arrow

Radiokören: Petite messe solennelle

Gioacchino Rossini är känd för komiska och publikfriande operor som Barberaren i Sevilla och Den tjuvaktiga skatan. Hans sista stora verk blev dock något helt annat: Petite messe solennelle, en stilistiskt omfångsrik mässtonsättning med både anor från Bach och Haydn och blicken framåt mot Fauré och Poulenc. Radiokören leds av sin hedersdirigent Peter Dijkstra i Kungsholms kyrka.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 14 juni kl 19:03.


RADIOKÖREN

dot 2023/2024

Skriv ut

Medverkande

 

&

Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.

Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.

Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.

&

Peter Dijkstra är chefsdirigent för Nederländska kammarkören och förste gästdirigent för Nederlänska radions kör. Han var tidigare konstnärlig ledare för Bayerska radions kör i München och mellan 2007 och 2018 var han chefsdirigent för Radiokören och är därmed den som, näst efter Eric Ericson, innehaft sin position längst. 2019 utnämndes han till hedersdirigent för Radiokören.

Han är dessutom en efterfrågad gästdirigent som regelbundet anlitas av ledande europeiska körer som RIAS kammarkör, DR KoncertKoret, Estlands filharmoniska kammarkör och BBC Singers. Han har gästat orkestrar som Tokyo stads symfoniorkester, Bayerska radions symfoniorkester, Rotterdams filharmoniska orkester och Skotska kammarorkestern liksom tidig musik-ensembler som Concerto Köln och Akademie für Alte Musik Berlin.

Han är professor i kördirigering vid Högskolan för musik och dans i Köln och ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. 2013 tilldelades han den prestigefyllda Gyllene violinen för framstående nederländska musiker och året därpå Eugen Jochum-priset. Han har studerat solosång och dirigering vid konservatoriet i Haag, där han examinerades summa cum laude, samt vid musikhögskolorna i Köln och Stockholm.

Pianisten Martin Sturfält har etablerat sig som en uppmärksammad uttolkare av både nyare och äldre svensk musik. Han har gjort kritikerrosade inspelningar av Wilhelm Stenhammars pianomusik och, tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester och Andrew Manze, Adolf Wiklunds två pianokonserter. Som solist gästar han ofta både svenska och utländska symfoniorkestrar och är även en hängiven kammarmusiker.

Sturfält har bland annat samarbetat med Herbert Blomstedt, Sir Mark Elder, Thomas Dausgaard och Alexander Vedernikov. Han har spelat med utländska orkestrar som Halléorkestern, New London Sinfonia och med samtliga svenska symfoniorkestrar. Han har gett solo- och kammarkonserter på Musikaliska och Konserthuset i Stockholm, i Wigmore Hall, Barbican och Royal Festival Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam och Palais des Beaux-Arts i Bryssel.

Han har även vunnit första pris i flera tävlingar, däribland Yamaha-tävlingarna i Sverige 1999 och i England 2002, John Ogdon Prize i London 2004 och Terence Judd Award i Manchester 2005.

Organisten Bengt Tribukait är verksam som frilansande organist och kammarmusiker.
Fascinationen för tidig musik i allmänhet och Bach i synnerhet vaknade tidigt hos honom, och hand studerade till en början piano och fagott, för att senare helt och hållet ägna sig åt orgelkonsten. Han undervisades av Torvald Torén och Hans Fagius vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, och senare även för David Sanger och Jacques van Oortmerssen.

Tribukait har en bred orgelrepertoar som sträcker sig från medeltiden och framåt, och intresset för modern musik har även lett till samarbeten i experimentell anda med nutida tonsättare. Sökandet efter nya klanger och uttrycksmöjligheter märks även i hans registreringskonst vid orgeln.

Han har deltagit framgångsrikt vid internationella orgeltävlingar och vunnit flera priser, bland annat första pris i orgeltävlingen i Dublin 1992. Numera konserterar han regelbundet utomlands och har även uppmärksammats för sina CD-inspelningar, särskilt tolkningarna av Bachs musik på barockorglar.

Text: Andreas Konvicka

Anna Hedelius är en svensk kulturjournalist, författare och moderator med särskilt fokus på klassisk musik och scenkonst. Hösten 2019 gav hon ut boken Thalias hus – på spaning efter den svenska teaterns själ tillsammans med Göran Willis. Som teaterkritiker i SVT Kulturnyheterna och tidigare chefredaktör för scentidningen Nummer.se har hon under många år bevakat scenkonst i Sverige och utomlands. Hon skriver återkommande för flera av landets större kulturtidskrifter. Till Berwaldhallen är hon knuten som podiepresentatör, moderator och skribent, tidigare även som musikredaktör.

Musiken

Ungefärliga tider

Gioacchino Rossini – när man hör namnet tänker man oundvikligen på titlar som Den tjuvaktiga skatan, Italienskan i Alger och inte minst Barberaren i Sevilla – en höjdpunkt i italiensk komisk opera. Vid tillkomsten av Petite messe solennelle var det över 30 år sedan Rossini skrev sin sista opera. Han bodde sedan en tid tillbaka i Paris, var en firad tonsättare, skrev en del kammarmusik för sin bekantskapskrets, men levde tillbakadraget.

Möjligen är titeln ett utslag av Rossinis skämtlynne. En ”messe solennelle”, eller missa solemnis, är en tonsättning av hela ordinariet – mässans alla fasta texter – till skillnad mot en kort mässa, missa brevis. ”Petite messe solennelle” blir alltså ungefär en ”liten stor mässa”.

Rossini själv kallade den sin ”sista ålderssynd”, och i slutet av partituret skrev han: ”Käre Gud. Här slutar denna ynkliga lilla mässa. Är det verkligen sakral musik jag just har skrivit? Eller är den hädisk? Jag föddes för opera buffa, som du mycket väl vet. Lite teknik, lite hjärta, det är allt. Välsignad vare du, lova mig paradiset.”

Musiken vittnar emellertid om Rossinis medvetenhet kring det religiösa musikarvet samt föregångare som Bach, Haydn och Mozart. Den följer traditionen, om än med en opera-twist. Mässan är tillägnad greve Alexis Pillet-Wills fru; den beställdes förmodligen av hennes man och uruppfördes i parets privata kapell i mars 1864.

Den ursprungliga versionen skrevs för tolv sångare, två pianon och harmonium. Några år efter uruppförandet orkestrerade Rossini mässan, sannolikt för att han var rädd för att någon annan skulle göra det efter hans död. Eftersom Rossini inte var helt förtjust i gossopraner ansökte han om tillstånd hos påven om att få framföra den med kvinnliga solister, som då inte var tillåtna i musik i kyrkorummet. När han fick avslag på sin ansökan var hans önskan att orkesterversionen inte skulle uppföras förrän efter hans död. Sålunda ägde det första framförandet rum 1869 i operahuset Salle ventadour, i tiden ganska nära det som skulle ha varit Rossinis 77-årsdag.

Text: Karin Ekedahl

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min