arrow

VITA NUOVA

Vita Nuova. Nytt liv. Något världen möjligen hoppades på under 1950-talet när Gunnar de Frumerie komponerade sitt eleganta a cappella stycke med text av Pär Lagerkvist. Då Francis Poulenc skrev sin Mässa G-dur stod däremot andra världskriget för dörren och ett för honom nytt allvar och djup anas i detta religiösa förstlingsverk. För Lars Edlund var religionen central genom livet. Hans Gloria är ett fristående verk, i vilket körens skiftande klanger nyanserat uttrycker textens innebörd.

Tiden före första världskriget är en deprimerande tid för Francis Poulenc. Det glada tjugotalet med dess framgångar är över och ett krig lurar bakom hörnet. År 1936 blir något av en vändpunkt. En av tonsättarkollegorna i den franska grupperingen Le Six dör i en dramatisk olycka och i skenet av hur skör livstråden är infinner sig en allvarligare ton i Poulencs musik. Han hittar även i någon mån tillbaka till religionen som genom fadern var närvarande under uppväxten. Under den här tiden tillkommer Mässa G-dur. Den amerikanske tonsättaren Aaron Copland recenserade en inspelning av mässan och skrev: ”Eklektisk som alltid, charmerande som alltid, musikalisk som alltid, denna mässa är inte alls svår eller avskräckande. Tvärtom. Den är avsedd att sjungas i all enkelhet i en solig kyrka i södra Frankrike.”

Långt från Måndagsgruppen och 1940-talets radikala modernism befann sig Gunnar de Frumerie. Tillsammans med trettiotalister som Erland von Koch, Dag Wirén och Lars-Erik Larsson plöjde han i den neoklassicistiska fåran – eller i barockens. Ny musik i gamla former. Det är friskt, elegant och sensibelt. Vita nuova – nytt liv. Titeln är hämtad från Pär Lagerkvists dikt, han har i sin tur lånat den av Dante. I Vita nuova, ett ovanligt verk från senare delen av femtiotalet, står Pär Lagerkvist för texten vars bilder och metaforer de Frumerie gestaltar med en enastående känsla. I ett åtta minuter långt körstycke a cappella skapade han ett musikaliskt epos om kärlek och död med associationer till såväl Dante som Höga visan.

I tonsättaren och musikpedagogen Lars Edlunds liv var religionen central. Efter ett antal klosterbesök konverterade han till katolicismen och arbetade som kyrkomusiker i flera år innan han anställdes som lärare vid Kungliga Musikhögskolan. I den Romersk-katolska kristenheten är den stora doxologin, den ”stora lovprisningen”, en del av mässordningen. Texten inleds med den ofta tonsatta frasen Gloria in excelsis Deo – Ära vare Gud i höjden. Edlunds tonsättning för blandad kör och tenorsolist har kommit att bli ett av hans mest framförda verk. Han var dessutom en av de första svenska musikerna som engagerade sig i tidstroget framförande av äldre musik. Ett specialintresse var gregorianik vilket också satte spår i hans kompositioner. Liksom madrigalkonstens mästare var han mån om att lyfta fram berättelsen i texterna han tonsatte vilket märks inte minst i Gloria, där han använder körens olika klanger för att gestalta textens innebörd och känsla.

Text: Karin Ekedahl


RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

Martina Batič är chefsdirigent för Franska radions kör sedan hösten 2018. Hon var tidigare chefsdirigent och konstnärlig ledare för Slovenska filharmonins kör och dessförinnan kormästare vid Sloveniens nationalopera och balett i Ljubljana.

Hon bjuds regelbundet in till körer som Eric Ericsons Kammarkör, Nederländska radions kör och RIAS Kammerchor Berlin och har gästat bland andra radiokörerna i Leipzig och Stuttgart, DR VokalEnsemblet och ChorWerk Ruhr. Några höjdpunkter ur hennes karriär är en hyllningskonsert till Ingvar Lidholm med Eric Ericsons Kammarkör, en konsert med Leipzig radiokör under Achava Festspiele Thüringen och en konsert med Franska radions kör under musikfestivalen Présences.

2019 tilldelades hon Prešerenstiftelsens pris för sina konstnärliga framgångar och sin ”enastående förmåga att forma körklangen”. Stiftelsen uppmärksammar årligen framstående slovener verksamma inom konst och kultur. Hon har studerat först vid Musikhögskolan i Ljubljana och därefter för Michael Gläser vid Högskolan för musik och teater i München. Åren därpå deltog hon i åtskilliga mästarkurser för kända körledare, däribland Eric Ericson.

Musiken

Ungefärliga tider

Året är 1936. Francis Poulencs tonsättarkollega, och konkurrent, Pierre Octave Ferroud omkommer i en bilolycka. Olyckan är av så våldsam karaktär att Poulenc blir chockad, rentav bedövad. Vid tiden för dödsfallet befinner sig Poulenc på semester i Pyrenéerna inte långt från orten Rocamadour och grottan med den i trä utskurna, svarta madonnan. Vid ett besök i grottan faller bitarna på plats – redan samma kväll börjar han skriva Litanie a la vierge noir för damkör. Det är ett för honom tidigt körstycke och hans första med en religiös text. Från att ha skrivit musik av mer underhållande karaktär skapar Poulenc nu musik med ett avsevärt allvar och djup. En samtida kritiker noterade hans dubbla tonsättarnatur och kallade honom ”hälften munk, hälften förbrytare”, en beskrivning som Poulenc själv var ganska nöjd med. Samtidigt konstaterade tonsättaren att han i och med olyckan och Ferrouds död i någon mån återfick sin barndoms tro. Året därpå tillkommer Mässa G-dur i fem satser: Kyrie, Gloria, Sanctus, Benedictus och Agnus Dei. Uppenbart är att Credo-satsen saknas. Någon kommenterade detta med att Poulenc var så trygg i sin tro att han inte behövde tonsätta trosbekännelsen. En lika möjlig tolkning är att tron var nyupptäckt och inte stod på så stadig grund. Eller så ville han helt enkelt inte att mässan skulle bli så lång. Poulenc själv konstaterade trots allt att: ”jag tycker faktiskt att jag visar den bästa sidan av mig själv i min körmusik”.

Text: Karin Ekedahl

Gunnar de Frumerie var pianist, tonsättare och pianoprofessor. Han föddes 1908 och betraktades som något av ett underbarn, började ta pianolektioner när han var tolv år och kom in på Musikhögskolan som femtonåring. När han var tjugo vann de Frumerie alla tre priserna i en kompositionstävling. Han hade låtit goda vänner skriva ut noterna till de tre tävlingsbidragen för att det inte skulle synas att de var komponerade av samma person.

När han senare fick Jenny Lind-stipendiet, innebar det en möjlighet att resa utomlands. Mest intryck tog han under de två åren i Paris, där han njöt av konsertlivet och bland annat träffade Arthur Honegger vars oratorium Le Roi David hade satt djupa spår.

De Frumeries tonspråk är ofta klangrikt och inspirerat av fransk impressionism. Han har skrivit i de flesta genrer, från finstämda romanser och pianostycken till storslagen orkestermusik och operan Singoalla. Den poet han tonsatte oftast var Pär, som även var en god vän. De Frumerie strävade alltid efter att hans musik skulle följa det naturliga talets rytm, och har sagt att ”när Pär Lagerkvist läser sina dikter har han samma tonfall som jag i mina sånger”.

Lagerkvist är en av Sveriges främsta modernistiska poeter och författare. År 1951 tilldelades han Nobelpriset. En av hans mest betydelsefulla dikter, Ångest, ångest heter min arvedel, är ett expressionistiskt vrål som väl fångade tidsandan då han skrev den 1916, mitt under första världskriget. Men Lagerkvist skrev även många kärleksdikter, både lyriska och hett passionerade. Det var några av dem som lockade de Frumerie att skriva sina kanske finaste romanser, Hjärtats sånger.

Dikten Vita Nuova som de Frumerie tonsatte 1956, är en dikt med många lager, både passionerade och existentiella. Aftonstjärnan lyser och visar vägen till den älskade, passionen sliter och hettar, döden lockar och skrämmer. Diktarens längtan bygger upp mot raderna:

Jag vill leva, jag vill finnas,
Jag vill vara i en kvinnas,
i ett skötes hamn.

Och slutar:
Stjärnestillhet, vita nuova,
dödens, livets aftongåva,
vig åt dig min jord.

Gunnar de Frumerie gick bort 1987.

Text: Katarina Lindblad

Lars Edlund skrev både vokalmusik och instrumentalmusik, men merparten av hans verk bestod av körmusik. Religionen var central i Edlunds liv, han konverterade till katolicismen efter ett antal klosterbesök, och kom att arbeta flera år som kyrkomusiker. Musik var för honom inget tidsfördriv, snarare en moralisk angelägenhet. Gloria ingår i den traditionella mässordningen som den ”stora lovprisningen” (Gloria in excelsis Deo – Ära vare Gud i höjden), oftast som en del i en hel mässa. Detta är dock ett fristående verk, och kom att komponeras efter Edlunds konvertering.

Gloria var inget beställningsverk, utan ett experiment på hans eget initiativ. Den första versionen skrevs för vokalgruppen Camerata Holmiae, och hade avsnitt där de fyra solisterna improviserade utifrån givna melodiska modeller, anpassade efter den gotländska kyrkan Laus akustiska förutsättningar. Lau är berömd för sin långa efterklang – tonen klingar ut först efter tolv sekunder i tom kyrka.

Vännen Eric Ericson såg partituret och övertalade Edlund att skriva det som ett körstycke utan improvisationerna, varpå resultatet blev ett enskilt verk för blandad kör och tenorsolist. Numera ingår Gloria som en del i Missa Sancti Nicolai, som var ett beställningsverk till den katolska kyrkan i Stockholm, Sankt Nikolais 700-årsjubileum.

Edholms intresse för äldre musik, framför allt barockmusik och gregoriansk sång, märks tydligt i verket. Liksom madrigalkonstens mästare lade han vikt vid att  lyfta fram texten och berättelsen, och körens olika klangmöjligheter används för att gestalta och ingjuta liv och känsla. För Edlund var pulsen den mest fundamentala delen. Klang och harmonik var inte oväsentliga, men definitivt av betydelse i andra hand.

Gloria är, med sin starka framtoning, mycket lämpligt att framföras konsertant och är numera ett etablerat repertoarverk.

 

Text: Andreas Konvicka