Våren, en årstid full av aktiviteter då så mycket ska hinnas med innan, ja innan vad …? Kanske behöver vi stanna upp då vår omgivning kläs i ”sköna, gröna kläder” och påminna oss om de ljusa nätterna, den omgivande naturen och dess prakt som vi så gärna besjunger. Att likt Sara Teasdale, i en värld ”hård och grå som sten”, lyfta blicken och för ett ögonblick förundras över det stora i det lilla, den undersköna månen som föds på nytt om och om igen. Hennes text The New Moon är tonsatt av den lettiske tonsättaren Ērik Ešenvalds och genom stycket förs vi från en obarmhärtig vardag till en möjlighet att betrakta världen i ett annat perspektiv. Vi anar det i musiken också. Med hjälp av rörklockor och glas svävar musiken ut i rymden i vårkvällen.

I Which was the son of … har den estniske tonsättaren Arvo Pärt tonsatt Lukasevangeliet 3:23–38 där det redogörs för Jesu släkttavla. Men texten ger oss också perspektiv på vår egen tid, eller som Sofia Söderberg påpekar: ”Den blir en påminnelse om vårt eget ursprung, att vi alla är söner eller döttrar till någon som kommit före och visar att det kommer någon efter. Det handlar om människan som en del av något större och knyter också an till tanken i The New Moon, att vi ska ta vara på jorden och det liv vi har.”

• Poslegnij platj garmosjki/Dragspelets sista klagan

I programmet med musik av tonsättare som har sitt ursprung i länderna runt Östersjön hittar vi den ryske tonsättaren Nikolaj Sidelnikov, uppskattad lärare i komposition och kompositör av främst vokalmusik. I verklistan finns operor, oratorier, sångcykler och körmusik, men han skrev också symfoniska verk samt musik till film, teater, radio och TV. Musiken i Hjärtliga samtal från 1975 bygger på omtyckta folkmelodier och i svitens sista sång får vi höra det lilla dragspelet sista klagan innan vi definitivt ger oss ut i naturen i den svenska vårkvällen.

Två vårsånger som blivit en del av den svenska körlyrikskatten där naturen löper som en röd tråd: Hildor Lundviks Det första vårregnet och David Wikanders Förvårskväll. Lundvik som gav en juristbana på båten för att bli kyrkomusiker fick så småningom en ordinarie tjänst i S:t Görans församling i Stockholm och som också var framgångsrik som kördirigent. I Det första vårregnet sätter han mästerligt musik till Vilhelm Ekelunds förtätade språk, en helgjuten enhet i det som utgör ett lite ovanligt bidrag till 1900-talets svenska körlyrik. Ett tonspråk som gör att man skulle kunna kalla Lundvik för en svensk impressionist, en av de få.

Ytterligare en kyrkomusiker med Stockholmsanknytning som förevigat sig i körlitteraturen är David Wikander. Det går liksom inte att tänka på Wikander utan att nämna Kung Liljekonvalje, hans tonsättning av Frödings text som kan betraktas som en körlyrisk ikon. Men Förvårskväll med text av den lång mindre kända arbetarförfattaren och diktaren Ragnar Jändel står inte långt efter. Romantiska klanger som präglas av klarhet.

Organist i Storkyrkan i över 30 år var han, David Wikander. Och när man börjar prata om romantisk, svensk körlyrik så kommer man liksom inte förbi honom. Wikander lämnade ett avsevärt opus efter sig men det är med körstycken som Dofta, dofta, vit syren och Kung Liljekonvalje som han skrivit in sig i den svenska musikhistorien. Stycken som någon beskrivit som ”en omistlig skatt i vårt kulturarv”. Förvårskväll med text av arbetarförfattaren och diktaren Ragnar Jändel hör också till en av de mest kända titlarna med sina nationalromantiska klanger som präglas av klarhet.

Text: Karin Ekedahl

Einojuhani Rautavaaras Sommarnatten är hans lite egensinniga tolkning av den lite vemodiga folkvisan Ant han dansa med mig som blir dansant och svävande på samma gång. Rautavaara som dog 2016 lämnade en stor produktion, inte minst av av vokalmusik, efter sig. Han räknas en som av Finlands främsta tonsättare med sin högst personliga blandning av romantik, tradition och modernistiska inslag, ofta färgade av mystik och andlighet.

Elisabet Hermodsson (1927)/GUNNAR ERIKSSON arr (1936) – Sommardoft

Det finns forskning som menar att människans utveckling går att hänföra till att vi kan samordna oss kring en puls. I förlängningen innebär det att vi är den enda livsform som musicerar tillsammans i takt och, kanske mer skrämmande, marscherar. Men det gör också att vi kan dansa i takt. Det inte bara hjälper människan att utvecklas utan bidrar även till att vi känner ett lugn och en lyckokänsla. För någon som ägnat större delen av sitt liv åt att musicera med andra människor är det spännande tankar som Sofia Söderberg har anammat. Med dem i bakhuvudet förs en tydlig puls in programmet för oss att landa i. Rentav dansant blir det när mästerarrangören och Göteborgsprofilen Gunnar Erikssons tar sig an författaren, konstnären och visdiktaren Elisabet Hermodssons Sommardoft även om de växlande taktarterna kan utgöra en utmaning i dansen.

• Let him kiss me 
• Awake, O north windAtt sjunga en vårkonsert handlar förstås om att besjunga naturen men minst lika mycket att besjunga kärleken. Ständigt aktuelle Sven-David Sandström som med sin stora produktion länge har präglat det svenska musiklivet. I Four Songs of Love, som tonsättaren tillägnat Gustaf Sjökvist, utnyttjar han dialogen mellan han och hon som återfinns i texten hämtad från Höga visan. Fyra miniatyrer som med Sandströms varma klanger än en gång påminner oss om att Höga visans mer än tusen år gamla kärlekslyrik är tidlös.

• Ei Või Õnneta Elada! – Utan lycka kan man inte leva
• Peiu pilkamine – Gäck med brudgummen
• Sööge, langud! – Ät svågrar!

När Veljo Tormis påbörjade sin tonsättarkarriär på femtiotalet var den Sovjetiska ockupationen av Estland högst påtaglig och därmed hotades bland annat folkliga minoriteter. Det gick naturligtvis inte att säga i tal och skrift men i musiken kunde Tormis ge uttryck för ett kollektivt kulturellt minne. Hans inspiration blev den estniska folkmusiken men han rörde sig musikaliskt även utanför landets gränser till kringliggande landområden. Tormis själv sa: ”Jag använder inte folkmusik, det är folkmusiken som använder mig”. På ön Kynö i Rigabukten, nära den estniska kusten, har det länge sjungits en slags alliterativa bröllopssånger. Sånger på vers med en aningen besynnerlig metrik som är en reminiscens av runosång, en folkmusikalisk sångstil som hör hemma i bland annat Finland och Estland. Bröllopssånger från Kynö från 1959 är Tormis tonsättning av de rytmiskt särpräglade texterna.

Text: Karin Ekedahl

Under sin livstid fick den amerikanska poeten Sara Teasdale kritik för att hennes poesi inte var tillräckligt sofistikierad. Samtidigt erkändes den för att på ett självklart sätt uttrycka komplexa frågor och inte minst för att vara musikalisk och suggestiv. Det är inte svårt att förstå varför hennes texter letat sig in i många tonsättares partitur. Ērik Ešenvalds som utvecklat en ovanligt mogen stil i ganska unga år och som gjort sig känd som en tonsättare som väljer text med stor omsorg har med sin tonsättning av Teasdales Stars skapat en slags ”musikalisk mysticism”. Stycket med den karaktäristiska kombinationen av täta klanger i såväl kören som på de stämda glasen har blivit något av hans signaturmelodi. Och vad kan passa bättre än att i försommarnatten blicka upp mot den oändligt sköna stjärnhimlen och kanske få en glimt av nymånen.