arrow

HARDING & STRAUSS ALPSYMFONI

”Aldrig har jag lagt ner så mycket energi och omsorg på ett verk.” Så sade Robert Schumann om sin stämningsfulla skådespelsmusik till Manfred, efter Lord Byrons dramatiska dikt. Brahms var imponerad och menade att musiken hörde till det bästa Schumann skrivit. Stämningsfull är också en bra benämning på Schumanns Nachtlied för kör och orkester, komponerad på bara en vecka. Konserten avslutas med Richard Strauss praktfulla Alpsymfoni, som förmedlar ”intryck från en dags vandring” i bergen.

Vid tiden för komponerandet av Nachtlied var Robert Schumanns hälsa på nedgång. Familjen levde i Dresden, han livnärde sig huvudsakligen som musikdirektör för två körer, och det var för dem han skrev merparten av den körmusik som finns bevarad. Nachtlied för kör och orkester tillkom under en intensiv vecka i november 1849 och bygger på en dikt av den österrikiske författaren, dramatikern och poeten Friedrich Hebbel. Schumann beundrade honom mycket, och hade redan tidigare tonsatt flera av hans texter. Dikten handlar om hur det vakna tillståndet övergår i sömn, och samtidigt symboliskt om hur rädslan för döden övergår i lugn acceptans.

Redan som ung juridikstudent i Leipzig läste Schumann Lord Byrons drama Manfred, och blev besatt av boken. Kanske såg Schumann sig själv i Byrons hjälte – den intelligente, modige och passionerade men samtidigt rastlöse, sårbare och ensamme, som i slutändan förnekas lycka. Tanken på att tonsätta verket var inte ny, men nu, revolutionsåret 1848, tog han sig återigen an uppgiften. Det hela utmynnade i, som han själv beskrev det, en ”dramatisk dikt med musik” som består av en uvertyr, en entreakt, melodramer, olika solonummer och körmusik. Byrons halvsjälvbiografiska dikt berättar om Manfreds ånger över de tidigare handlingar som resulterade i att hans älskade Astarte dog. Han söker döden som befrielse från sina plågor och avvisar samtidigt envist frälsning från någon religiös auktoritet.

 Nachtlied fick sin premiär i Düsseldorf våren 1851 och Manfred  året därpå i Weimar under ledning av Franz Liszt. Schumann kunde inte närvara på grund av sin dåliga hälsa. Han avled på mentalsjukhus tre år senare.

Richard Strauss älskade naturen i allmänhet och Alperna i synnerhet. Idén att beskriva Alperna i musik går tillbaka till en händelse i hans barndom. Sommaren 1879 överraskades den fjortonårige Strauss och hans vänner av ett oväder i Heimgarten i de bayerska Alperna, och dagen därpå tonsatte han naturupplevelsen i ett pianoverk klingande á la Wagner. Trettiofyra år senare återvände han till Alperna och tonsatte det som blev hans sista stora orkesterverk på länge, En Alpsymfoni. Symfonin skildrar en dagslång bergsvandring, komplett med soluppgång, storm, det magiska ögonblicket när toppen nås, och sedan nedstigning och solnedgång. Upplevelserna kommer och går, dimmor stiger, en storm bryter ut, vandrarna går slutligen ner igen och snart är sällskapet höljt i samma mystiska, stönande ackord som symfonin började med. Solen har gått ner bakom berget. Tondikten kan även ses som en symfonisk representation av människans livscykel och i detta avseende var tonsättaren förmodligen inspirerad av filosofen Friedrich Nietzsche.

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

&

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

Daniel Harding är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han är sedan 2018 även konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och dessutom hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet internationella orkestrar som Berliner Philharmoniker, Concertgebouworkest och Wiener Philharmoniker.

Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid exempelvis La Scala i Milano, Theater an der Wien, Royal Opera House i London och festivalerna i Salzburg och Aix-en-Provence. Han har gjort ett stort antal skivinspelningar, som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonserter nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Hardings kontrakt som chefsdirigent är förlängt till våren 2025. Hösten 2019 fick han dessutom en ny roll, som orkesterns första konstnärliga ledare med övergripande ansvar för orkesterns konstnärliga vision. Det nya uppdraget omfattar även möjligheten att skapa nya programformat och metoder för att presentera klassisk musik på ett nytt sätt.

”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också växer”, säger Daniel Harding om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt med en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet men samtidigt så tydligt vill fortsätta utvecklas.”

Harding började spela trumpet som barn, och blev i tonåren intresserad av dirigering. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Efter ett år fick han själv leda orkestern, vilket blev den professionella debuten som dirigent.

Daniel Harding mottog 2002 den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier Arts et Lettres. Han valdes 2012 in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 utsågs Daniel Harding till Commander of the Most Excellent Order of the British Empire, CBE. Han är även utbildad trafikpilot.

Musiken

Ungefärliga tider

De flesta av Schumanns verk för kör tillkom under de år då familjen bodde i Dresden.  Hans huvudsakliga verksamhet var då som musikalisk ledare för två körer, manskören Männergesangverein samt den blandade kören Chorgesangverein, vilka utgjorde en arena för hans kompositioner.

Trots en försämrad hälsa vid den här tiden komponerade han mycket, nästan maniskt, och den höstliga Nachtlied för åttastämmig kör och orkester tillkom under en vecka i november 1849.  Det året kom för övrigt att bli hans mest produktiva år som kompositör, med snudd på fyrtio verk.

Nachtlied (Nattsång) är en tonsättning av en dikt av Friedrich Hebbel, i vilken döden möts först med rädsla men sedan med acceptans. Det var ett av hans favoritstycken, och han nämnde i ett brev till vännen och poeten Karl Strackerjan några år senare att han ”alltid hade betraktat det med särskild kärlek”. Hebbels dikt beskriver övergången från dag till natt och sömn. De tolv raderna av poesi skildrar övergången från vaket tillstånd till sömn som om det vore en mystisk alternativ värld, och det går även att tolka in dödsprocessen, resan från livet till döden.

Nachtlied är ett genomkomponerat verk, och är uppdelat i två ungefär lika långa hälfter. Detta tydliggörs genom en växling halvvägs in i verket, från den långsammare d-molldelen till den rörligare alla breve-delen som växlar till dur. Den stämningsfulla, vackra öppningen beskriver målande natten och stjärnorna. Med en tvångsmässig upprepning av ett kort, diffust och spöklikt motiv, skapas en känsla av gastkramande mystik.  Hela första delen kan ses som en inledning till den andra delen, som metaforiskt övergår i sömnen (eller döden) i ess-mollklingande passager. Slutligen landar musiken i befriande dur. Verket avslutas med en tyst, transcendent koral, som visar upp ekon av Beethovens nionde symfoni och efter en nedåtgående pizzicato-linje, hörs i klarinetten, likt en suck, en sista vemodig, reflekterande röst.

Text: Andreas Konvicka

Vill man fånga romantikens väsen i en enda musikalisk urladdning är det svårt att överträffa uvertyren till Robert Schumanns Manfred, det räcker rent av med några av de första takterna. Lord Byrons till stor del självbiografiska drama från 1817 är urtypen för ett läsdrama, ett dramatiskt verk som inte kan eller bör iscensättas, och poeten valde avsiktligt den formen.

Dramat fascinerade Schumann redan under tonåren: ”Upprörd i sinnet, läste Byrons Manfred till sängs – en hemsk natt”, skrev han 1829. Då han nitton år senare kom till skott med musiken till berättelsen om den av samhället utstötta greven, skedde det enligt egen utsago med största kärlek och energi. Samtidigt arbetade han med Scener ur Goethes Faust, och likt denne kämpar Manfred med frågorna om meningen med livet, generellt och för egen del. Antihjälten vandrar i alperna, djupt ångerfull efter ett ospecificerat, mystiskt brott. Han har orsakat sin älskade Astartes död och önskar inget annat än att få dö, glömd och fri från sina plågor. Utan resultat söker han stöd från andevärlden, stöter på andra gestalter längs vägen och möter Astartes skugga som förebådar hans frånfälle. En abbé begär att Manfred söker syndernas förlåtelse, men obotfärdig in i det sista vägrar han att ta emot frälsning från religiöst håll.

Schumann var noga med att beteckningen blev ”dramatisk dikt med musik”, inte opera, sångspel eller melodram. Han låter i stort sett enbart andevärldens invånare sjunga, dramats mänskliga gestalter får hålla sig just till melodramens form, det vill säga deklamation över musik. Medan uvertyren alltid haft sin fasta plats på repertoaren hörs resten av den drygt timslånga dramatiska dikten mycket sällan. Daniel Harding har sammanställt en svit som gör det hela något mer hanterligt. Tonsättaren uruppförde själv uvertyren i Leipzig 1852, senare samma år ledde Franz Liszt ett komplett framförande i Weimar. Vid det laget var Schumann vid för klen psykisk hälsa för att kunna närvara.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

En alpsymfoni är ett av de sista utskotten på senromantikens symfoniska utveckling och en praktfull avslutning på Richard Strauss produktion av tondikter. Medan Strauss sånger fördelar sig tämligen jämnt över hans liv hör operorna väsentligen till hans mogna år och de symfoniska dikterna främst till ungdomstiden.

Vid alpsymfonins fullbordan hade Strauss fyllt femtio. Decenniet dessförinnan hade främst ägnats åt opera och det var då mästerverk som Elektra, Rosenkavaljeren och Salome kom till. När han nu en sista gång återkom till den genre som gjort honom internationellt berömd redan i 20-årsåldern blev resultatet storartat på alla sätt.

Strauss föreskriver en väldig instrumentarsenal som redan ur praktisk synpunkt verkar överdriven; knappast någon orkester förfogar över så många musiker. I början av 1900-talet gav däremot ofta operakapellen symfoniska konserter och dessa var – och är än i dag – på många håll betydligt större än rena konsertorkestrar. Till denna ansenliga skara kommer ytterligare 16 brassmusiker i en separat orkester.

Om äldre tonmålare som Vivaldi, Haydn eller Beethoven hade skildrat de centraleuropeiska bergsmassiven hade de sannolikt använt mer begränsade medel. Det säger dock mer om olika tiders praxis än om skillnader i intention. I början av 1900-talet var jätteorkestrar inte ovanliga. Jämför med Mahlers åttonde symfoni, Schönbergs Gurre-Lieder och Stravinskys Våroffer, alla tillkomna under decenniet före första världskriget.

Att Strauss för en skildring av något så storslaget som Alperna tog sin tids yttersta klangresurser i anspråk är alltså inte konstigt. Mer exakt ville han förmedla ”intryck från en dags vandring”, vilken inte bara bjuder på hisnande vyer utan även blommande ängar, betande får, porlande bäckar och susande vattenfall. Under merparten av verket utnyttjas därför bara en mindre del av orkestern och precis som i Mahlers åttonde symfoni finns flera skira och genomskinliga partier.

Men lyssnaren bör inte stirra sig blind på rubrikerna, för det fina är att upplevelsen kan bli precis lika stark även om vi struntar i programmet och hör En alpsymfoni som den rena musik den också är.

Text: Sven Kruckenberg