Wolfgang Amadeus Mozarts Symfoni nr 32 från våren 1779 har ibland omtalats som den så kallade Symfoni i G-dur K 318. Vad menas nu med detta? Den passar inte in i symfoniformen som förväntat, i alla fall inte som förväntat efter Mozarts tid. Verket är mer av en italiensk uvertyr (sinfonia) – och så ändå inte riktigt det heller. Musikforskarna har undrat vad Mozart ”skulle ha det till”. Man har trott på en uvertyr till sångspelet Zaide eller den operalika skådespelsmusiken till Thamos, kung av Egypten, men det anses inte längre sannolikt. Frågan är ju också om det spelar någon större roll. Musiken är briljant och effektivt formad, av precis rätt längd för sitt innehåll, vilket som vi vet inte är någon självklarhet i musikens värld. Symfonin skrevs kort efter Mozarts återkomst till Salzburg från den ödesdigra resan 1777–79, i arbetssökande syfte, genom Tyskland och till Paris. I den franska huvudstaden avled modern, som han rest tillsammans med, och inte blev det något jobb heller. Det enda mer betydande verk som skrevs under den långa resan var Symfoni nr 31, långt mer berömd än nr 32 och kallad Paris. Där erbjöds han förresten faktiskt tjänsten som slottsorganist i Versailles, men vid det laget var Mozart hjärtligt trött på Frankrike och dess invånare. Mozart använde senare faktiskt själv Symfoni nr 32 just som operauvertyr, vid ett framförande i Wien 1785 av en opera av Francesco Bianchi.

Gunnar Lanzky-Otto

Wolfgang Amadeus Mozart

Född: 27 januari 1756 i Salzburg, Österrike.

Död: 5 december 1791 i Wien, Österrike.

Verk: Komponerade första symfonin vid fyra år, första operan vid 11. Skrev symfonier, pianokonserter, operor, kammarmusik, mässor och mycket annat, sammanlagt ca 600 verk. Anses som en av musikhistoriens viktigaste tonsättare.

Underbarn?: Spelade piano från tre års ålder, violin från sex. Reste runt i Europa med pappa Leopold och visades upp som underbarn.

Vid andra världskrigets utbrott befann sig Benjamin Britten och hans partner, tenoren Peter Pears, i USA. Pacifister som de var beslöt de sig för att stanna där på obestämd tid. Det kom att bli tre år, en produktiv och konstnärligt utvecklande period för den med tiden allt mer hemlängtande tonsättaren. Till de första verk som skrevs efter återkomsten till England hör Serenad för tenor, horn och stråkar från 1943. Hornlegenden Dennis Brain var vid denna tid bara drygt tjugo år gammal, men redan vida berömd och i full färd med att beställa solokonserter åt sig själv. Han bad Britten att skriva ett stycke för honom och resultatet blev alltså detta mästerverk med sin inte så vanliga solistkombination, där tenorstämman naturligtvis vigdes åt Pears. Serenaden tillägnades Edward Sackville-West, en urtypisk engelsk kulturexcentriker, musikkritiker och författare av glömda noveller som The Ruin: A Gothic Novel och Piano Quintet. Med Britten hade han samarbetat kring radiopjäsen The Rescue, byggd på Homeros Odysséen, och han arbetade hårt för att hjälpa unga brittiska tonsättare att få deras musik spelad.

Serenaden omfattar sex för engelsmännen välkända dikter från 1400-tal till1900-tal av Cotton, Tennyson, Blake, en anonym Dirge (sorgesång), Ben Johnson och Keats. Britten tyckte om musikalisk symmetri och sångerna flankeras av prolog respektive epilog för solohorn. Om dessa hornsolon är det viktigt att veta att de ska spelas på hornets naturtoner utan korrigering med hjälp av ventiler, vilket ursprungligen var Brains förslag och gillat av Britten. Lyssnaren kan lätt få för sig att något är galet, att solisten ”spelar falskt”, inte minst då man i resten av serenaden befinner sig i den ”trygga” tempererade stämningen. Med tanke på alla felgrundade missförstånd sägs Brain med tiden ha ångrat sin idé. Men det är alltså så det ska låta – när det låter fel så är det rätt. Sackville-West menade att serenaden handlar om natten … den allt längre skuggan, det avlägsna taptot i solnedgången … sömnens tunga änglar, men också om den dolda ondskan … ormen i rosens hjärta, aningarna om synd i människans hjärta. Keats avslutande dikt ackompanjeras av enbart stråkar eftersom hornisten ska hinna ta sig ut bakom scenen för att i osynlighet spela sin epilog, identisk med prologen.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Benjamin Britten

Född: 22 november 1913, Lowestoft, Storbritannien.

Död: 4 december 1976, Aldeburgh, Storbritannien.

Studier: Britten introducerades för tonsättaren Frank Bridge i de tidiga tonåren och det resulterade i tonsättarlektioner. Britten studerade senare komposition även på Royal College of Music i London.

Övrigt: Musikforskaren Philip Brett konstaterar att Britten ”är en nyckelfigur i den brittiska musikkulturens tillväxt under andra hälften av 20-talet, hans effekt på allt från opera till förnyelse av musikutbildningen är svår att överskatta.”

Verk i urval: Brittens verk spänner opera, kör, solosång, kammarmusik, orkestermusik och filmmusik som operorna Peter Grimes, Billy Budd, Döden i Venedig, kyrkospelet The Prodigal Son, orkesterstyckena The Young Person’s Guide to the Orchestra och Variationer över ett tema av Frank Bridge, Spring Symphony och War–Requiem för kör och orkester samt körverken A Ceremony of Carols, Hymn to St Cecilia och Rejoice in the Lamb.

Om inspelad musik: Mamma Edith Britten, som var en begåvad amatörmusiker, gav den unge Benjamin pianolektioner och anordnade musikaliska soaréer i hemmet. Sålunda var Britten en av de sista tonsättarna som växte upp med endast levande musik eftersom hans pappa vägrade att införskaffa såväl grammofon som radio.

Tyvärr fullbordade Wolfgang Amadeus Mozart aldrig sina båda främsta körverk. Han avled ju mitt under arbetet med dödsmässan, Requiem, ett faktum som kryddats med mycket mystik genom historien. Mindre spöklika är omständigheterna kring den stora Mässa i c-moll som inte heller blev klar. Efter många svårigheter, bland annat faderns hårdnackade motstånd, hade Mozart äntligen gift sig med sin kära Constanze Weber i augusti 1782. Han lovade pappa Leopold per brev från Wien att tillsammans med sin fru snart besöka Salzburg. Mozart försäkrade också i tacksägelsens anda, för giftermålet och för att Constanze återhämtat sig väl efter födelsen av deras första barn, att han då skulle presentera ett nyskrivet verk.

Så blev det alltså inte, men den halva mässan fanns med i bagaget till Salzburg och i oktober 1783 framförde Mozart ett stort körverk i Peterskyrkan. Musikerna var gamla kolleger till Mozart och Constanze själv var sopransolist. Frågan är vad som faktiskt spelades; vad var utfyllnaden? Eftersom det ansågs otänkbart att framföra en halv mässa för liturgiskt bruk har det antagits att Mozart kompletterade med satser ur egna mässor, eller med någon annan tonsättares musik. Hur som helst fanns det verkligen bara en halv c-mollmässa av hans egen hand: Kyrie, Gloria, en bit av Credo samt skisser till Sanctus och Benedictus.

Det finns flera tänkbara förklaringar, mer eller mindre trovärdiga, till varför mässan aldrig blev klar. Det var trots allt ingen beställning eller en följd av någon anställning. Mozart behövde alltid pengar och den omfattande mässan kan då ha fått stryka på foten. De löften man givit sig själv är också de lättaste att bryta. Under vistelsen i Salzburg avled också lille nyfödde Raimund Leopold, som lämnats kvar i Wien. Kanske började Mozart då förknippa mässan med sonens död och tappade helt enkelt gnistan – av sorg.

Ofullbordad må den vara, men c-mollmässan betraktas ändå som Mozarts kontrapunktiska mästerverk. Den visar också hur Mozart påverkades av möten med den sena barockens musik, framför allt av Bach och Händel. Han kom också senare att återanvända delar av musiken i Kyrie- och Gloria-satserna i kantaten Davidde penitente från 1785.

Text: Gunnar Lanzky-Otto