arrow

INSTÄLLD - MUSIKEN BERÄTTAR: THE ETERNAL STRANGER

Den store jubilaren, Ludwig van Beethoven målas upp ur ett annorlunda och tankeväckande perspektiv: Ella Milch-Sheriff tar i dramat The Eternal Stranger avstamp i en suggestiv dröm som Beethoven själv berättat om och gestaltar den legendariske kompositören på ett nytt och oväntat sätt. Missa inte ett av jubileumsårets garanterat mest unika hyllningar med dirigenten och pianisten Omer Meir Wellber som dessutom presenterar Bachs Die Kunst der Fuge i nya, spännande arrangemang av bland andra Sven-David Sandström.

Bland många nämnvärda citat lär Sergej Prokofjev ha sagt: ”Jag avskyr efterapningar. Jag avskyr stereotypa konstgrepp.” Och den ryske tonsättaren levde sannerligen upp till sitt valspråk. Under sin karriär uppvisade han en kreativ uppfinningsrikedom i de flesta genrer och originaliteten är också märkbar i hans Uvertyr över hebreiska teman. Stycket skrev Prokofjev efter att ha flytt till New York i samband med den ryska revolutionen. I staden återförenades han med några rysk-judiska musiker som han kände sedan sin tid vid konservatoriet i Sankt Petersburg. De hade specialiserat sig på judisk kammarmusik och bad Prokofjev skriva ett verk för dem. Resultatet blev detta dansanta och judiskt inspirerade verk.

Originalitet och personlig skaparkraft kännetecknade i hög grad även Beethoven och i år hyllar vi denne tonsättargigant lite extra, då det är 250 år sedan han föddes. Den israeliska tonsättaren Ella Milch-Sheriff har komponerat såväl orkester- som kammarmusik och dessutom flera operor. Hennes kammarmusikverk The Eternal Stranger är inspirerat av en dramatisk och märklig dröm som Beethoven beskrev för sin vän Tobias Haslinger. Det är en unik och personlig hyllning till den tyske tonsättaren som här framförs för första gången i Sverige. Som berättaren i detta monodram för skådespelare och orkester ser vi den israeliske film- och tv-skådespelaren Eli Danker.

Beethoven hör hemma bland musikhistoriens absolut största tonsättare, något som i lika hög grad kan sägas gälla för Johann Sebastian Bach. Samlingen Die Kunst der Fuge var Bachs sista stora ofullbordade projekt och verket sysselsatte honom under hans sista två år i livet. Man vet inte för vilket eller vilka instrument han komponerade detta testamente över fugans konst och det har genom åren arrangerats för en mängd olika instrument och ensembler. Vid denna konsert får vi ta del av Bachs fascinerande musik arrangerad av samtida tonsättare, bland andra Sven-David Sandström. Denna idé ligger möjligen i linje med Bachs egna intentioner, då somliga spekulerar i att samlingen framför allt var menad som studieverk.

Robert Schumanns d-mollsymfoni kallas i dag för den fjärde. Den skrevs dock i sin ursprungliga form 1841, samma år som Schumanns första symfoni. Under de tio åren mellan den första versionen och den slutliga hann bland annat Franz Liszt börja utveckla den symfoniska dikten som musikalisk form. Liknande drag bär den fullbordade versionen av Schumanns Symfoni nr 4 d-moll från 1851, som framförs på denna konsert: De fyra satserna skall spelas utan paus och hela verket har en cyklisk känsla med teman och motiv som återkommer i sin helhet eller i mindre fragment. Från den första satsens stämningsfulla inledning och pampiga presentation av hela verkets huvudsakliga ledmotiv, till den sista satsens brusande uppbyggnad mot ett förlösande slut. En i högsta grad omväxlande och frimodig musikalisk resa.

Text: Axel Lindhe och David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2019/2020
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Omer Meir Wellber är chefsdirigent för BBC filharmoniska orkester, förste gästdirigent vid Semperoper Dresden sedan hösten 2018 och från januari 2020 musikalisk ledare vid Teatro Massimo i Palermo. Som gästdirigent verkar han regelbundet vid Bayerska statsoperan i München och bjuds in till ensembler som Gewandhausorkestern, Londons filharmoniska orkester, Birminghams stadssymfoniorkester, Staatskapelle Dresden och Tonhalleorkestern i Zürich.

2019 debuterade han under Promsfestivalen med två konserter med BBC filharmoniska orkester, dirigerade såväl en nyuppsättning av Verdis Nabucco som produktioner av Don Giovanni, Tannhäuser och Rosenkavaljeren på Semperoper Dresden. Året innan debuterade han på Metropolitan i New York med Bizets Carmen och öppnade Glyndebournefestivalen med Puccinis Madame Butterfly. Mellan 2010 och 2014 var han musikalisk ledare vid operahuset Palau de les Arts Reina Sofia i Valencia där han dirigerat både orkesterkonserter och operaföreställningar.

Han debuterade som romanförfattare hösten 2019 med Die vier Ohnmachten des Chaim Birkner. Redan våren 2017 publicerades en bok skriven tillsammans med journalisten Inge Kloepfer om Mozarts och Lorenzo da Pontes tre klassiska operor. Han har även ett starkt engagemang i det israeliska musiklivet och musiken som verktyg för social utveckling.

&

Israeliske skådespelaren Eli Danker har under sin karriär arbetat såväl hemma i Israel som i Hollywood. Efter studier på scenskolor i Israel och New York blev han uppmärksammad under sin tid på Khan Theatre Company i Jerusalem. Där spelade han bland andra Rogozin i Dostojevskijs Idioten, Baboon i Brechts I städernas djungel och Dumbo i Joseph Hellers Catch 22. Under sin tid på HaBima National Theatre of Israel tolkade han exempelvis Jason i Medea, Mortimer i Schillers Mary Stuart och Orsino i Shakespeares Trettondagsafton. Efter stipendiatstudier vid Ecole Jacques Lecoq i Paris fick han rollen som Thénardier i Les Misérables vid Israeli Opera i Tel Aviv. Tillsammans med dirigenten Omer Meir Wellber har han även gjort Stravinskys Historien om en soldat. Filmen The Little Drummer Girl med Klaus Kinski och Diane Keaton blev startskottet på Dankers film- och tv-karriär. Bland hans senaste produktioner kan nämnas Viktor med Gérard Depardieu, tv-serien 24: Legacy och My Mom’s New Boyfriend med Antonio Banderas och Meg Ryan.

Musiken

Ungefärliga tider

Prokofjev växte upp i en by i Ukraina. Hans mor var en duktig amatörpianist och gav honom hans första lektioner. Prokofjev började komponera redan i sexårsåldern och skrevs i tidiga tonåren in som student vid musikkonservatoriet i Sankt Petersburg, där han som så många andra blivande stora tonsättare hade Rimskij-Korsakov som lärare. Liksom många andra konstnärer och intellektuella lämnade han Ryssland i samband med revolutionen, men till skillnad från många kolleger hävdade Prokofjev att hans skäl till flytten inte var politiska, utan att han inte trodde sig kunna få arbetsro i sitt hemland.

Han hamnade först i New York hösten 1918 och fick kontakt med andra ryska immigranter, varav några var gamla bekanta från konservatoriet i Sankt Petersburg. Några av dessa hade bildat en kammarensemble, Zimro, med den ovanliga sättningen klarinett, stråkkvartett och piano. De bad Prokofjev att skriva något för dem och lånade honom också en antologi med judiska melodier för att han skulle få inspiration. Resultatet blev Uvertyr över hebreiska teman som fick sitt uruppförande av just Zimro i New York 1920.

Musikaliskt bygger stycket på två huvudsakliga teman som presenteras först hos klarinetten och sedan hos cellon. Prokofjev har verkligen lyckats skapa dansant musik med en anda av klezmer och judiskhet över sig. Inledningsvis betraktade han sitt stycke som en bagatell, men det kom efter premiären att bli mycket populärt och orkestrerades flera gånger, bland annat av pianisten och dirigenten Alfred Cortot. Det skulle dröja ända till 1934 innan Prokofjev själv gjorde en orkesterversion av verket. Både den ursprungliga kammarmusikversionen och orkesterversionen står ofta på repertoaren världen över.

Text: Axel Lindhe

När den israeliske dirigenten Omer Meir Wellber, som det här verket är tillägnat, föreslog att jag skulle skriva ett verk till Ludwig van Beethovens 250-årsjubileum, och som på något sätt skulle knyta an till hans liv, blev jag nästan förstummad.

Hur skulle det gå till? På vilket sätt skulle jag kunna beröra Beethovens livshistoria? Utgångspunkten kom att bli Beethovens överraskande och förhållandevis okända dröm som han beskrev i ett brev till sin vän och förläggare Tobias Haslinger den 10 september 1821.

Beethoven hatade att resa. Han tackade ofta ja till inbjudningar till att besöka andra länder men avbokade resorna i sista minuten. I den här drömmen gör Beethoven en mycket lång resa, ”så långt som till Syrien, till och med till Indien, till och med till Arabien,” och till slut anländer han i Jerusalem. Där har han en stark religiös upplevelse och han möter sin vän, Tobias. Beethoven beskriver också en kanon han hörde i drömmen, han har till och med noterat den i brevet med Tobias namn som sångtext.

Det hela är märkligt – vem hade kunnat tro det? Beethoven i Syrien, i Arabien, i Jerusalem? Den här sällsamma drömmen inspirerade den israeliske librettisten och författaren Joshua Sobol att skriva en lång dikt, Die Wanderschaft des ewigen Flüchtlings und der Kampf gegen die Verzweiflung, som i sin tur inspirerade mig till att komponera The Eternal Stranger. Jag valde delar ur Sobols dikt som lät mig presentera en situation där en människa – kanhända, men inte nödvändigtvis, en flykting – finner sig själv i en främmande och ogästvänlig miljö.

Vem är då ”den evige främlingen” i mitt verk? Är det Beethoven, som av societeten i Wien betraktades som ett geni men också som en smutsig, halvt vettlös galning? Han blev bortstött av alla utom sina närmaste vänner och hans dövhet förstärkte känslan av främlingskap, Fremdheit, och ensamhet. Är det en flykting, vilken som helst, som lämnar ett helt liv någonstans och måste fly till en helt annorlunda kultur och människor som inte går att kommunicera med?

Den här frågan lämnar jag obesvarad. Främlingen är vem som helst som möter en fientlig omgivning utan annan anledning till bemötandet än att hon eller han ser, talar, rör sig, eller bara är annorlunda. Men främlingen är en människa som alla andra, med samma behov och begär. Det här är ett verk om ensamhet och att vara annorlunda, men också om lusten till livet.

Beethovens sällsamma dröm gjorde det möjligt för mig att använda mig av en bred musikalisk palett från mitt hemland Israel, från Jerusalem och från alla ljud som färgat min barndom – en blandning av arabisk musik, både österländsk och västerländsk judisk musik, men också ljud av den gamla europeiska världen, av Wien.

Även Mahler och Schönberg låg nära i mitt sinne när jag komponerade; Mahler som var respekterad men också sedd som den lille juden, och Schönberg som tvingades fly sitt eget land på grund av sin religion. Beethovens kanon, som han nedtecknade i brevet, förekommer i olika skepnader i mitt verk, särskilt i första delen. Den blandas med klanger från mellanöstern som två helt olika ljudvärldar som möts, men som kanske helt misslyckas med att mötas.

I Joshua Sobols text byter han perspektiv mellan första, andra och tredje person. Hans Fremde, främling, har en skugga som är den tredje personen. Främlingens identitet förvirras allt eftersom hans värld löses upp och hans jag, Ich, med den. Den tredje personen är en obestämbar del av främlingens identitet.

Stundtals upplever han en smärtsam oförmåga att kommunicera med andra, en förfärlig ensamhet där livet stannar upp. Ord går inte längre att förstå och alla ljud runt omkring honom blandas i ett otydligt brus, något som kan liknas vid Beethovens egen dövhet. Språket, människors främsta kommunikationsmedel, gäckar främlingen. Men kroppens språk är starkare och det ger honom liv och hopp.

Jag vill rikta ett innerligt tack till min bortgångne make, tonsättaren och dirigenten Noam Sheriff, som två veckor före sin plötsliga död introducerade mig till Beethovens sällsamma dröm som blev grunden och inspirationskällan till det här verket.

Ella Milch-Sheriff

Översatt till svenska av David Saulesco

Die Kunst der Fuge, vilket betyder ungefär ”Fugakonsten”, var Johann Sebastian Bach sista stora projekt. Det kom att sysselsätta honom under hans sista två år i livet, fram till att han sommaren år 1850 tvingades att sluta komponera då han förlorade sin syn efter en misslyckad ögonoperation. Bachs verk består av en samling fugor och kanoner i successivt tilltagande komplexitet; i samlingen finns såväl enkla fugor som inverterade fugor, dubbel- och trippelfugor och en ofullbordad kvadrupelfuga.

Samlingen kan sägas vara ett slags testamente över kontrapunktens konst. Det är också ett verk som är omgärdat av mystik; vi vet till exempel inte för vilket eller vilka instrument Bach komponerade verket, även om mycket talar för att det i första hand skrevs för någon form av klaverinstrument. En annan fråga som inte fått något slutgiltigt svar är om Bach verkligen skrev verket för att bli uppfört – verket fick inte sitt första framförande förrän så sent som 1922 – eller om det i första hand skall ses som ett pedagogiskt övningsverk. Det har till och med spekulerats i huruvida den tyske tonsättaren medvetet lämnade sitt verk oavslutat, för att på så sätt ge utövaren möjlighet använda sin egen kreativitet för att fullborda det.

Die Kunst der Fuge är ett verk som aldrig upphör att fascinera och som har uppskattats och studerats av många efterföljande tonsättare som Mozart, Beethoven, Schumann och Brahms för att nämna några. Verket har också arrangerats för en mängd olika instrument och besättningar: gitarr, flöjt, accordeon, stråkkvartett, liksom kammar- och symfoniorkester och brassensemble. Dessutom finns en version för elektroniska instrument av japanske tonsättaren Yuji Takahashi och till och med en mer excentrisk omtolkning av det avantgardistiska industrirockbandet Laibach.

Text: Axel Lindhe

Det finns åtskilliga exempel i musiklitteraturen på att en tonsättares symfonier inte alltid numreras så noga med hänsyn till kronologin. Beträffande Robert Schumanns fyra symfonier vet vi till exempel att det bara är den första som bär sitt ”riktiga” nummer – de fyra verken tillkom nämligen egentligen i ordningsföljden 1-4-2-3. Den symfoni i d-moll som vi kallar den fjärde påbörjades i maj 1841 och uruppfördes i Leipzigs Gewandhaus den 6 december samma år, intressant nog under titeln ”Symfonisk fantasi för stor orkester”.

Genom olyckliga omständigheter blev detta uruppförande allt annat än framgångsrikt. Av alla vittnesbörd att döma gjorde dirigenten, Ferdinand David, en dålig interpretation av symfonin, och dessutom hjälpte Schumann själv till att binda ris åt sin egen rygg: tillsammans med sin hustru Clara spelade han vid samma konsert ett nytt verk av Liszt, Hexamerona för två pianon, och detta numera helt bortglömda stycke ställde genom sin effektfullhet Schumannsymfonin i skuggan. Det är inte att undra på att stämningen i det schumannska hemmet inte var den allra bästa den kvällen.

Partituret till den ”symfoniska fantasin” hamnade i en byrålåda, och trots övertalningsförsök från goda vänner vägrade Schumann att låta trycka det. Det skulle dröja nästan tolv år, till 1853, innan verket åter blev uppfört. Detta skedde i Düsseldorf, där Schumann för säkerhets skull dirigerade det själv. Under tiden hade det undergått en grundlig omarbetning, både i fråga om musikaliskt innehåll och om instrumentation.

Denna nya version av d-mollsymfonin har en intressant underrubrik: ”Einleitung, Allegro, Romaze, Scherzo und Finale in einem Satz”. Rubriken tyder, liksom vissa uttalanden av Schumann, på att han önskade att symfonin skulle spelas utan de vanliga satspauserna. Visserligen är den på traditionellt sätt indelad i fyra avgränsande satser, men mellan dessa skall alltså pauserna vara så korta som möjligt, det vill säga endast någon eller ett par sekunder.

Det ska nämnas att Mendelssohn i sin skotska symfoni har tillämpat samma förfarande. Schumanns önskan beror förmodligen på att han genom pauslösheten ville understryka symfonins enhetlighet: vissa motiv återkommer i flera av dess satser. På detta sätt kan man också beteckna den som en direkt föregångare till den symfoniska dikten, som skulle utvecklas till fulländning av Liszt, just under 1850-talet.

D-mollsymfonin har ibland betecknats som Schumanns symfoniska ”Hauptverk”, och klart är i varje fall att han sällan har bjudit på en sådan melodisk uppfinningsrikedom som här, och inte heller på en sådan dramatisk kontrastrikedom.

Per Skans

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min inkl. paus

UPPTAKT: Fredag 17 april kl 18.00 med Thomas Nordegren och Louise Epstein som bland annat intervjuar kvällens dirigent, Omer Meir Wellber.

UPPTAKT 18 april: Intervju med Omer Meir Wellber i nedre foajén med start kl 14.00. Samtalet ges på engelska.

Här kan du följa  Sveriges Radio Berwaldhallens senast uppdaterade information om coronaviruset