arrow

RADIOKÖREN: LIGETI 100 ÅR

Chefsdirigent Kaspars Putniņš leder Radiokören i en hyllningskonsert till György Ligeti, som i år skulle ha fyllt 100 år. Vi får ta del av hans suggestiva stycke Lux Aeterna, som användes av Stanley Kubrick i filmen 2001: A Space Odessey. Ligetis Drei Hölderlin Phantasien uruppfördes för 40 år sedan, 1982, av Radiokören under Eric Ericson. Dessutom bland annat musik av Lars Johan Werle och Lars Edlund, två tonsättare som båda haft ett nära förhållande till Eric Ericson och Radiokören.


RADIOKÖREN dot 2022/2023
Skriv ut

Medverkande

 

&

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

&

Den hyllade lettiske dirigenten Kaspars Putniņš är sedan säsongen 2020-2021 chefsdirigent för Radiokören. Han är även konstnärlig ledare och chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör och har varit permanent dirigent för Lettiska radions kör sedan 1994. Putniņš är en van uttolkare av såväl renässansens polyfona körverk som romantikens starka känsloyttringar, men är framför allt en driven främjare av samtida körmusik. Genom nära samarbeten med en rad olika nordiska och baltiska tonsättare har han gjort en rad framföranden och inspelningar av nyskrivna körverk.

Som gästdirigent samarbetar han med körer som RIAS kammarkör, Nordtyska radions kör Hamburg, DR Vokalensemblet, BBC Singers, Tokyo Cantat och Nederländska radions kör. Han har uppfört verk av tonsättare som Maija Einfelde, Mārtiņš Viļums, Toivo Tulev, Lasse Thoresen och Gavin Bryars och gjort sceniska projekt där körer samarbetat med skådespelare och visuella konstnärer. Med Estlands filharmoniska kammarkör gjorde han en hyllad skivinspelning med verk av Schnittke och Pärt, vilken belönats med både en Gramophone Award och Diapason d’Or.

 

 

Fredrik Ullén är pianist och hjärnforskare. Som internationellt verksam pianist har han gett solokonserter vid ledande konserthus och festivaler i en lång rad länder i Europa och USA. I Sverige har han framträtt som solist med bl.a. Norrköpings Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna. Bland flera kritikerrosade inspelningar kan nämnas Ligetis kompletta solopianoverk, John Pickards pianokonsert, Sorabjis Transcendentala etyder och soloskivor med verk av Liszt, Messiaen, Kurtág och Chopin. Han är sedan 2007 ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien. Fredrik är också professor i kognitiv neurovetenskap på Karolinska Institutet där han leder en forskargrupp som studerar musik, inlärning och kreativitet. Han leder också ett större forskningsprogram, Den Musicerande Människan, med stöd från Riksbankens Jubileumsfond. Inom forskningsprogrammet studeras för första gången hur arv och miljö samspelar i en rad frågor kring musik, musicerande och dess effekter på människan.

Etienne Glaser är skådespelare, regissör och manusförfattare, född i Köpenhamn. Under andra världskriget, då Etienne var sex år, tvingades familjen fly till Sverige. Glaser utbildades vid Dramatens elevskola och fortsatte därefter utomlands och i Sverige som teater- och operaregissör. När Suzanne Osten startade barn- och ungdomsteatern Unga Klara engagerade hon Glaser som skådespelare och så småningom även som regissör. På film har han bland annat medverkat i Ostens filmer Mamma, Bröderna Mozart, Livsfarlig film, Skyddsängel, Tala! Det är så mörkt och Besvärliga människor. Till Bröderna Mozart, Livsfarlig film och Skyddsängeln skrev han även manus. Glaser är i dag en uppskattad recitatör och föredragshållare.

 

Musiken

Ungefärliga tider

En dag när György Ligeti vandrade hem från skolan genom Budapest fick han en vision, eller snarare en uppenbarelse av ljud. Ett ljud som skulle vara statiskt men ändå förändras. “Jag skulle bli både en stor vetenskapsman som vann Nobelpriset OCH en stor kompositör”, säger Ligeti i en dokumentärfilm. “När jag skulle börja gymnasiet förstod jag att det inte gick. Det var inte jag som bestämde, det var den politiska situationen. Det fanns endast EN plats för en judisk student vid gymnasiet, och det blev inte jag som kom in.” Så Ligeti valde konsten och påbörjade sin jakt på den statiska musiken.

Lux aeterna kom till 1966, under Ligetis period som gästprofessor i komposition vid Musikhögskolan i Stockholm, hans andra hemstad, med närhet till de svenska körernas världsklass och med kollegor och vänner som Eric Ericson och Ingvar Lidholm. Alla tänjde de på gränserna för vad instrumentet kör kan åstadkomma. Lux aeterna ska framföras “som från fjärran”, i ett ständigt pianissimo, och alla stämmors insatser ska vara “very gentle”, eller nästintill ohörbara, på ojämna sextondelar i en skimrande rytm. När basarna kommer in gör de det i falsett i ettstrukna oktaven, alltså minst en oktav högre än basar brukar göra entré på. Sopranerna ligger i minuter i sträck stilla i den svagaste nyans som är sångbar, på toner så höga att de flesta sångare kämpar med att ens nå dem.

I termen “mikropolyfoni” hade Ligeti hittat sin statiska musik, och den kommer till liv i Lux aeterna. Tonhöjder och rytmer ändras så långsamt att örat inte uppfattar själva förändringen. Klangfärg och dynamik liksom svävar; ett sound som är statiskt men ändå i ständig utveckling. Ligeti själv har beskrivit Lux Aeterna som “en spegelbild på en vattenyta som sakta krusas. När vattnet åter är stilla kan man skönja en ny bild.” Ligeti var inte religiös. Att använda texten “lux aeterna”, det eviga ljuset, ur den katolska dödsmässan var snarare en protest mot den totalitära politik han hade levt med i Ungern. Men Ligetis suggestiva mästerverk har en särskild lyster. Inte för inte utgör den soundtrack till en av historiens märkligaste Hollywwod-filmer: Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr.

Text: Janna Vettergren

Lars Johan Werle var huvudsakligen självlärd som tonsättare. I ungdomsåren var han flitig körsångare och jazzpianist. Hans enda formella musikstudier var musikvetenskap vid Uppsala universitet samt lektioner i kontrapunkt för Sven-Erik Bäck. Störst avtryck har Werle gjort som operatonsättare. Den experimentella kammaroperan Drömmen om Thérèse, inspirerad av Émile Zolas debutroman, banade väg för en lång och framgångsrik karriär som även omfattar exempelvis Resan, Tintomara och Animalen. Werle skrev dessutom filmmusik, bland annat till Ingmar Bergman-filmerna Persona och Vargtimmen.

I Werles första stycke för kör a cappella, Canzone 126 di Francesco Petrarca från 1967, visar han både sin känsla för språkbehandling och sin körvana men också den pluralistiska stil som präglar hans musik, i synnerhet de tidigare verken. Redan i Drömmen om Thérèse tre år tidigare var Werle en stilistisk kameleont, en tidig postmodernist som blandade influenser från olika epoker och miljöer för att uppnå önskad effekt och för att gestalta texten så tydligt som möjligt. På liknande sätt växlar Werle i Canzone 126 mellan renässans, romantik och modernism för att uttrycka textens ömma och sårbara kärlekslängtan.

Francesco Petrarca betraktas tillsammans med Dante Alighieri och Giovanni Boccaccio som en av den tidiga italienska litteraturens främsta företrädare. Petrarcas Canzoniere, ”sångbok”, består av 366 kärleksdikter till en viss Laura. Som prästvigd kunde Petrarca bara tråna på avstånd och dikterna behandlar såväl kärleken i sig som kärlekens och lustens förhållande till kristendomen. Kärleksuttrycken är dock sinnliga och intima, mänskliga i stället för kyskt symboliska. Med talade partier, viskningar, klusterackord och glissandon invävda i de skickligt skrivna körstämmorna åstadkommer Werle – som alltid – en genomtänkt och inträngande texttolkning.

Canzone 126 uruppfördes i Stockholm i april 1967 av Bel Canto-kören, den ensemble där den unge Werle själv en gång stod ibland sångarna. Sedan dess har det blivit ett av hans mest älskade och framförda stycken både i Sverige och utomlands.

Text: David Saulesco

Lars Edlund skrev både vokalmusik och instrumentalmusik, men merparten av hans verk bestod av körmusik. Religionen var central i Edlunds liv, han konverterade till katolicismen efter ett antal klosterbesök, och kom att arbeta flera år som kyrkomusiker. Musik var för honom inget tidsfördriv, snarare en moralisk angelägenhet. Gloria ingår i den traditionella mässordningen som den ”stora lovprisningen” (Gloria in excelsis Deo – Ära vare Gud i höjden), oftast som en del i en hel mässa. Detta är dock ett fristående verk, och kom att komponeras efter Edlunds konvertering.

Gloria var inget beställningsverk, utan ett experiment på hans eget initiativ. Den första versionen skrevs för vokalgruppen Camerata Holmiae, och hade avsnitt där de fyra solisterna improviserade utifrån givna melodiska modeller, anpassade efter den gotländska kyrkan Laus akustiska förutsättningar. Lau är berömd för sin långa efterklang – tonen klingar ut först efter tolv sekunder i tom kyrka.

Vännen Eric Ericson såg partituret och övertalade Edlund att skriva det som ett körstycke utan improvisationerna, varpå resultatet blev ett enskilt verk för blandad kör och tenorsolist. Numera ingår Gloria som en del i Missa Sancti Nicolai, som var ett beställningsverk till den katolska kyrkan i Stockholm, Sankt Nikolais 700-årsjubileum.

Edholms intresse för äldre musik, framför allt barockmusik och gregoriansk sång, märks tydligt i verket. Liksom madrigalkonstens mästare lade han vikt vid att  lyfta fram texten och berättelsen, och körens olika klangmöjligheter används för att gestalta och ingjuta liv och känsla. För Edlund var pulsen den mest fundamentala delen. Klang och harmonik var inte oväsentliga, men definitivt av betydelse i andra hand.

Gloria är, med sin starka framtoning, mycket lämpligt att framföras konsertant och är numera ett etablerat repertoarverk.

Andreas Konvicka

 

Text: Andreas Konvicka

Esa-Pekka Salonen skapade detta a cappella verk för blandad kör specifikt till Radiokörens 75 års jubileum 2000. Två sånger till dikter av Ann Jäderlund baseras på två dikter, Djupt i Rummet och Kyss Min Mun från Ann Jäderlunds diktsamling Kalender röd levande av is som gavs ut samma år. För den andra dikten, Kyss min mun, ville Salonen försöka skapa en sensuell laddning i musiken, och sätter toner till ord som ”hal”, ”rund” och ”lös”, vilket passar till Jäderlunds närmast erotiska diktning:

Kyss min mun och låt den runda
Mjuka röda cirkelformen
Glida in i ögat rör mig
Cirkel röda högmun form
Å jag blundar blundar blundar
Cirkelröda mörker mun
Iskallt röda rör mig runda
Öppning hala lösa mun
Låt den glida öga runda
Tunga hala lösa röda
Runda öppning lösa röda

Till Djupt i rummet presenteras texten i inledningen med en Palestrina-lik enkel kontrapunkt. Dikten är uppbruten till fonem, som används för att skapa ett slags musikaliskt spel som blir mer och mer virtuost tills det når sin kulmen. Verket avslutas med att dikten återkommer i form av en enkel koral med långsamma harmoniska vågor.

Rosa skära öga blomma
Skulderbladen mjuka blomma
Ögonmjuka skulderhud
Solen kommer in en blomma
Gul i rosa öar hud
Rött i munnen gula mjuka
Öga röda skulderhud
Djupt i rummet ögonblomma”

Uruppförandet av Drei Hölderlin Phantasien genomfördes 1983 av Radiokören i Berwaldhallen under ledning av Eric Ericson. Det är alltså även ett 40 års jubileum som firas i den här konserten.

För György Ligeti var Drei Hölderlin Phantasien något av en återgång till körmusiken  a cappella. Skriven 1982, hade Ligeti under en längre period fokuserat på större orkestrala eller instrumentala verk, och valde nu att återgå till den körmusiken utan ackompanjemang som han hade fokuserat på under sin ungdom i Ungern.

Drei Hölderlin Phantasien, eller Drei Phantasien nach Friedrich Hölderlin, som verket heter i sin helhet, är baserad på tre dikter av den tyske poeten och filosofen Friedrich Hölderlin (1770-1840) skriven för blandad kör om 16 röster. Dikterna Hälfte des Lebens (Hälften av livet), Wenn auf der ferne (När från ett avstånd) och Abendphantasie (Kvällsfantasier) är naturromantiska skildringar av ungdom, ålderdom, kärlek och saknad. Även om Hölderlins dikter säkerligen inspirerade Ligeti, så är texten i de tre satserna nästintill omöjlig att urskilja. I sann tonmålerisk anda så är musiken istället komponerad för att gestalta texten. De är fantasier kring Hölderlins texter istället för egentliga tonsättningar. Musikaliskt är Drei Hölderlin Phantasien mer strukturellt komplicerade och detaljerat genomarbetade än någonting som Ligeti skapat tidigare, samtidigt som den modala och rytmiska grunden går att finna i den ungerska folkmusiken. Själv kommenterade Ligeti verket så här: Mina tre fantasier är känslosamma, onomatopoetiska, överspända verk för 16 röster (inte mikropolyfona!)”

Med mikropolyfoni talar Ligeti om den musikaliska term och teknik som han själv skapade i vilken melodik och rytmik upphävs och där tonhöjder och rytmer långsmat förändras inom en mängd olika kluster men på ett sätt så att örat inte hinner uppfatta det. Det här gör att klangfärg och dynamik blir dominerande. Ligeti använde sig av mikropolyfonin i orkesterverket Atmosphères från 1961.

Lär dig mer om György Ligeti i Sveriges Radio P2s Klassiska podden