arrow

Holsts Planeterna

Gustav Holsts orkestersvit Planeterna är ett av världens mest älskade och framförda symfoniska verk. Den suggestiva och dramatiska musiken fortsätter inspirera musiker och lyssnare mer än 100 år efter att den skrevs. I konserten uruppförs den svenska tonsättaren Katarina Leymans orkesterverk Undulating Blue – inspirerat av jordens oceaner som gör planeten till en lysande blå punkt i rymden. Den välkände Mozart-specialisten Paul Lewis tolkar dessutom Mozarts sista pianokonsert.

Den brittiske pianisten Paul Lewis anses vara en av de främsta tolkarna av den klassiska pianorepertoaren och framför här Mozarts Pianokonsert nr 27 i B-dur, som Mozart slutförde under sitt sista levnadsår. Konserten är till en början mer återhållsam och melankolisk än många av hans tidigare verk, innehåller djärvare harmonik och bitvis romantiska drag. Sista satsen är mer sprudlande än de tidigare, med ett tema som Mozart senare använde i sången Sehnsucht nach dem Frühling, en sång som Zacharias Topelius satt svensk text till och som i våra sångböcker är känd som Kom hör min vackra visa.

Bildkonst går hand i hand med musiken för svenska tonsättaren Katarina Leyman. Hon har studerat komposition i Stockholm och i Boston och dessutom studerat måleri och skulptur. Leyman är uppväxt i en konstnärsfamilj och säger att i musiken kan hon uttrycka sina inre bilder. Inspirationen hittar hon ofta i färger, rörelser, strukturer eller naturfenomen. Det här är inte hennes första beställningsverk för Radiosymfonikerna. Solar Flares, inspirerat av solens mäktiga skådespel på himlen, uruppfördes 2010, och nu är det äntligen dags igen.

Enligt tonsättaren Gustav Holst själv var astrologi hans favoritlast i livet. Det tillsammans med andra intressen som orkestrering, engelsk folkton och romersk mytologi resulterade i hans storslagna orkestersvit Planeterna. Holst var en melodins mästare och visar här hur orkesterns resurser utnyttjas maximalt. Han hade jobbat med sviten under flera år och den uppfördes första gången 1918 för en privat inbjuden publik. Därefter spelades enstaka satser i olika sammanhang, ryktet om verket spreds och när hela sviten uppfördes officiellt 1920 i London blev den en succé.

Berömmelsen som Holst fick med Planeterna var inget han gladdes över själv. Han tyckte tvärt om att det var synd att Planeterna fick all uppmärksamhet och att hans andra, enligt honom själv, bättre verk kom i skymundan. På 1920-talet var verket spektakulärt men för oss är tonspråket bekant. Utdrag ur sviten har använts i många filmer och när John Williams skrev musiken till Star Wars var Holst en av hans största inspirationskällor. Den kända engelska sången I Vow to Thee, My Country har också sitt ursprung här, i satsen Jupiter. Den används ofta vid minneshögtider till soldater som stupat i krig.

Text: Nina Sandell


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER arrow RADIOKÖREN Skriv ut

Alondra de la Parra ställer tyvärr in sin medverkan på grund av sjukdom. Dirigent Andrew Manze ersätter.

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Engelske dirigenten och barockviolinisten Andrew Manze hyllas som en av sin generations mest inspirerande dirigenter med en kombination av både bred och djup repertoarkännedom, sällsynt kommunikationsförmåga och en osviklig utstrålning. Sedan hösten 2014 är han chefsdirigent för NDR Radiophilharmonie, Nordtyska radions symfoniorkester, ett uppdrag han behåller till sommaren 2023. Han har nyligen debuterat med Boston Symphony Orchestra, Concertgebouworkestern i Amsterdam och NDR Elbphilharmonie. Som hett eftertraktad gästdirigent världen över han har uppträtt med exempelvis Los Angeles Philharmonic, The Hallé i Manchester och Camerata Salzburg. Han är även förste gästdirigent för Royal Liverpool Philharmonic sedan hösten 2018, med vilka han spelar in Ralph Vaughan Williams alla symfonier. The Telegraph beskrev honom i november 2016 som ”den bäste av alla nu levande Vaughan Williams-uttolkare”. Han är också verksam som lärare, musikskribent och redaktör, fellow vid Royal Academy of Music och gästprofessor vid Norges musikhögskola i Oslo.

 

 

 

Marc Korovitch är chefsdirigent för Paris ungdomskör, Jeune chœur de Paris, och arbetar regelbundet med bland andra Franska radions kör och den framstående franska kören Accentus. Med SWR Vokalensemble har han bland annat spelat in Ravels Daphnis och Chloé och framfört Berlioz Romeo och Julia, även tillsammans med NDR Chor. 2017 deltog Korovitch och kören Accentus vid invigningen av det nya konserthuset La Seine Musicale i Paris. Han uppträder vid festivaler runt om i världen som Mozartwoche i Salzburg, Festival de Radio-France i Montpellier, Mostly Mozart Festival i New York och Recontres Musicales i Évian i Frankrike.

Paul Lewis har rönt odelat positiva omdömen från kritiker och publik för sina inspelningar av Beethovens och Schuberts pianoverk och förärats med otaliga priser och utmärkelser. Han gör kammarkonserter och uppträder med framstående orkestrar från Melbourne till São Paulo, Paris till Chicago och gästar de mest prestigefyllda festivalerna som Tanglewood, Salzburg, Lucerne och Edinburgh. Han tilldelades 2016 titeln CBE för sina musikaliska förtjänster och delar ledarskapet för musikfestivalen Midsummer Music i Buckinghamshire respektive Leeds International Piano Competition.

Musiken

Ungefärliga tider

Undulating Blue är inspirerat av den blå planeten, vår hemplanet jorden. Lysande blå i rymden – täckt av vatten, förutsättningen för liv. Jag har även tidigare inspirerats av vatten i olika former. En kurs i kemi förstärkte min fascination över vattnets unika egenskaper. H₂O får så ge ett av grundmotiven – h-c-h – en vågformad återgångsfigur.

Tonmaterialet utgår bland annat från den symmetriska oktatoniska skalan – åtta toner, till skillnad från den vanliga tolvtonsskalan – som delar oktaven jämnt i halva och hela tonsteg. Åttan är en viktig siffra inom kemi vad gäller balans i såväl vattnet som i andra kemiska ämnen och föreningars bindningar.

Form och struktur i stycket utgår från vågrörelser, ”undulationer”. Dessa startas ibland av en tydlig impuls med efterföljande spridningseffekt men ofta förekommer stora böljande rörelser utan tydlig början och/eller slut.

Stycket är skrivet i vördnad inför vattnets magi och kraft i form av de stora oceanerna: i ständig rörelse, mäktiga och mystiska med stora outforskade djup och outgrundliga invånare. Kanske ett lamento, en sorgesång, över vår tid.

Text: Katarina Leyman

Mozart slutförde sin Pianokonsert nr 27 i B-dur i januari 1791, under sitt sista levnadsår. Mycket tyder dock på att verket påbörjades flera år tidigare. Under sina första år i Wien behövde Mozart behaga den kräsna Wienpubliken både som kompositör och som musiker, men nu var han sedan länge förbi det stadiet och rörde sig inte lika frekvent på stadens musikscener. Hans sista pianokonsert är mogen, intim och musikalisk till sin karaktär, snarare än virtuos och publikfriande som många av hans tidigare konserter. Dessutom innehåller den djärvare harmonik och tonaliteten blickar framåt.

Första satsen är något återhållsam och pianot intar en nästan kammarmusikalisk roll, mer än en solistisk. Andra satsen går i Ess-dur med ett enkelt och okomplicerat, nästan barnsligt, tema. Hela satsen andas eftertänksamhet. Tredje och sista satsen är mer utåtriktad än de tidigare och satsens ledmotiv återfinns i sången Sehnsucht nach dem Frühling, en barnvisa om längtan efter våren som Mozart gav ut kort efter pianokonserten. Här i Sverige känner vi igen sången under namnet Kom hör min vackra visa med svensk text av Zacharias Topelius.

Mozart själv uruppförde solokonserten i Wien i mars 1791. Musikhistorikern Alfred Einstein kommenterade senare verket innerlighet med orden att ”det var inte i hans Requiem som han sade sina sista ord, utan i denna konsert.” Mozart själv visste givetvis inte att den här pianokonserten skulle bli hans sista, eller att han inte skulle få uppleva en ny vår.

Text: Nina Sandell

Gustav Holst växte upp på den engelska landsbygden med en far som var både organist och lärare. Han började tidigt komponera, gjorde lokal succé och skickades till London av sin pappa för att studera vidare. Under studieåren försörjde sig Holst som trombonist i olika orkestrar. Att själv ha suttit med och spelat i orkestrar var mycket värdefullt när han komponerade. 1913 berättade Holst för en vän att han hört talas om de sju planeternas astrologiska karaktärer vilket givit impulser till en mängd musik. På våren 1914 började han komponera Planeterna och tre år senare var den storslagna orkestersviten färdig.

Mars, krigets budbärare, markeras med en brutal rytm i femtakt. Holst använder dissonanser för att markera krigets grymhet och satsens klimax förmedlar en smärta som kan kännas av musiker och åhörare. ”Obehagligt och skrämmande” var Holsts egen kommentar om hur satsen skulle spelas.

Venus, fredens budbärare, karaktäriseras framför allt av träblås i sina övre register, som ett ensamt horn reser sig mot, och flöjter och oboer seglar lugnt nedåt för att möta det. Stråkarna påminner om kärleken till skönheten som lät musiken födas.

Merkurius, den bevingade budbäraren, gestaltas i ett scherzo där Holst använder två tonarter och två rytmer på samma gång. Det verkar som om budbäraren har svårt att veta åt vilket håll han skall.

Jupiter, glädjens budbärare, för tankarna till engelsk folkmusik och satsen förmedlar samma goda stämning och glädje som Holst själv kände när han komponerade. Musiken skulle göra sig lika väl vid en fest på den engelska landsbygden med picknick i det gröna.

Saturnus, åldrandets budbärare, öppnar långsamt och bjuder in till den oundvikliga resan. Holst använder samma instrumentgrupper som i Venus, men här blir musiken inte stillastående. Tromboner spelar en sorgsen procession och långt borta hörs flöjter, som från en annan värld.

Uranus, trollkarlen, gycklar och visar allehanda trick. Trumpeter och tromboner börjar föreställningen med en slags fanfar och sedan visas en mängd trolleritrick upp. Dessa leder till ett majestätiskt forte som plötsligt tystnar – och föreställningen är slut.

Neptunus, mystikern, är en av de tystaste satser som Holst skrivit. Inget tycks hända; klarinetter spelar; ackord förändras; avlägsna röster anas på avstånd; den ordlösa sången klarnar, för att sedan åter försvinna.

Text: Bengt Arwén

Ungefärlig konsertlängd: ca 2 tim 15 min (inkl paus)

Torsdag 16 maj kl. 17.30-18.20 – Interplay inne på Berwaldhallens scen. Läs mer och hämta din biljett här.

Fredag 17 maj – Konsertintroduktion i Berwaldhallens nedre foajén 1 timme före konsertstart.