arrow

GERHAHER, HARDING & MAHLER

Lyrisk kärlek, existentiell smärta och giftig satir – Gustav Mahlers sånger Des Knaben Wunderhorn är lika njutbara som underhållande och tolkas här av barytonen Christian Gerhaher. Under ledning av chefsdirigent Daniel Harding ger Radiosymfonikerna Mahlers Blumine, ursprungligen den andra satsen i tonsättarens första symfoni. Bengt Rosengren och Lisa Viguier Vallgårda är solister i Witold Lutosławskis 1980-talsverk Dubbelkonsert för oboe, harpa och kammarorkester. Och så leder Daniel Harding Radiokören i tre körverk av Reger, Bruckner och Brahms.

Se konserten på Berwaldhallen Play.

Witold Lutosławski föddes i Warszawa 1913, rakt in i en orolig tid i Europa. Han var en etablerad tonsättare redan före andra världskriget men försörjde sig under krigsåren främst som kabaré- och krogpianist. Han undkom med nöd och näppe Warszawaupprorets fasor hösten 1944. Genombrottet kom 1954 med Konsert för orkester där folkliga element blandas med en sträv modernism. Med verket Musique funèbre upptogs Lutosławski i den musikaliska avantgardism som skulle komma att placera honom i spetsen för den ”nya polska skolan”. I Jeux venitiens introducerade Lutosławski aleatorisk kontrapunkt: en typ av slumpmässighet i musiken som skulle komma att utmärka många av hans verk. Tekniken var en reaktion mot den seriella musikens matematiska stränghet.

Lutosławskis Dubbelkonsert för oboe, harpa och kammarorkester, komponerad 1979-1980, beställdes av den schweiziske dirigenten Paul Sacher. När verket nu spelas i Berwaldhallen är oboisten Bengt Rosengren och harpisten Lisa Viguier Vallgårda solister, båda sedan länge medlemmar i Radiosymfonikerna.

Konsertens tredje solist är barytonen Christian Gerhaher, som framför åtta av Gustav Mahlers Sånger ur Des Knaben Wunderhorn. Gerhahers urval till denna konsert inkluderar den stillsamma sången Urlicht, som även utgör den fjärde satsen i Mahlers andra symfoni. Sångerna pendlar mellan tragedi och komedi. Från en hemsökt nattvakt i Der Schildwache Nachtlied eller döda soldaters spöken som osynliga tvingas vandra i Revelge till den blåögt naiva Rheinlegendchen eller trallande Wer hat dies Liedlein erdacht? Den sistnämnda skrevs, om man får tro sångaren, egentligen av tre gäss som gärna tutar sången för den som inte kan sjunga den själv.

Mitt i de åtta sångerna på programmet framför orkestern Blumine – ursprungligen den andra satsen i Mahlers första symfoni. På senare år har Blumine blivit ett uppskattat litet konsertstycke i egen rätt.

Gustav Mahler öppnar med sin känsligt orkestrerade vokalmusik porten till en djupt andlig värld. Där solisten i Urlicht längtar till det eviga ljuset, ansluter Radiokören i Max Regers Åtta andliga sånger från 1914. Människan lägger sitt öde i Guds händer i den inledande sångens skimrande åttastämmiga sats – kanske en naturlig reaktion från en tonsättare under första världskrigets ångestfyllda första månader. Vid Regers plötsliga bortgång två år senare fann man korrekturet till sångcykeln vid hans säng.

Precis som Reger anknyter Johannes Brahms och Anton Bruckner till äldre tiders körmusik och dess strukturerade skönhet. För Brahms var Johann Sebastian Bach den ojämförligt store förebilden, och de två motetterna, där Warum ist das Licht är den första, är stöpta i samma form som Bachs motetter – komplett med slutkoral och allt. Men under den polerade ytan glöder romantikens smälta guld. Warum? Varför? ropar kören. För Anton Bruckner var renässansens körmusik modersmjölken – och idealet. Vid tretton års ålder antogs han som korgosse vid det kloster där han 59 år senare blev begravd. I Os justi fyller Bruckner en strikt formell körsats à la Palestrina med romantikens starka känslor.

Text: David Saulesco, Henry Larsson & Janna Vettergren


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN dot 2020/2021
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.

Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.

De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.

Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.

2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.

Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

&

Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.

Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.

Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.

Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.

Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.

År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.

Den tyske barytonen Christian Gerhaher har vigt sin karriär åt konstsången – lieden – tillsammans med sin ständige musikaliske partner, pianisten Gerold Huber. De uppträder regelbundet på de största scenerna världen över, i städer som New York City, Leipzig, Köln, Luxemburg och Milano och på festivaler i exempelvis München, Heidelberg, Luzern och Aix-en-Provence. Gerhaher och Huber undervisar även i lied-interpretation vid Musik- och teaterhögskolan i München och som gästlärare vid Royal Academy of Music i London.

Säsongen 2023/24 ger Gerhaher romanskonserter tillsammans med Gerold Huber i bland annat London, Bern, Wien och Madrid, samt på festivaler i München, Aix-en-Provence och Salzburg. Han återvänder till Berlinerfilharmonikerna i titelrollen i Mendelssohns Elias under ledning av Kirill Petrenko. Dessutom uppträder han med Bostons Symfoniorkester och Gewandhausorkestern i Leipzig, båda gångerna med dirigenten Andris Nelsons. Han medverkar i konsertanta framföranden av Wagners Tannhäuser, Mendelssohn Paulus och Brahms Ein deutsches Requiem i Leipzig och Salzburg. I september 2023 hölls festivalen Liedwoche Elmau för tredje gången, ett evenemang som initierats av Gerhaher och Huber.

Gerhaher har arbetat med dirigenter som Simon Rattle, Daniel Harding, Pierre Boulez och Nikolaus Harnoncourt, och uppträder regelbundet med orkestrar som Londons symfoniorkester, Gewandhausorkestern i Leipzig och Berlinerfilharmonikerna. Han hyllas även för sina sceniska framföranden och har vunnit utmärkelser som Laurence Olivier-priset och teaterpriset Der Faust. På hans rollista finns exempelvis Posa i Verdis Don Carlos, Amfortas i Wagners Parsifal och titelrollerna i Mozarts Don Giovanni, Monteverdis Orfeo och Henzes Der Prinz von Homburg. Titelrollen i Bergs Wozzeck har blivit något av en paradroll.

Andra nämnvärda projekt är exempelvis ett specialarrangemang av Berlioz Les nuits d’été med en stråksextett ledd av Isabelle Faust och ett omfattande konsertprojekt med sånger av Hugo Wolf som gavs i London, Heidelberg, München, Madrid och Salzburg. Han har spelat in flera skivor, varav ett omfattande flerårigt inspelningsprojekt avslutades i september 2021: Robert Schumanns samtliga sånger, självklart inspelade med Gerold Huber.

Bengt Rosengren är solooboist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1983. Han har återkommande framträtt som solist med orkestern, bland annat i Richard Strauss, Wolfgang Amadeus Mozarts samt Bohuslav Martinůs respektive oboekonserter, liksom i Esa-Pekka Salonens Mimo II. Han tjänstgjorde som solooboist i Stockholms Nya Kammarorkester till dess orkestern upphörde 2019. Även med dem uppträdde han som solist flera gånger, bland annat med Arne Nordheims oboekonsert Boomerang i New York, samt under flera av Stockholms Konserthus tonsättarfestivaler, där han bland annat spelat Witold Lutosławskis Dubbelkonsert för oboe och harpa i närvaro av tonsättaren. Lutosławskis dubbelkonsert spelade han även i Berwaldhallen 2021 tillsammans med Lisa Viguier Vallgårda under ledning av Daniel Harding.

Han är en flitig kammarmusiker, medlem i blåskvintetten Amadé och finns representerad i ett stort antal skiv- och radioinspelningar både som solist och som kammarmusiker. 2009 blev Rosengren inbjuden att vara solooboist i World Orchestra for Peace, en orkester bestående av världens främsta orkestermusiker under ledning av Valery Gergiev. Han är lektor och huvudlärare i oboe på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, där han även undervisar i kammarmusik och orkesterspel.

&

Lisa Viguier Vallgårda är soloharpist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1993. Med orkestern har hon framträtt som solist i solokonserter av exempelvis Reinhold Glière och Alberto Ginastera. Hon har spelat Wolfgang Amadeus Mozarts dubbelkonsert för flöjt och harpa och dessutom uruppfört Staffan Björklunds Moonscapes, en dubbelkonsert för harpa och basklarinett. På hennes repertoar finns även bland annat Claude Debussys Danse sacrée et Danse profane för soloharpa och stråkorkester.

Viguier Vallgårda är också verksam som kammarmusiker och har förutom med kollegor i orkestern framträtt vid kyrkokonserter och vid kammarmusikfestivalerna i Sandviken och Båstad. Uppvuxen i Frankrike blev hon som 14-åring antagen till Musikkonservatoriet i Paris, där hon senare tog diplomexamen. Hon har bland annat studerat för harpisten Pierre Jamet.

Musiken

Ungefärliga tider

Trots att den inte är mer än cirka 17 minuter lång tog dubbelkonserten för oboe och harpa av Witold Lutosławski omkring sju år att skriva. I själva verket var det slumpen som fördröjde arbetet, då Lutosławski under arbetets gång omprövade i vilken utsträckning han skulle använda de aleatoriska – slumpmässiga – principerna i kompositionen.

Tanken var att den första satsen skulle vara en kort introduktion, att sista satsen skulle vara en samling marscher och att konserten i sin helhet skulle ha en fri form. De aleatoriska principerna skulle inte bara appliceras på de fristående delarna – i den andra satsen skulle de också få avgöra ordningen på satsens sektioner. Det experimentet innebar att början och slutet av sektionerna skulle vara fasta, så att varje sektion sedan kunde kombineras helt fritt med de resterande.

Resultatet blev dock någonting annat. Den första satsen är varken introducerande eller särskilt kort, utan fem minuter lång medan de övriga är sex respektive sju minuter långa. Den sista satsen innehåller en snabb marsch. Sektionerna i den andra satsen verkar för den delen inte vara utbytbara.

Frågan om slump och kontroll präglar hur som helst fortfarande verket. Den första satsen består av fristående ad libitum-sektioner. Den andra satsen är lyrisk och tekniskt krävande, speciellt för oboisten som måste behärska både det höga registret, svår intonation, böjda toner och att spela flera toner samtidigt, så kallade ”multiphonics”. Den tredje satsen består av en rad excentriska marscher med rytmiska och harmoniska variationer. Finalen är ett exempel på komedi i konstmusiken och den skiljer sig starkt från den melankoliska nattmusiken i andra satsen.

I sin helhet är det inte minst orkestreringens rika färger, blandningen av det gåtfulla och det nyckfulla och det invecklade samspelet mellan solisterna som gör att Lutosławskis dubbelkonsert förtjänar ett öra.

Text: Mats Hansson

1. Der Mensch lebt und bestehet nur eine kleine Zeit
3. Nachtlied
4. Unser lieben Frauen Traum

Det var under de långa semestrarna i Salzkammergut som Gustav Mahler komponerade de flesta av sångerna i Des Knaben Wunderhorn. Samlingen, Pojkens magiska horn, består av folkliga sånger och texter som samlades in av Achim von Arnim och Clemens Brentano under resor i Rhenprovinsen i början av 1800-talet. De sammanställde de sammanlagt 723 sångerna i tre volymer.

Varför tilltalades Mahler av just dessa texter och inte poesi av till exempel Heine, Hölderlin, Eichendorff eller Möricke? Svaret är nog att den folkliga blandningen av kärlekssånger, soldatvisor och vandrings- och barnsånger passade hans lynne bra, och Mahler återkom regelbundet till dessa texter. Totalt 24 sånger, mer än hälften av alla sånger som Mahler komponerade under sin karriär, är tonsättningar av texter ur Des Knaben Wunderhorn.

Den samling som i dag är känd som Sånger ur Des Knaben Wunderhorn påbörjades 1882 och gavs först ut under namnet Humoresker 1899. Den bestod då av tio sånger för sopran eller baryton och orkester. Samlingen utökades till tolv stycken, men efter 1901 togs sångerna Urlicht och Es sungen drei Engel ur samlingen. De ersattes i senare utgåvor med två andra sånger, Revelge och Tamboursg’sell. I dag ingår ofta alla 14 sånger i de kritiska notutgåvorna.

Mahler kände säkert till många av berättelserna sedan barndomen i den mähriska garnisonsstaden Iglau där signalhorn, fanfarer och marscher var en del av vardagen. Texterna fascinerade honom och gav honom möjlighet att behandla ett stort antal ämnen och känslor. Han har berättat hur han fått ett musikaliskt tema i huvudet och sedan bläddrat i samlingen efter en lämplig text.

Mahler komponerade ny musik till texterna i stället för att arrangera befintliga folkmelodier och som så ofta roade han sig med att blanda olika, till synes oförenliga, stilar och element med varandra. Sångerna kan grovt delas in i tre grupper: marscher med fanfarer, lyriska stycken med inslag av kärlek samt humoristiska sånger. Mahler uppnår ofta en intensiv framställning av mänsklighet, och lyckas kontrastera trånande romanser med tragiska berättelser om svält och umbäranden.

Tragedierna är fyllda med Mahlers medkänsla för lidande och utblottade människor, andra sånger är komiska och parodiska: Sankt Antonius predikar tappert för fiskar, en allegori för människans oförbätterliga natur. En fågelsångstävling, bedömd av en åsna, döljer en satirisk beskrivning av Mahlers egen kamp mot sina belackare. Krig och elände finns i överflöd – flera sånger berör soldatens hårda liv och har ett starkt antikrigsbudskap.

Detta är inte en sångcykel i vanlig bemärkelse, utan uttolkaren är fri att välja vilka sånger som skall framföras. Varje framförande får då sin egen, speciella tolkning.

Text: Andreas Konvicka

De flesta av Gustav Mahlers symfonier är mer omfångsrika än hans Symfoni nr 1 D-dur, men ändå föregicks den av den allra mest komplicerade kompositionsprocessen utav alla hans symfonier. I inget annat fall gjorde Mahler så många ändringar under så lång tid som i denna förstling. Han hade börjat skissa på symfonin 1884, men skrev det mesta 1888. Förhoppningen var att kunna tjäna en slant, så att han kunde ägna sig åt skapande och slippa dirigera, något som aldrig infriades.

Uruppförandet i Budapest möttes av ringa förståelse från både publik och kritiker. 1893 reviderade Mahler symfonin rejält, men den var fortfarande femsatsig. Efter ännu ett misslyckat framförande året därpå avlägsnade Mahler den andra satsen: det korta och idylliska intermezzot Blumine, som ungefär betyder ”blomsterstycke”, döpt efter en essäsamling av en av tonsättarens favoritförfattare, Jean Paul Richter. Mahler fortsatte med olika bearbetningar ända till 1906, men Blumine fick inte återta sin plats fastän han, ibland hårdnackat, försvarade den.

Till skillnad från de omgivande satserna är Blumine komponerad för en rätt liten orkester. Den har likheter med tredje symfonins kända posthornsolo, men musiken kan också spåras till en förlorad skådespelsmusik som Mahler 1884 hade skrivit för Joseph Victor von Scheffels då oerhört populära diktverk Trumpetaren från Säkkingen. Där förekommer en kärleksfull serenad, Werners trumpetsång, som lär vara identisk med Blumines melankoliska trumpetsolo. 1884 var också året då Mahler skrev sångcykeln Lieder eines fahrenden Gesellen, ”en vandrande gesälls sånger”. Teman ur den dyker upp även i den första symfonin.

Allt detta drevs av 24-åringens stormande men inte helt besvarade känslor för Johanna Richter, en ung sopran vid operan i Kassel. Var det därför Mahler senare var så ambivalent? Gjorde det för ont att höra Blumine?

1959 dök partituret till Blumine plötsligt upp hos auktionsbyrån Sotheby’s i London. Köparen skänkte det till det framstående Yale-universitetet och symfoniorkestern i köparens hemstad New Haven, Connecticut. Sommaren 1967 dirigerades satsen av Benjamin Britten inom ramen för Aldeburgh-festivalen i Suffolk, och nu hade alla mest bara gott att säga om det charmerande lilla stycket.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim (inkl. paus)

Konserten spelades in den 22 januari 2021 i Berwaldhallen.