arrow

Mahlers åttonde symfoni

Medverkande

Musiken

Om konserten

Den framförs inte ofta, Mahlers Symfoni nr 8 i Ess-dur. Det har inget att göra med några brister i konstnärlig eller intellektuell kvalitet; tvärt om har symfonin lovprisats sedan uruppförandet i september 1910. Att verket inte spelas oftare beror enbart på den enorma besättning som krävs för ett fullgott framförande. Med visst fog gav impressarion Emil Gutmann verket smeknamnet ”De tusendes symfoni”, även om Mahler själv konsekvent tog avstånd från det och aldrig sanktionerade den dock tveklöst slagkraftiga undertiteln. Gutmanns uppgift var dock att att väcka intresse för uruppförandet och i det avseendet passade – och passar – namnet bra.

Mahler ångrade dock ganska snabbt att han involverat Gutmann i planeringsarbetet; i sin korrespondens beskrev han sin oro för att impressarion skulle ”förvandla konserten till en cirkusföreställning”. Själv hade han djupare ambitioner med verket och den massiva orkester- och sångaruppsättning som krävdes var inte för storhetens egen skull utan för att förverkliga hans konstnärliga idé: ”Föreställ dig att hela universum börjar sjunga och återskalla. Det är inte längre mänskliga röster utan kretsande planeter och solar.” För att fullt ut uttrycka denna kosmiska vision gick Mahler längre än vad som tidigare gjorts.

Redan 1911 sprängde Arnold Schönberg, som för övrigt inspirerades av Mahler, den här gränsen bortom gränser ånyo med den storslagna sångcykeln Gurrelieder. Men när Mahler skrev sin symfoni sommaren 1906 var den här syntesen av symfoni, kantat, motett och romans banbrytande, vilket han också själv var medveten om. Han kallade själv verket för det främsta han skrivit och att hans tidigare sju symfonier blott var preludier till denna.

Symfonin öppnas med en triumferande åkallan: ”Veni, creator spiritus”, en psalm från 800-talet som också återfinns i Svenska kyrkans psalmböcker som ”Kom, Skaparande, Herre god”. Psalmtexten hade på 1800-talet översatts till tyska av Johann Wolfgang von Goethe, som menade att dess budskap stämde överens med hans egen filosofi. Mahler, som var en stor beundrare av Goethe, har som parallell till psalmen i symfonins andra sats tonsatt slutet av Goethes egen tragedi ”Faust”, där huvudkaraktärens själ räddas från djävulens grepp och stiger upp till himlen. Mahler ville förmedla att kärleken var vägen till människans frälsning, ett ganska drastiskt steg från den pessimism som hade präglat hans tidigare musik.

På Berwaldhallen framfördes Mahlers Symfoni nr 8 senast i februari i år, men dessförinnan var det tolv år sedan. Passa på att avnjuta det här storslagna, glädjerusiga och livsbejakande verket live – en sällsynt och garanterat minnesvärd upplevelse.