arrow

Premiärkonserten med Kaspars Putniņš flyttas fram

Premiärkonserten med Radiokörens nye chefsdirigent Kaspars Putniņš måste tyvärr ställas in på grund av sjukdom. Vi återkommer så snart som möjligt med nytt konsertdatum.

Kaspars Putniņš och Radiokören i starka körverk av fyra av 1900-talets framstående europeiska körtonsättare. György Ligeti skildrar evighetens ljus med överjordisk mystik, Sofija Gubajdulina har tonsatt den helige Franciskus lovsång, Gundega Šmite söker sanningens ljus och Arvo Pärt målar med skimrande, överjordiska klanger.

Konserten skulle sänts direkt på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 lördagen den 12 september kl 18.00.

Redan under tidigt 1950-tal hade György Ligeti ”en föreställning om en statisk och i sig vilande musik utan någon som helst utveckling och utan något slag av traditionella rytmiska gestalter”. Det var omöjligt att utveckla den idén i Ungern vid den tiden men 1966, då Ligeti var gästprofessor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, var tiden mogen.

Även om stycket beställdes av den tyske körledaren Clytus Gottwald är det ingen djärv gissning att mötet med framstående svenska körer bidrog till att släppa lös skapandet av körmusik med små intervaller och mer fokus på klangfärg än melodi och rytm. Kopplingen mellan Lux aeterna, det eviga ljuset, och rymden blev än mer tydlig då Stanley Kubrick använde stycket i filmen 2001: A Space Odyssey – om än i förvrängd form.

Sofija Gubajdulinas Sonnengesang, solsång, är skrivet för cello, slagverk, celesta och kammarkör efter den helige Franciskus välkända bön. Gubajdulina har, av respekt för heligheten och enkelheten hos Franciskus ”försökt behandla körstämmorna mycket återhållsamt, nästan hemlighetsfullt och att lägga uttrycket hos cellon och slagverket”.

Kören sjunger texten medan cellon tolkar den och slagverket bidrar med klangfärg. Gubajdulina delar upp texten, och därmed sin tonsättning, i fyra sammanlänkade delar. Den första delen hyllar skaparen av solen och månen, den andra skaparen av de fyra elementen, den tredje delen livet och den sista döden.

Sonnengesang tillägnades den ryske cellisten Mstislav Rostropovitj på hans 70-årsdag. Att det var just Franciskus som fick bidra med sin text förklarar tonsättaren med att hon i den store cellistens personlighet såg drag som hon associerade till sol, solljus och solenergi. Dessutom bidrog den ovanliga kraften i Rostropovitjs instrument till det som hon också kallat ”en viktig musikalisk gest”.

Som en replik på Ligetis Lux aeterna är den lettiska tonsättaren Gundega Šmites stycke Light Seeking Light. Föga förvånande är just Ligetis musik en viktig influens för henne, tillsammans med Debussy och Stravinsky. Šmite kallar sig synestetiker eftersom hon ser färger när hon hör musik. Hon ”målar” med toner och låter inte bara musik utan även bildkonst och poesi påverka henne när hon skapar sin musikaliska värld.

Arvo Pärt hade på 1960-talet gjort sig mer eller mindre omöjlig i det sovjetiska Estlands musiketablissemang. Han fortsatte emellertid sin andliga och musikaliska resa och landade så småningom andligen i den ortodoxa kyrkan, samt musikaliskt i det han kallar ”tintinnabulism” av latinets tintinnabuli – små klockor.

I Nunc dimittis stämmer den fromme Symeon upp till sång då Jesus förs till honom i templet. Därmed infrias den helige Andes löfte att Symeon skall få se Messias innan han dör. Tillsammans med Magnificat, Marias lovsång, utgör Nunc dimittis navet i den anglikanska mässan. Om Pärts Magnificat har den engelske dirigenten Paul Hillier sagt att ”musiken är ett perfekt uttryck för den jublande moderns ömma glädje” och att stycket ”visar tintinnabulism på sitt mest förfinade sätt”.

Text: Karin Ekedahl


RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträder Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik, något som fortfarande är en viktig ledstjärna för kören.

Som dirigent för Lettiska Radions kör sedan 1992 har Kaspars Putniņš byggt upp en omfångsrik och bred repertoar från renässansmusik till dagsfärska, nyskapande körverk. Att uppmuntra och främja nyskriven musik för kör förblir en hjärtefråga för Putniņš som har byggt nära relationer med framstående tonsättare i Norden och Baltikum. Han gör regelbundet gästframträdanden med ensembler som BBC Singers, Berliner Rundfunkchor, Collegium Vocale Gent och RIAS Kammerchor. Sedan 2014 är han även konstnärlig ledare och chefsdirigent för Estonian Philharmonic Chamber Choir och var 2013 en av initiativtagarna till den europeiska ungdomskören Tenso Europe Chamber Choir. Putniņš har gjort skivinspelningar på bland annat BIS, Hyperion och Glossa av verk som Pēteris Vasks Māte saule, Rachmaninovs Vespermässa och Johannes Chrysostomos liturgi samt musik av tonsättare Gavin Bryars, Ēriks Ešenvalds och Valentin Silvestrov.

Kristina Winiarski har redan hunnit framträda på många prestigefulla scener med stora orkestrar runt om i världen. Vid 16 års ålder gjorde hon sin professionella solistdebut då hon spelade Tjajkovskijs Variationer över ett rokokotema med National Symphony Orchestra på Kenedy Center i Washington D.C. Sedan dess har hon framträtt med bland andra Marylands symfoniorkester, Stuttgarts kammarorkester och Malmö Symfoniorkester.

Som kammarmusiker har hon samarbetat med musiker som Dora Schwarzberg, Alexander Rudin, Roland Pöntinen och Bengt Forsberg. Hon spelar regelbundet med pianisten Pontus Carron i en duo som vann kammarmusiktävlingen Ung & Lovande 2019. Samma år tilldelades Kristina Anders Walls Giresta-stipendium. Som finalist i Solistpriset 2020 gjorde hon ett hyllat framförande av Dvořáks cellokonsert.

Under uppväxten spelade hon cello för Maria Zhuravleva i Moskva, Ulrika Edström och Ola Karlsson i Stockholm samt för Valter Despalj i Zagreb. Hon fortsatte på Kungliga Musikhögskolan, Edsbergs Slott samt för Thorleif Thedéen på Musikhögskolan i Malmö där hon tog solistdiplom våren 2019. Hon har även studerat i Paris för Gautier Capuçon. Kristina spelar på en cello byggd av David Tecchler 1709, utlånad av Järnåkerfonden.

Michael Engström är en pianist och repetitör som samarbetar med många svenska sångare. Han arbetar regelbundet med Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör och är anställd som pianist och instuderingslärare vid Institutionen för opera på Stockholms Konstnärliga Högskola.

Konsertresor har fört honom runt i Europa, Nordamerika och Asien och han har medverkat i såväl ett flertal radio- och tv-program som på skivinspelningar med bland annat Radiokören. Under en period på 1990-talet var han anställd som musikproducent vid Sveriges Radio P2 men har sedan dess återgått till att verka som pianist och repetitör.

Han är utbildad vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm samt vidare studier i London, New York City och vid Banff Centre for Arts and Creativity i Kanada.

Anders Haag spelar slagverk och pukor i Kungliga Filharmonikerna sedan 2004. Innan dess spelade han med Uppsala Kammarorkester, Blåsarsymfonikerna och Norrköpings Symfoniorkester. Han är även verksam som kammarmusiker i olika sammanhang och musikgenrer. Som medlem i ensemblen Heavy Breeze har han till exempel inriktat sig på genreöverskridande musik av bland andra Frank Zappa. Han spelar också i kammarmusikserier med sina kollegor i Kungliga Filharmonikerna.

Han spelade även i slagverksensemblen Glorious Percussion tillsammans med Anders Loguin, Mika Takehara, Eirik Raude och Robyn Schulkowsky. Ensemblen uruppförde 2008 Sofija Gubajdulinas verk med samma namn, som skrivits särskilt åt ensemblen, tillsammans med Göteborgs Symfoniker och Gustavo Dudamel. Samma verk spelade de senare även med Berlinfilharmonikerna och Los Angeles filharmoniker.

Roger Svedberg är alternerande stämledare i slagverk i Kungliga Hovkapellet sedan 1999. Han spelar även nutida konstmusik, jazz och folkmusik i olika ensembler. Han har spelat in albumen The Great European Songbook med saxofonisten Joakim Milder och pianisten Adam Forkelid och Pit Sounds med jazzmusikerna Peter Danemo, Hans Backenroth och Henrik Westerberg. Han har även spelat i slagverkstrion RoBoJo som vann första pris vid den internationella slagverkstävlingen i Luxemburg 1992.

Han studerade för Bent Lylloff, Lennart Gruvstedt och Ed Thigpen vid Musikhögskolan i Malmö, följt av studier för Gary Burton, Ed Saindon och Victor Mendoza vid Berklee College of Music i Boston. Han har även studerat komposition för Sven-David Sandström och kontrapunkt för Lars-Erik Rosell vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Bland hans egna kompositioner kan nämnas …I dödsskuggans dal, Keramiska trummor och vibrafon-sviten Opera Meets Jazz.

Musiken

Ungefärliga tider

I verken Für Alina och Spiegel im Spiegel presenterade Arvo Pärt sin kompositionsteknik ”tintinnabuli”, från latinets ord för klocka. Pärt hade inspirerats av den hypnotiska, meditativa effekten i mässandet som förekommer i kyrkliga sammanhang; Pärt själv är djupt troende och tron är en central del i hans musik. Hans Magnificat från 1989 är ytterligare ett exempel på tintinnabuli-musik och enligt dirigenten Paul Hillier det verk där Pärt använder tekniken som mest elegant.

”Idén bakom tintinnabuli kom ur en längtan efter en extremt förminskad ljudvärd som bara kan mätas i millimeter,” har Arvo Pärts fru Nora berättat. ”Till slut är lyssnarens uppmärksamhet fullständigt fokuserad. När musiken tystnar är det särskilt anmärkningsvärt att plötsligt höra din egen andning, dina hjärtslag eller en surrande lampa, till exempel.”

Magnificat är skrivet i en enda sats men kan delas upp i mindre bitar, efter hur Pärt har fördelat musiken i olika stämmor, nästan som omväxlande solist- och ensemblepartier. På det sättet skapas klanglig variation i stycket som annars är skrivet för att upplevas som konstant närvarande, som om tiden står still under framförandet. Texten kallas även Marias lovsång och kommer från Lukasevangeliet i Nya testamentet. Orden är Marias, från hennes besök hos Johannes Döparens mor Elisabet medan de båda var havande, och börjar i svensk översättning: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare”.

Text: David Saulesco

Arvo Pärt växte upp i den evangelisk-lutherska traditionen i norra Estland. Liksom i Norden och Tyskland är lutherska stats- och folkkyrkor relativt vanliga i Baltikum. På 1970-talet konverterade Pärt till den ortodoxa kyrkan, vid samma tid som han började studera medeltids- och renässansmusik och tog en paus i komponerandet. Det var efter denna paus som han formulerade sin kompositionsteknik ”tintinnabuli”, från latinets ord för klocka, och från slutet av 1970-talet har Pärts musik präglats av minimalistiska drag med enkel harmonik och rytmisering och ofta med liturgisk text eller förlaga, framför allt på latin eller kyrkslaviska.

1989 tonsatte Pärt Marias lovsång, Magnificat, en välkänd text ur Lukasevangeliet i Nya testamentet som många tonsättare har behandlat. I den anglikanska kyrkans musiktradition är det sedan länge vanligt, närmast obligatoriskt, att en tonsättare som tagit sig an Marias lovsång också skall tonsätta Nunc dimittis, Symeons lovsång, från ett senare kapitel i Lukasevangeliet. Pärt var medveten om denna koppling, kände inte inte det tvång som kanske en Rutter, Britten eller Vaughan Williams hade gjort, men hoppades ändå få tillfälle att komplettera paret i framtiden.

Detta tillfälle kom 2001, tolv år efter Magnificat, i form av en beställning från den anglikanska Sankta Maria domkyrka i Edinburgh och dess väl ansedda kyrkokör. Textens inledande ömhet som övergår i jublande glädje passar onekligen Pärts tonspråk väl. Båda stycken följer ungefär samma form och har liknande, tintinnabuliskt tonspråk med rena, klockaktiga körklanger. Som pendangstycke till hans Magnificat passar detta Nunc dimittis så pass att det kunde varit tanken från början.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 20 min