arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: TÖRNROSA

Den unge dirigenten Ryan Bancroft har gjort en fantastisk resa från uppväxten i Los Angeles via studier vid Royal Conservatoire of Scotland i Glasgow till anställning som chefsdirigent för BBC National Orchestra of Wales, som förste amerikan någonsin på posten. På sitt första gästspel i Berwaldhallen ger han sin egen konsertsvit ur Tjajkovskijs odödliga sagobalett från 1889, en utsökt sammansättning av de centrala delarna av balettens handling.

Se några glimtar från konsertintroduktionen före torsdagens konsert med Pernilla Eskilsdotter från Klassisk Morgon i P2:

Ryan Bancrofts konsertsvit börjar från början, som alla goda berättelser. Prinsessan Aurora skall döpas och alla gästerna träder in i den vackra salen. Men sist av alla kommer den elaka Carabosse och uttalar en dödlig förbannelse: På sin sextonde födelsedag kommer Aurora sticka sig på en spinnrock och dö. Den goda och mäktiga Lila fen lyckas dock dämpa förbannelsens makt, så att prinsessan bara kommer att falla i hundraårig sömn.

På sin sextonde födelsedag introduceras Aurora för fyra vackra unga män som vill gifta sig med henne. Från ingenstans dyker en maskerad främling upp med en födelsedagspresent: en spinnrock. Innan någon vet ordet av har Aurora stuckit sig i fingret och främlingen avslöjar sig som illvillige Carabosse själv. Den Lila fen visar sig igen och påminner församlingen om att till synes livlösa Aurora kommer att vakna igen av en kyss om hundra år och försätter hela kungariket i djup sömn.

Etthundra år senare är prins Désiré ute på jakt. Han möter den Lila fen som berättar om den sovande prinsessan och prinsen ber henne att leda honom dit. Carabosse gör ett sista desperat försök att hindra dem att väcka Aurora och hela kungariket, men besegras av prins Désiré och den Lila fen. Prinsen väcker Aurora med en kyss, förbannelsen är bruten och hela kungariket vaknar på nytt. Tjajkovskij levde ett på många sätt olyckligt liv, vilket också återspeglas i mycket av hans musik. Den dysterheten märks däremot föga i Törnrosa som är full av optimism.

Som pendang till bröllopslyckan: en symfoni tillägnad en av det sena 1700-talets mest musikkunniga städer. Mozart hade en hängiven publik i Prag sedan hans opera Enleveringen ur seraljen gjort succé 1783 och tre år senare blev Figaros bröllop en ännu större framgång. ”Alla är överens om att inget verk blivit en sådan sensation som Figaros bröllop” stod det i tidningen i Prag. I januari året därpå, 1787, besökte Mozart själv för första gången Prag och mottogs närmast som en hjälte. Hans 38:e symfoni, som sedermera kallas för just Pragsymfonin, fick sin premiär vid detta besök.

Det är oklart huruvida symfonin faktiskt skrevs till resan, men det är inte konstigt att Pragsymfonin tilltalade den böhmiska publiken. Mozarts komplexa och samtidigt medryckande väv av melodier och motiv, särskilt i den första satsen, liksom blåsinstrumentens framträdande roller genom hela verket – regionen var känd för sina skickliga blåsmusiker – lär ha passat som hand i handske hos den kräsna Pragpubliken. Och inte har symfonin förlorat sin lyskraft på drygt tvåhundra år; tvärt om är den lika flörtig och lustfylld som när den först spelades.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2019/2020

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Dirigenten Ryan Bancroft blev känd nästan över en natt när han i april 2018 vann både första pris och publikens pris vid prestigefyllda Malko Competition for Young Conductors i Köpenhamn. Han debuterade med BBC National Orchestra of Wales i november samma år, återvände i maj 2019 och bara några månader senare tillkännagavs han som orkesterns tillträdande chefsdirigent från och med hösten 2020. Denna säsong kantas av debuter hos såväl Orchestre Philharmonique du Luxembourg, BBC Symphony Orchestra och Malmö Symfoniorkester som hos Stavanger symfoniorkester, Sveriges Radios Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Dessutom gör han debut i Kina med bland annat NCPA Orchestra i Peking. Bancroft är en stark förespråkare för ny musik. Han har uruppfört verk av bland andra Sofia Gubajdulina och Anne LeBaron och arbetat med framstående improvisationsmusiker som Charlie Haden och Wadada Leo Smith.

Musiken

Ungefärliga tider

I den så kallade Pragsymfonin möter vi Wolfgang Amadeus Mozart på höjden av sitt konstnärskap, i operor mätt mellan Figaros bröllop och Don Giovanni. Symfonin komponerades i Wien i december 1786, öronmärkt för uruppförande i Prag redan i januari året därpå. Från Prag hade Mozart fått en inbjudan av greve Thun, en rik och inflytelserik amatörmusiker som Mozart redan var bekant med.

Lika illa som han på grund av olika negativa upplevelser hade tyckt om Paris, lika mycket skulle Mozart komma att älska Prag – och kärleken var besvarad, det kunde Mozart berätta om i brev från den böhmiska huvudstaden: ”…inget spelas, sjungs eller visslas här utom Figaro.” Mozart var helt enkelt stjärnan för dagen på ett sätt han inte var van vid, någon som välbeställda borgare gjorde allt för att få träffa. Grevens hem stod helt och hållet till hans förfogande, hedersbetygelserna haglade, hans konserter var triumfer och inbringade dessutom ordentligt med pengar.

Pragsymfonin fördes till dopet under Mozarts egen ledning den 19 januari och mottagandet blev närmast tumultartat. Så är det också en av hans främsta symfonier, med en nyvunnen frihet i orkesterbehandlingen och en till och med för Mozart osedvanligt ljuvlig andantesats. Det är ett verk som inte skäms för sig i jämförelse med de ikoniska tre sista symfonierna från 1788.

Symfonins inledande, värdiga adagio var vid denna tid fortfarande ett ovanligt grepp i symfoniska sammanhang, även för Mozart. En långsam öppning kunde dock kanske inspirera till viss ordning bland en eventuellt lite bångstyrig publik. När första satsen väl tar fart i ett allegro blickar Mozart både bakåt och framåt, då drag av melodier från såväl Figaros bröllop som Don Giovanni dyker upp.

I denna 38:e symfoni har Mozart tillfälligt återvänt till den tresatsiga symfoniformen, utan menuett, som han annars hade övergivit. Mozartforskaren Alfred Einstein konstaterade senare: ”I de tre satserna sägs allt som behöver sägas.” Symfonin avslutas påtagligt applådknipande; operakompositören Mozart visste hur man fick fart på publiken.

Åter i Wien, där han alltjämt var besviken över att inte ha väckt tillräckligt intresse med sin konst, kände Mozart en stor saknad efter Prag och dess välvilliga publik. Han ville nu komponera en opera för människorna som hade uppskattat honom så, och tog sig an uppgiften med stor iver. Resultatet blev inget mindre än just Don Giovanni, uruppförd av Mozart själv i Prag i oktober 1787, och än en gång fick han uppleva den enorma succéns sötma.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Tjajkovkijs sagobalett Törnrosa bygger på en av åtta klassiska berättelser ur samlingen Gåsmors sagor från 1697, Prinsessan i den sovande skogen. Sagorna hade ursprungligen muntliga förlagor och samlades in av fransmannen Charles Perrault. På den tiden riktades sagorna till en vuxen publik, de var ofta mycket grymma och lästes framför allt av samhällets övre klasser. Bröderna Grimms bearbetade och mer barnvänliga version från 1812 är dock den som ligger till grund för baletten. Där överlever kungen och drottningen den 100-åriga sömnen och kan fira prinsessans bröllop med prinsen. Med i baletten finns också Perraults övriga karaktärer från Gåsmors sagor, som Mästerkatten i stövlar, Rödluvan och Askungen med flera, vilka framträder som gäster på bröllopsfesten.

Balettmästaren Marius Petipa, som var van att få sin vilja igenom, skrev en noggrann och detaljerad lista till tonsättaren med önskemål om bland annat tempi och rytmer. Detta skulle ha kunnat orsaka svårigheter i samarbetet med den känslige och manodepressive Tjajkovskij, men så blev inte fallet. Tjajkovskijs inspiration tog fart och han tog entusiastiskt itu med att komponera baletten som blev klar på bara fem veckor. I ett brev till sin mecenat och väninna, Nadezhda von Meck, skrev han: ”Jag tror att musiken till den här baletten hör till mina bästa verk. Ämnet är så poetiskt och så väl lämpat att tonsätta att jag, likaså inspirerad av librettot, komponerar med den värme och glädje som alltid är förutsättning för bra musik”.

Tjajkovskij var för stunden lycklig och euforisk, vilket också återspeglas i baletten. Den skiner igenom som en solstråle på en annars regngrå himmel av nedstämda, självbiografiska verk. Tjajkovskij lyckades göra musiken jämbördig med dansen och Törnrosa blev en succé, vilket höjde den ryska balettens status.

Text: Andreas Konvicka

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min inkl. paus