arrow

RADIOKÖREN, KASPARS PUTNIŅŠ OCH SCHUMANN I ENGELBREKTSKYRKAN

Schumanns romantiska klanger möter Toshio Hosokawas minimalism när Radiokören under ledning av chefsdirigent Kaspars Putniņš bjuder in till decemberkonsert i Engelbrektskyrkan. Schumanns körverk Die Lotosblume, med text av poeten Heinrich Heine, har ibland tolkats som en spegling av Schumanns hemliga kärlek till den blivande hustrun Clara. 2006 gjorde den japanske tonsättaren Toshio Hosokawa en parafras på Schumann, där musiken genomsyras av buddhismens tanke om lotusblomman som symbol för transcendens.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 10 dec kl 19.03.


RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträder Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik, något som fortfarande är en viktig ledstjärna för kören.

Den hyllade lettiske dirigenten Kaspars Putniņš är sedan säsongen 2020-2021 chefsdirigent för Radiokören. Han är även konstnärlig ledare och chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör och har varit permanent dirigent för Lettiska radions kör sedan 1994. Putniņš är en van uttolkare av såväl renässansens polyfona körverk som romantikens starka känsloyttringar, men är framför allt en driven främjare av samtida körmusik. Genom nära samarbeten med en rad olika nordiska och baltiska tonsättare har han gjort en rad framföranden och inspelningar av nyskrivna körverk.

Som gästdirigent samarbetar han med körer som RIAS kammarkör, Nordtyska radions kör Hamburg, DR Vokalensemblet, BBC Singers, Tokyo Cantat och Nederländska radions kör. Han har uppfört verk av tonsättare som Maija Einfelde, Mārtiņš Viļums, Toivo Tulev, Lasse Thoresen och Gavin Bryars och gjort sceniska projekt där körer samarbetat med skådespelare och visuella konstnärer. Med Estlands filharmoniska kammarkör gjorde han en hyllad skivinspelning med verk av Schnittke och Pärt, vilken belönats med både en Gramophone Award och priset Diapason d’Or.

Musiken

Ungefärliga tider

Många tonsättare har sett det som en utmaning att komponera för dubbelkör – så även Robert Schumann. Med Fyra sånger för dubbelkör ger han prov på sin förmåga att skickligt utnyttja körens många stämmor på olika sätt. År 1848 hade Schumann grundat en körsångarförening i Dresden och man kan väl tänka sig att de fyra sångerna med tillägget ”für grössere Gesangvereine” tillkomna 1849 skrevs till föreningen. Verket inleds med Till stjärnorna med text av den tyske poeten Friedrich Rückert. Diktaren vänder sig till stjärnorna som med sitt fridfulla ljus tröstar människorna med hopp om en bättre framtida värld. Sången har en drömsk, nästan hänryckt karaktär som är ovanlig i Schumanns körmusik. Den följs av tonsättningar av två poem av Joseph Christian von Zedlitz. I Ovisst ljus liknas människans levnad med vandrarens osäkra färd genom den stormiga natten där gryningsljuset anas i fjärran, ovisst dock om det är ett kärleksljus – eller om det är döden. I Tillförsikt, som i stämning påminner om den första sången, uppmanar poeten den bedrövade människan att söka tröst i himlen. I den fjärde och sista, Talismaner, står en av tonsättarens favoriter för texten – Goethe. Schumann avslutar sviten i kraftfull stil och flikar till och med in ett fugerat parti mitt i sången som han sen avslutar med ett om kyrkomusik påminnande ”Amen”. Även om man kan ana pianisten Schumann bakom körmusiken utgör Fyras sånger för dubbelkör Schumanns överlägset mest betydelsefulla musik för blandad kör a cappella.

Text: Karin Ekedahl

Robert Schumann växte upp i ett hem där litterära och musikaliska intressen uppmuntrades, inte minst av pappan. Så när Schumann i 16-årsåldern förlorade sin far blev det ett svårt slag för honom. Han påbörjade juridikstudier men då han hörde Nicoló Paganini spela fiol insåg han att det var musik han var ämnad för. Schumann var på god väg att bli pianist, men då han ådrog sig en handskada omöjliggjordes karriären. Med sin kunskap om pianot och sin litterära förankring skapade han emellertid sånger av vilka många har blivit odödliga.

När Schumann uppvaktade sin blivande fru Clara motsatte sig Claras far relationen. Det har lett till att tolkningen att lotusblomman, månen och solen i Die Lotosblume representerar Clara, Claras far och Schumann i nämnd ordning. Blomman som skyr och räds den starka solen väcks av sin nattlige älskare månen. Sången om blomman som vaknar i natten har tack vare Heinrich Heines oerhört romantiska och något dubbeltydiga text tillsammans med tonsättarens melodiösa behandling och ett överkomligt omfång blivit en mycket framförd sång.

År 1847 blev Schumanns dirigent för manskörssällskapet Liedertafel i Dresden som han skulle komma att skriva åtskillig musik för. Det första han skrev, tillika hans första körstycken, var sex sånger för manskör där sången Die Lotosblume ingår. Kanske når inte versionen för manskör a cappella riktigt upp till den ursprungliga för solo och piano men Schumann skapade ändå ett vackert romantiskt flödande stycke för manskör.

 Text: Karin Ekedahl

I Toshio Hosokawas musikaliska kosmos är förbindelsen mellan människa, natur och konst en helhet. Han förenar västerländsk konstmusik med japansk tradition och skriver själv i en programförklaring: ”Jag söker efter en ny form av japansk andlig kultur och musik, genom vilken jag kan förbli sann mot mig själv och mitt ursprung. Vi måste undersöka västvärlden igen, försiktigt, för att se oss själva objektivt och verkligen lära känna oss själva.”

Körverket Die Lotosblume från 2006 är Hosokawas hyllning till Robert Schumann, som 1840 tonsatte den tyske poeten Henrich Heines dikt med samma namn från 1827. Texten skildrar en dialog mellan lotusblomman och månljuset och genom Hosokawas buddhistiska glasögon får Heines skälvande kärlekstext en delvis ny, bredare innebörd. Han har skildrat lotusblomman även i sin hornkonsert Moment of Blossoming från 2011 och berättade i en intervju: ”Det fantastiska med lotusblommor är att de växer ur den smutsiga leran under ytan, de behöver en mörkare värld att slå rot i. Stammen reser sig genom vattnet och börjar blomma. Denna mirakulösa energi vill jag uttrycka i min musik.”

Text: Anna Hedelius

Under åren 1852 och 1853 dirigerade Robert Schumann ett stort antal konserter med sakral musik i Düsseldorf och återupptäckte i och med det musik av Palestrina, Bach och Mozart. Detta fick honom att själv ta sig an genren och konstatera att: ”koncentrera sin energi på sakral musik är utan tvekan konstnärens högsta mål”. Han åstadkom också åtskillig sakral musik men endast Missa sacra, eller Mässa c-moll, tillsammans med Requiem fick se dagens ljus. Schumann komponerade mässan snabbt och slutförde verket på en dryg månad även om han omarbetade verket något år senare då han bland annat lade till motetten Tota pulchra es. Musiken bär onekligen spår av hans studier av Palestrinas och Bachs kontrapunkt men har klangmässigt sin utgångspunkt i Mozarts Requiem och Beethovens Missa solemnis.

I december 1852 skriver Schumann om sin mässa att den är ”mellanstor, inte svår att framföra” och ”passar i gudstjänst och på konsert”. Somliga samtida kritiker tyckte dock att mässan inte var i enlighet med liturgisk tradition samt att den det inte var ”tillräckligt religiös”(!), flödade av romantisk hänförelse och var lite väl färgstark och fantasifull. Mässan är, tillsammans med requiet, ett av tonsättaren sista verk och han fick själv aldrig uppleva något framförande av den innan han försvann in i sjukdomen. Missa sacra gavs ut många år efter hans död av Clara Schumann. Verket skrevs ursprungligen för kör och orkester, här framförs en bearbetad version för kör och orgel.

Text: Karin Ekedahl

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min (ej paus)