arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: HANNIGAN OCH STRAVINSKY

Världsstjärnan Barbara Hannigan presenterar Igor Stravinskys Pulcinella med Radiosymfonikerna och som solister några av de talangfulla unga sångarna från Equilibrium. Music for the Theatre av Aaron Copland skrevs inte till någon särskild teaterpjäs men verket har en så teatralisk atmosfär att Copland själv inte tvekade när han satte dess titel.

Återigen gästas Berwaldhallen av den kanadensiska sopranen och dirigenten Barbara Hannigan som med sitt unika konstnärsskap gjorde succé senast 2017, då med Bartóks Den sällsamme mandarinen och Alban Bergs Lulu-svit. Huvudnumret denna gång är Stravinskys balett Pulcinella som framförs med tre solister hämtade ur Equilibrium Young Artists, ett mentorsprogram som Barbara Hannigan själv har grundat för att ge unga musiker en möjlighet att framträda med framstående orkestrar på ledande scener världen runt. Den här produktionen gjordes första gången i USA och Storbritannien i juni 2019.

Baletten beställdes av impressarion vid Ryska baletten i Paris, Sergej Djagilev. Handlingen bygger på en episod ur commedia dell’arte-repertoaren med den populäre neapolitanske hjälten Pulcinella i huvudrollen. Djagilev presenterade också relativt okänd 1700-talsmusik av Pergolesi som han önskade att Stravinsky skulle utgå ifrån och arrangera. Stravinsky ställde sig först tveksam men blev, enligt egen utsago, förälskad i projektet. Han satte igång med komponerandet med stor iver, vilket resulterade i en mycket raffinerad pastisch. Baletten blev inledningen på Stravinskys andra skaparperiod, hans neoklassiska, och kom att påverka musikskapandet i hela västvärlden.

Efter Haydns framgångar med de så kallade Parissymfonierna fick han en ny beställning på tre symfonier varav nr 90 i C-dur är den första. Beställaren, greve d’Ogny, företrädde Concert Olympique, en stor orkester bestående huvudsakligen av tidens främsta yrkesmusiker och ansedd ansedd som en av Europas främsta vid den tiden. Det är oklart om någon av symfonierna framfördes i Paris, då de beställdes 1788 och orkesterns verksamhet upphörde 1789 på grund av oroligheterna i samband med franska revolutionen.

När Aaron Copland ville hitta ett amerikanskt sound i sin musik blev lösningen att hämta inspiration från jazz och blues. Det hörs bland annat i Music for the Theater som komponerades utan någon specifik pjäs i åtanke, men som Copland påpekade: ”Musiken verkade föreslå en viss teatral atmosfär, så jag valde titeln efter att ha utvecklat idén till fem korta satser.” Detta verk, liksom hans pianokonsert från samma period, blev en kort utflykt i jazz-soundet som endast återkommer i mer sublim form i senare musik. Copland gick raskt vidare till att skriva dissonant modern musik, men Music for the Theater är det första verket med ett mera distinkt Copland-sound.

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2019/2020
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Sångerskan och dirigenten Barbara Hannigan hyllas världen över för sin mångfasetterade konstnärliga och kreativa gärning. Hon har uruppfört mer än 90 nya verk med särskilt nära samarbeten med tonsättare som Pierre Boulez, Henri Dutilleux, György Ligeti, Salvatore Sciarrino, George Benjamin och Hans Abrahamsen. Hon har även arbetat nära bland andra multiinstrumentalisten John Zorn, koreografen Sasha Waltz och dirigenter som Simon Rattle, Kent Nagano, Andris Nelsons och Esa-Pekka Salonen, samt regissören Katie Mitchell.

Nyligen har Hannigan bland annat gjort en banbrytande nyuppsättning av Francis Poulencs La voix humaine där hon både sjunger, dirigerar och interagerar med live-video. Uppsättningen är skapad av Hannigan i samarbete med videokonstnären Denis Guéguin, uruppfördes med Franska Radions orkester och har sedan dess satts upp runt om i världen, bland annat i Köpenhamn, Göteborg, London, Rotterdam, Spoleto och Wrocław.

Som sångerska har hon nyligen uruppfört Golfam Khayams I am not a tale to be told med Islands symfoniorkester, Split the Lark och Star Catcher av John Zorn, In the Half Light av Zosha di Castri med Toronto symfoniorkester, samt ett projekt med den franska pianoduon Katia och Marielle Labèque inspirerat av Hildegard von Bingen. Under säsongen 2023/24 uruppför hon nya verk av Jan Sandström, Salvatore Sciarrino och John Zorn.

Hannigan har dirigerat framstående orkestrar runt om i Nordamerika och Europa och uppträtt vid prestigefyllda festivaler i exempelvis Spoleto, Köpenhamn, och Aix-en-Provence. Hon har spelat in flera prisbelönade och hyllade album. Våren 2024 släpps en skiva med sånger av Olivier Messiaen inspelade med pianisten Bertrand Chamayou. Hon är initiativtagare till mentorsprogrammen Equilibrium Young Artists och Momentum som erbjuder konstnärlig och karriärmässig vägledning för unga musiker. Hannigan själv har tilldelats en lång rad priser och utmärkelser; nyligen utnämndes hon till Årets artist 2022 av Gramophone Magazine och utdelades den franska statsorden Officier des Arts et des Lettres samma år. Hon är uppvuxen i Waverley i Nova Scotia, Kanada.

Equilibrium Young Artists är ett mentorsprogram för unga yrkesverksamma musiker med syfte att understödja deras yrkesmässiga och musikaliska utveckling. Equilibrium grundades 2017 av sångerskan och dirigenten Barbara Hannigan och riktar sig till färdigutbildade musiker som är i början av sina karriärer. Bland annat omfattar programmet både praktiska workshops och möjligheter till konsertframträdanden, liksom fysisk coachning och även vägledning i samarbete mellan sångare, instrumentalister, tonsättare och dirigenter mot ett gemensamt musikaliskt mål.

Mezzosopranen Marta Świderska är aktuell i flera olika operaproduktioner och uppsättningar runt om i Europa. På Hamburgs statsopera, där hon under åren 2015–2017 var medlem av den internationella operastudion, kommer hon göra bland annat Herodias page i Strauss Salome, Tisbe i Rossinis Askungen samt påkläderskan och gymnasisten i Bergs Lulu. På Leipzigoperan gör hon titelrollen i Donizettis Lucia di Lammermoor, på statsteatern i Oldenburg Erda i Wagners Siegfried och hon turnerar med Stravinskys Rucklarens väg till München, Paris, Amsterdam och Dresden. Vid Baltiska operan i Gdánsk har hon gjort Olga i Tjajkovskijs Eugen Onegin. Hon har vunnit utmärkelser vid flera sångtävlingar i både Polen, Tyskland och Tjeckien. Hon har en doktorsexamen i materialteknik, tog parallellt kandidatexamen i musik vid Szymanowskiakademin i Katowice, samt masterexamen från Musik- och scenkonsthögskolan i Frankfurt.

Tenoren James Way har uppträtt med flera av Europas främsta orkestrar som Philharmonia Orhcestra, Münchens filharmoniker, Irländska radions nationella symfoniorkester och BBC symfoniorkester. Säsongen 2019-2020 gör han bland annat Mozarts Requiem med Paris kammarorkester och Douglas Boyd och Stravinskys Pulcinella med både Sveriges Radios Symfoniorkester och Barbara Hannigan och Birminghams stadssymfoniorkester och Kazuki Yamada. Han har uppmärksammats allt mer som uttolkare av barockmusik i samarbeten med bland andra Orchestra of the Age of Enlightenment. Denna säsong turnerar han med Les Arts Florissants och William Christie och med Freiburgs barockorkester och Trevor Pinnock. Han gör dessutom bland annat Purcells King Arthur och The Fairy Queen med The Gabrieli Consort and Players samt Bachs Magnificat med The English Concert och Harry Bicket. Bland hans operaroller kan också nämnas Unge kungen i George Benjamins Lessons in Love and Violence, Kristi dåre i Musorgskijs Boris Godunov och Davy i Roxana Panufniks Silver Birch.

Basen Antoin Herrera-Lopez Kessel studerade klassisk och modern dans vid Havanas nationella konstskola men växlade till opera då han flyttade till Frankrike för studier vid konservatoriet i Besançon och därefter vid Högre konservatoriet för musik och dans i Lyon. Efter att ha deltagit i ett Mozart-residens vid musikfestivalen i Aix-en-Provence gjorde han roller som Guglielmo i Così fan tutte och Leporello i Don Giovanni. Han har en särskild förkärlek för neoklassicistisk musik och håller verk som Stravinskys Les Noces och Weills De sju dödssynderna högt. Han har på senare tid bland annat gjort Father Trulove i Stravinskys Rucklarens väg.

Musiken

Ungefärliga tider

Åren 1921–1924 studerade Aaron Copland i Paris för legendariska Nadia Boulanger. Under vistelsen insåg han att han lätt kunde urskilja rysk, fransk eller tysk musik från varandra, men någon distinkt amerikansk konstmusik fanns överhuvudtaget inte. ”Jag var fast besluten att skriva ett verk som genast skulle bli igenkänt som amerikanskt till sin karaktär” mindes Copland senare, och återvände efter studierna till New York. Resultatet blev femsatsiga Music for the Theater, inspirerad av amerikansk populärmusik, jazz, blues, dansmelodier och musikaler. Han lånade slagdängor och använde svängiga, synkoperade rytmer vilket skapade det amerikanska soundet han eftersökte. Samtidigt blev Music for the Theater det första verket med ett mera distinkt Copland-sound.

En trumvirvel inleder Prologue och en solotrumpet introducerar det första jazztemat. Oboerna presenterar det andra temat som, ackompanjerade av stråkar och lager av rytmer, driver satsen stadigt framåt och utvecklas sig till en klassisk sonatform. Den korta och frenetiska andra satsen Dance är den som mest påminner om stora, bländande dansnummer från den klassiska musikalens guldålder. Den populära slagdängan The Sidewalks of New York, även känd som East Side, West Side, hörs också tydligt.

I Interlude introduceras det lyriska temat av oboen och presenteras därefter tre gånger av olika soloinstrument hämtade ur träblåsarna. De ackompanjeras av stråkar, piano och klockspel som bildar en mjuk harmonisk matta. Burlesques envisa melodier och rytm lever upp till satsens titel; de skumpar fram i tre åttondelstakt över en stadig baslinje. Musiken påminner delvis om Ol’ Man River från Jerome Kerns musikal Show Boat, skriven två år senare.

Sviten avslutas med Epilogue där stämningen och det melodiska materialet återkommer från Prologue och Interlude och skapar ett mjukt klingande slut på verket.

Text: Andreas Konvicka

Knappast någon tonsättare har haft så stor betydelse för utvecklandet av de moderna instrumentalformerna som Joseph Haydn. I synnerhet gäller det symfonin och stråkkvartetten där han lade grunden för Beethoven och romantikerna. Haydns symfoniska skapande kan delas in i tre perioder: Den första med symfonierna fram till 1773, komponerade för kretsen kring furstefamiljen Esterházy där han anställdes 1761. Den andra utgörs av de många beställningar som kom från Frankrike; i Paris hade Haydns symfonier framförts sedan 1764. På 1780- och 90-talen nådde Haydns skaparkraft sin kulmen, inte minst med Londonsymfonierna: de tolv sista av sammanlagt 104 symfonier, som skrevs i samband med två längre resor till England åren 1790 till 1795.

1784 fick han en beställning från en greve d’Ogny i Paris att komponera sex symfonier för orkestern Concert de la Loge Olympique. Symfoni nr 90 C-dur är en av tre ytterligare symfonier beställda av samma uppdragsgivare. De skrevs 1788, samma år som Mozart komponerade sina tre sista symfonier. Den 90:e symfonin har inget särskilt smeknamn som många andra av Haydns symfonier. Den kännetecknas, främst i yttersatserna, av vitalitet och ett sprudlande humör. Haydn visar sin lyhördhet för blåsinstrumentens möjligheter och att han behärskar den tematiska bearbetningen till fullo.

Symfonin, instrumenterad för flöjt, två oboer, fagotter, horn, trumpeter, stråkar och puka, börjar – liksom de flesta av Haydns senare symfonier – med en långsam inledning. Efter att allegrot introducerat ett snabbt fallande kvintmotiv i stråkarna faller flöjten och sedan oboen in med ett sångbart tema. I andantet använder sig Haydn som så ofta av dubbel variationsform. Två sammanfogade teman, i F-dur respektive f-moll, presenteras och varieras i stället för ett. Här är flöjt, oboe och solovioloncell framträdande instrument. Fördröjningar och pauseringar skapar typiskt haydnsk oförutsägbarhet.

Den virvlande finalen innehåller ett av Haydns mest berömda skämt. Strax efter att sonatformens reprisdel startat luras lyssnaren, med några trumpetunderstödda ackord i C-dur, att tro att musiken plötsligt slutar för att efter fyra takter av tystnad plötsligt fortsätta – men i den avlägsna tonarten Dess-dur. ”Pappa Haydn”, som såväl Haydns musikerkollegor som självaste Mozart kallade honom, har lurat oss igen.

Text: Henry Larsson

Pulcinella innebar min upptäckt av det förgångna, den uppenbarelse genom vilken hela mina senare produktion möjliggjordes” skrev Igor Stravinsky 1962. Men idén till baletten var inte hans egen utan kom från impressarion Sergej Djagilev vid Ryska baletten i Paris, som Stravinsky samarbetat framgångsrikt med tidigare i baletterna Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer.

Från början ville Djagilev att Manuel de Falla skulle orkestrera musik signerad Pergolesi, men när denne avböjde närmade han sig Stravinsky. Under en promenad bad han Stravinsky kasta ett öga på några mer eller mindre okända 1700-talsnoter som skulle kunna arrangeras till en balett. ”När han sade att de var av Pergolesi trodde jag att han blivit galen” mindes Stravinsky senare, men lovade att åtminstone överväga idén.

När Stravinsky väl tittade på musiken blev han inspirerad. Han tog genast itu med arbetet, började botanisera i notmaterialet och valde ut lämpliga sonater, små stycken och arior. Mer än hälften har senare visat sig inte komma ur Pergolesis hand, utan av bortglömda tonsättare som venetianaren Domenico Gallo, den holländske diplomaten van Wassenaer och Carlo Ignazio Monza, en präst från Milano.

Djagilev förväntade sig en ”stiltrogen orkestrering” men Stravinsky gjorde mer än så. Han lämnade melodin och baslinjen orörd men satte sin egen prägel på harmonik, rytm och klang. Resultatet blev en 1700-talspastisch med modern rysk accent. Genom att förlänga noter, införa oregelbundenhet, kantiga anomalier och oväntade dynamiska vändningar överraskade han både sig själv och andra med att skapa en ny stil: den blivande neoklassicismen.

Berättelsen kommer från commedia dell’arte-repertoaren, en teaterform som uppstod i Italien på 1500-talet. I Quatre Polichinelles semblables, ”De fyra identiska Pulcinellorna”, är huvudpersonen den neapolitanske hjälten Pulcinella och historien är ett svartsjukedrama, som dock slutar lyckligt. Trots vissa samarbetssvårigheter mellan de individualistiska konstnärerna blev Stravinskys musik, Pablo Picassos scenbild och kostymer samt balettmästaren Léonide Massines koreografi till slut en homogen och harmonisk helhet, som blev en succé. Stravinsky var själv nöjd och sade på ålderns höst att ”Pulcinella var det enda verk av Pergolesi som han riktigt gillade”.

Text: Andreas Konvicka

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min inkl. paus

UPPTAKT: Fredag kl 18.00 och lördag kl 14.00 berättar musikvetaren Jonas Lundblad om verken som spelas på konserten och om teaterformen commedia dell’arte som inspirerade till baletten Pulcinella.