. Takayama Sōzei levde och verkade på 1400-talet och var förutom diktare aktiv i det militära under shogunatet.

Gemensamt för alla tre dikter är, som samlingens namn också antyder, deras koppling till snö. Två av de tre dikterna nämner också månen, även den en vanlig symbol i japansk diktkonst. Klangerna i Staffan Storms tonsättningar är ofta täta, men svävande och inte påträngande. Det är ingen romantisk musik, men nog så stämningsfull. Storm frammanar upplevelsen, sinnebilden av att stå och titta upp mot himlen under månens ljus med snöns stilla rörelse i luften, så påtaglig att den nästan går att höra.

Text: David Saulesco

För den naturälskande japanska tonsättaren och pianisten Karen Tanaka var det mycket inspirerande att efter 16 år i Paris, där hon bland annat studerat spektralkomposition, flytta till Santa Barbara på USA:s västkust. Det kaliforniska medelhavsklimatet tilltalade henne, framför allt den klara och intensiva färgprakt som växterna och blommorna erbjöd. Marimbastycket Tales of Trees tillkom som en frukt av alla de träd hon såg på sin nya hemort och består av tre delar som var och en har lånat sitt namn av ett träd.

Den första delen – palmträdet – och den sista – apelsinträdet – är livliga och rytmiska med en upprepande struktur. I mittendelen, päronträdet, spelar marimbasolisten enbart darrande tremolo (snabbt växlande mellan två eller flera toner) vilket ger musiken en uttrycksfull, drömlik klang. Tales of Trees är i sin helhet ett virtuost stycke med stor variation i dynamik och uttryck. Karen Tanaka gläds åt att det är Mika Takehara som står vid marimban då stycket uppförs i Berwaldhallen.

Text: Anna Hedelius

Den amerikanske poeten e e cummings (han använde samma okonventionella ortografi i sin diktning som när han skrev sitt namn) sätter under stundom vid blotta anblicken av sin poesi läsaren på ganska svåra prov. Texten är uppbruten, avstavad och hopträngd – man får lägga pussel av bokstäverna. Men som två av hans svenska översättare konstaterade: ”cummings kan verka svår ibland, men har man bara en smula barnasinne kvar brukar det går bra!”

Kanske var det just barnasinne som tonsättaren Lars Johan Werle, upphovsmannen till Trees och operor som Animalen och Tintomara, hade kvar när han konstaterade att cummings texter är ”mångtydiga, de inbjuder till lek, stundom allvarlig lek, till tonsättning” samt att ”den okonventionella interpunktionen, omkastningarna i tid och rum … ger dikten en sorts öppenhet som stimulerar vars och ens emotionella fantasi”.

I Trees blir trädet också symbol för kärlek, rasuppror, lek och metafor för den kultur som vi alla tillhör och tillsammans måste värna. Verket beställdes av Radiokören 1976 och uruppfördes 1982.

Text: Karin Ekedahl

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus

Konsertintroduktion med Niklas Lindblad och Fredrik Malmberg i nedre foajén 1 timme före konsertstart.