arrow

40 ÅR AV MUSIK: JUBILARERNA

Molly Kiens nyskrivna stycke för Radiosymfonikernas solister Eriikka Nylund och Fredrik Ekdahl inleder denna sista jubileumskonsert, där alla tre dessutom är jämngamla – 40 år – med Berwaldhallen själv. Dirigenten och violinisten Tobias Ringborg bjuder på både vackra romanser av Stenhammar och Berwalds Sinfonie Singulière, som spelades på den allra första konserten i Berwaldhallen och här blir en elegant avslutning på det pampiga firandet.

Konserten den 16 januari föregås av en Upptakt med Sveriges Radio P2:s Klassiska Podden om Wilhelm Stenhammar.

”Med sådana vänner behöver man inga fiender”, heter det. Tonsättaren och hovkapellmästaren Ludvig Norman, en stor beundrare av Franz Berwald, hade dock sin blinda fläck. Fram till sin död undanhöll han av missriktad välvillighet existensen av en av de mest originella svenska symfonierna: Berwalds Sinfonie singulère, komponerad efter att denne sålt sitt ortopediska institut i Berlin och återvänt till Sverige.

När Tor Aulin uruppförde symfonin 1905, 60 år efter dess tillkomst, blev det tillsammans med bildandet av Berwaldstiftelsen 1909 starten för en febril Berwald-renässans som nådde sin kulmen med firandet av Berwalds 150-årsjubileum 1946. Vid Berwaldhallens invigning 1979 var Sinfonie singulière en självklarhet för dåvarande chefsdirigenten Herbert Blomstedt. Inte bara för att dess upphovsman fått namnge Sveriges Radios Symfoniorkesters nya konserthus, utan dessutom för att verket med sin vitalitet och originalitet är en pärla bland svenska symfonier.

En som också gick i bräschen för Berwald och införlivade hans verk i den fasta repertoaren var Wilhelm Stenhammar. Både under tiden som dirigent vid Hovkapellet i Stockholm och som konstnärlig ledare för Göteborgssymfonikerna i femton år. Stenhammars Två sentimentala romanser för violin och orkester tillhör hans mest intagande verk och komponerades under en vistelse på Vestanå herrgård utanför Gränna sommaren 1910. Här framförs de av en av Sveriges finaste violinister, Tobias Ringborg, som dessutom är konsertens dirigent.

Det snurrar runt talet 40 på denna den sista jubileumskonserten till Berwaldhallens ära. Den amerikanskfödda men sedan flera år Sverige-baserade tonsättaren Molly Kiens beställningsverk, en Concertante för fagott, viola och orkester, är komponerat till Berwaldhallens ära och tillägnas de två solisterna: violasten Eriikka Nylund och fagottisten Fredrik Ekdahl, båda två liksom Kien själv jämngamla med jubilaren. En praktfull inledning på en både ljuvlig och sprudlande festkonsert.

Text: Henry Larsson


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2019/2020

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Tobias Ringborg är lika framgångsrik i operahus som på konsertestraderna – som dirigent, solist och kammarmusiker. Karriären inleddes 1994 då han vann det prestigefyllda Solistpriset. Samma år tog han solistdiplom vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm. Violinstudierna avslutades därefter på The Juilliard School i New York.

Som violinsolist har Ringborg gästat samtliga svenska symfoni- och kammarorkestrar och han har samarbetat med dirigenter som Gennady Rozhdestvensky, Neeme Järvi, Okko Kamu, Sakari Oramo och Daniel Harding. Till utländska meriter hör förstapriset i Concours International de Musique de Chimay i Belgien samt solist- och orkesterkonserter över hela Europa och i USA.

Ringborg inledde sin karriär som dirigent år 2000, då han vann han en dirigenttävling i Helsingborg, och har sedan dess framträtt med samtliga svenska och många skandinaviska orkestrar, ofta i den dubbla rollen som solist och dirigent. Han hyser en livslång passion för opera och debuterade 2001 som operadirigent på Folkoperan. Samma år debuterade han på Kungliga Operan och året därpå knöts han till Malmö Opera.

Han är en aktiv förkämpe för svensk musik, och har spelat in ett tjugotal skivor med kammarmusik och violinkonserter av företrädesvis svenska tonsättare. Han har alltjämt en aktiv karriär som violinist, och spelar på en Gagliano-violin, utlånad av Järnåkerstiftelsen. Tobias Ringborg har tilldelats Herbert Blomstedts dirigentpris av Kungl. Musikaliska Akademien, och 2011 invaldes han som ledamot av samma akademi.

&

Finska violasten Eriikka Nylund är sedan 2007 stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Nylund är utbildad vid Sibelius-Akademien i Helsingfors, Musik-Akademie Basel och Mozarteum i Salzburg. Hon var fram till 2006 en av de ursprungliga medlemmarna i den flerfaldigt prisbelönade finska stråkkvartetten Meta4 som bland annat tilldelades första pris vid internationella Sjostakovitj-tävlingen i Moskva 2004, liksom juryns specialpris för bästa Sjostakovitj-tolkning. Hon har framträtt som solist med flera framstående orkestrar och var tidigare stämledare i Philharmonia Orchestra i London.

 

Musiken

Ungefärliga tider

Wilhelm Stenhammars Två sentimentala romanser för violin och orkester är små pärlor av melodisk ingivelse som komponerades 1910 under hans sommarvistelse på Vestanå, en herrgård söder om Gränna. Vestanå, ”denna ljuvliga ort” enligt Stenhammar själv, var ursprungligen ett gammalt Braheslott från 1500-talet där familjen året innan hade börjat tillbringa somrarna. Vistelserna där var kreativa. Redan första året tillkom den fjärde stråkkvartetten, samtidigt som Stenhammar påbörjade sina omfattande kontrapunktstudier. 1910 komponerades den femte stråkkvartetten liksom de båda sentimentala romanserna som fick sitt uruppförande av Tor Aulin med Göteborgs orkesterförening den 19 april 1911.

Romanserna har flera föregångare och genren har även specifikt förknippats med nordiska tonsättare. Beethovens båda violinromanser, som Stenhammar själv hade dirigerat vid ett flertal tillfällen, anses stå som ursprungliga förebilder. Liknande verk av Max Bruch, Dvořák, Johan Svendsen, Peterson-Berger, Sibelius och andra följer samma idiom. I sin Stenhammar-biografi resonerar Bo Wallner kring ordet ”sentimental” och menar att man inte behöver lägga in dagens innebörd av något ”överdrivet och hjärtnupet” i ordet. Han hänvisar till Julius Rabe, som på sin tid förde fram tanken att det snarare kunde vara frågan om någon slags ursprungsbetydelse i ordet; att det är frågan om stycken avsedda att framföras ”con sentimento”, med känsla.

Den första romansen i A-dur, med tempobeteckningen Andantino, är i rondoform och instrumenterad för kammarorkester. Orkesterbesättningen består förutom stråkar av en flöjt, klarinett och fagott, respektive ett horn. Den andra romansen i f-moll, Allegro patetico, har en mer upprörd karaktär med soloviolinens punkterade melodi mot orkestersatsens synkoper. Den är i tredelad visform och orkestern har här utvidgats med en oboe samt ytterligare en klarinett, fagott respektive horn.

Text: Henry Larsson

Jag ville skriva ett stycke som skulle hylla Berwaldhallen, men jag visste inte på vilket sätt. När jag började skriva musiken hade jag inga utommusikaliska tankar, men under arbetet kände jag mer och mer att musiken påminde mig om ett bergigt landskap. Jag kom att tänka på en plats jag besökt som barn och som jag fortfarande minns väl: Seneca Rocks, i delstaten West Virginia i USA där jag och min familj bodde.

Jag mindes hur en brant klippa reste sig majestätiskt ur ett grönt berg, men kom inte exakt ihåg hur det såg ut. När jag hittade bilder från platsen tänkte jag nästan omedelbart på Berwaldhallens utsida, som också ser ut som en klippa täckt av grönska. Då bestämde jag mig för att döpa stycket till just Seneca Rocks. Musiken har dramatiska partier där dissonanta toner plötsligt tränger genom tonala ackord, vilket påminde mig om stenarna som bryter ut ur berget. Men verket har också lugnare delar som för tankarna till grönskan och stillsamheten på Seneca Rocks.

Fagott och altfiol är två instrument som båda har en speciell klang och som passar bra tillsammans. Jag har försökt utnyttja båda instrumentens breda omfång och tekniska möjligheter och samtidigt skapa en intressant klangbild med resten av orkestern. Det är en spännande utmaning, inte minst med tanken på att det – så vitt jag vet – inte har skrivits en dubbelkonsert för just dessa två instrument tidigare.

Text: Molly Kien

Franz Berwald ville skriva opera, en dröm som väckts och vuxit under hans elva år som violinist i Kungliga hovkapellet i Stockholm. Stadens musikliv i övrigt hade Berwald inte mycket till övers för; han tyckte att det mesta var amatörmässigt och smått. Dit räknade han även vurmen för folkmusik, som inspirerade tonsättare på 1800-talet. Berwald ville skriva ’riktig’ musik. Helst ville han etablera sig utomlands och när han reste till Berlin var det för att vinna erkännande som operakompositör. Nu blev det inte riktigt så; hans arroganta sätt vändes emot honom.

I stället för att skriva opera öppnade Berwald ett ortopediskt institut som blev mycket framgångsrikt. Efter drygt tio år sålde han institutet och flyttade vidare till Wien, den här gången för att söka lyckan med symfonisk musik i stället. Nu fick Berwald ett varmt mottagande och kunde återvända till Stockholm med blicken höjd och stärkt självförtroende. Hemma blev hans första fullbordade symfoni, Sinfonie sérieuse, ännu ett fiasko. Först i dryga femtioårsåldern började Berwald få ett erkännande som kompositör i Sverige och det dröjde ännu längre innan han till slut blev både ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien och – inte minst – fullt erkänd som kompositör, framför allt för sina symfonier.

Franz Berwalds tredje symfoni, Sinfonie singulière, är daterad mars 1845 dvs. strax innan han flyttade utomlands igen för att ännu en gång söka lyckan på kontinenten. Ordet ’singulière’ har flera betydelser. Det kan betyda både ’den enda i sitt slag’ och ’enastående’ men också ’egendomlig’ eller ’besynnerlig’. Möjligen var Berwald helt medveten om den här tvetydigheten i rubriken för symfonin är både infallsrik och fantasifull, full av ovanliga harmonier och andra överraskningar.

Text: Katarina Lindblad

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 10 min

GUIDAD VISNING:  Vill du veta mer om Sveriges Radios konserthus? Före konserten den 16 januari har vi visningar kl 16:00 och 16:30, med ett begränsat antal platser. Köp din biljett till visningen här.

UPPTAKT 16 januari: med Klassiska Podden i Sveriges Radio P2. Camilla Lundberg och Carl Tofft om Wilhelm Stenhammar. Start kl 17.00, i nedre foajén.

Efter konserten håller baren öppet på det nyrenoverade entréplanet. Välkommen!