Titeln till Knut Nystedts körverk Immortal Bach kommer från den första raden i Johann Sebastian Bachs Komm, süßer Tod, komm selge Ruh (ungefär Kom, söta död, kom, välsignade vila), skriven för solosång och basso continuo.

Stycket hör till den senare delen av Nystedts repertoar, komponerat 1987, och var det sista stycke tonsättaren dirigerade med Det Norske Solistkör, som han startat 1950. Med Immortal Bach skapade Nystedt ett verk som har fått enorm spridning över världen, och där Bachs drabbande tonsättning av dödens efterlängtade vila fick en ny musikalisk dräkt. Själv gav han rekommendationen att kören bör placeras runtom publiken – kanske som ett sätt att förstärka känslan av andlig gemenskap.

I stycket arrangerade Nystedt Bachs komposition för fyrstämmig kör a capella. Inledningsvis sjunger kören Bachs vackra melodislinga en gång, innan Nystedts skimrande arrangemang tar vid och sångarna utvecklar melodin i klara stämmor som i ett kanonliknande schema överlappar varandra i skiftande tempi. Med på samma gång intellektuellt precis och emotionellt svävande stämföring skapade Nystedt en överjordiskt klingande musik lika tidlös och odödlig som Bach själv.

Uppvuxen i en kristen familj i Norge gick det andliga sökandet och den kristna religionen en självklar del av Nystedts liv, och bland hans många kompositioner för kör ingår också ett hundratal psalmer och andra sakrala verk. Som en återkommande referenspunkt i musiken förekommer den gregorianska sången. Bland mer kända verk kan nämnas det 75 minuter långa oratoriet Nådevegen, komponerad under början av 1940-talet och de första åren av andra världskriget; ett flertal körverk från 1950-talet komponerade till Bibeltexter, ett hundratal psalmer samt De Profundis Op. 54 (1966), som 1984 valdes ut till ”Årets bästa verk” av the United States Choral Association. Nystedt fortsatte att komponera ända till år 2004. När han dog tio år senare, den 8 december 2014, var han 99 år och hade komponerat musik i närapå ett sekel.

Text: Hedvig Ljungar

Drømte mik aen drøm i nat är något så säreget som sannolikt Nordens äldsta nedskrivna, profana sång. Den danske tonsättaren och dirigenten Bo Holten har genom åren åstadkommit ett gediget opus där man återfinner såväl kör- och orkestermusik som opera och musikaler. Han verkar för att föra fram den samtida musiken men är också specialist på området tidig musik. Därför är det kanske inte så konstigt att man i hans verklista hittar ett arrangemang för kör av Drømte mik aen drøm i nat. Det som troligen är ett fragment, en inledning på en medeltida ballad, återfinns nedtecknad på ett till synes ledigt utrymme på en sida i Codex Runicus, en avskrift av Skånelagen från runt år 1300 som idag återfinns på Kungliga biblioteket. Texten är skriven med runor och musiken med så kallad koralnotskrift, lämnar en hel del utrymme för tolkningar av såväl text som melodi.

Text: Karin Ekedahl

Solist: Sofia Niklasson, sopran

I verken Für Alina och Spiegel im Spiegel presenterade Arvo Pärt sin kompositionsteknik ”tintinnabuli”, från latinets ord för klocka. Pärt hade inspirerats av den hypnotiska, meditativa effekten i mässandet som förekommer i kyrkliga sammanhang; Pärt själv är djupt troende och tron är en central del i hans musik. Hans Magnificat från 1989 är ytterligare ett exempel på tintinnabuli-musik och enligt dirigenten Paul Hillier det verk där Pärt använder tekniken som mest elegant.

”Idén bakom tintinnabuli kom ur en längtan efter en extremt förminskad ljudvärd som bara kan mätas i millimeter,” har Arvo Pärts fru Nora berättat. ”Till slut är lyssnarens uppmärksamhet fullständigt fokuserad. När musiken tystnar är det särskilt anmärkningsvärt att plötsligt höra din egen andning, dina hjärtslag eller en surrande lampa, till exempel.”

Magnificat är skrivet i en enda sats men kan delas upp i mindre bitar, efter hur Pärt har fördelat musiken i olika stämmor, nästan som omväxlande solist- och ensemblepartier. På det sättet skapas klanglig variation i stycket som annars är skrivet för att upplevas som konstant närvarande, som om tiden står still under framförandet. Texten kallas även Marias lovsång och kommer från Lukasevangeliet i Nya testamentet. Orden är Marias, från hennes besök hos Johannes Döparens mor Elisabet medan de båda var havande, och börjar i svensk översättning: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare”.

Text: David Saulesco

Den danske tonsättaren Jørgen Jersild är i Sverige nog mest känd som pedagog. På 1950-talet engagerades han av Sven-Erik Bäck som lärare på Edsbergs Musikinstitut och många är säkert de musikstudenter som tragglat hans Lærebog i rytmelæsning.

Efter att Jersild i unga år studerat tre månader för den franske tonsättare Albert Rousell sas det ofta om honom att han han var franskinfluerad, vilket han också medgav, även om han med tiden tyckte att han var mest dansk. Maurice Ravel var en tydlig inspirationskälla men också den engelske tonsättaren Benjamin Britten. Jersilds verklista är inte så lång men körmusiken intar en central roll och samtidigt som den klingar danskt har den rötter i den texttolkande italienska och engelska traditionen.

Jersild hävdade att det Rousell framförallt lärde honom var betydelsen av klanglig jämvikt och balans och att om man blandar alla klangfärger få man bara en gråaktig gröt: ”Jag börjar med de rena färgerna och lägger sedan till de kontrasterande.” Och visst kan man förstå Jersilds resonemang när man hör hans tonsättning av 1800-talsdiktaren Steen Steensen Blichers Min ydlingsdal, (Min älsklingsdal). Här ger Jersild klangliga palett färg åt Blichers text där man identifierar romantikens: ”där du inte är, finns lycka”.

Text: Karin Ekedahl

Edvard Grieg skrev sina Fire Salmer frit efter gamle norske Kirkemelodier, som är den fullständiga titeln, sommaren 1906. Det är en av Norges store romantiske orkestertonsättare få sakrala kompositioner och det sista han skrev. Från början tänkte sig Grieg att psalmerna skulle vara en fortsättning på Album for Mannsang men ändrade sig och komponerade dem för blandad kör och barytonsolist i stället för manskör.

Texterna är skrivna av danska psalmförfattare. Vid tiden för texternas tillkomst var Danmark och Norge i union och danska var det officiella språket inom kyrkan, med ett skriftnära uttal av det danska skriftspråket. I enlighet med denna tradition är det praxis att sjunga Fyra psalmer med norskt uttal.

Vi kan föreställa oss hur en nutida tonsättare tar ett par hundra år gamla pietistiska texter och komponerar en svit i avantgardistisk stil, med tydliga folkmusikaliska influenser. Det är nog ungefär hur Griegs djärva harmonik, växlande dynamik och starka uttryck borde ha tett sig för den samtida lyssnaren. Då, en intressant krock mellan olika ganska skilda ideal – i dag, självklar norsk nationalromantik.

Den första psalmen, Hvad est du dog skjøn med text av biskopen Hans Adolph Brorson, har en dansant melodi som rör sig fritt mellan dur och moll.

De dogmatiska psalmtexterna låg egentligen långt från Griegs egen trosuppfattning. Han motsatte sig kyrkans, som han tolkade det, arrogans och maktfullkomlighet. Ändå kunde han inte motstå den språkliga rikedomen och den poetiska skönheten i Brorsons och Thomissøns barocktexter. Man slås av kraften och innerligheten i det som inte är något mindre än ett mästerverk.

Text: Karin Ekedahl

Många känner Jan Sandström som upphovsmannen till Motorcykelkonserten, den trombonkonsert där solisten gör en magnifik entré på just en motorcykel. Många är också de körsångare som sjungit hans stilla, närmast meditativa bearbetning av Praetorius Det är en ros utsprungen som sällan lämnar julkonserts publiken oberörd.

När Radiokörens dirigent Kaspars Putniņš ringde Sandström om en verkbeställning till Östersjöfestivalen önskade Putniņš en hyllning till naturen som förenar länderna kring Östersjön: havet, landskapen, skogarna och de unika årstidsväxlingarna. Sandström började söka passande texter och hittade hos Tomas Tranströmer en poesi med samma innehåll som den musik Sandström oftast gillar att uttrycka sig i; enkelhet och underfundiga klangväxlingar som berättar om parallella verkligheter. Det resulterade i stycket Den stora gåtan som bygger på sex dikter i Svit nummer 11 från Tranströmers serie haikudikter.

Sandström konstaterar: ”Trots att varje dikt i sig rymmer en hel upplevelse känns det som att dikterna hänger ihop, har en gemensam riktning eller kärna. Havet, Guds vind i ryggen, och äppelträden spelar en central roll. Alltsammans utmynnar i meningen Den stora gåtan, som också fick bli titeln på hela körverket.”

Text: Karin Ekedahl

I sin musik återkommer den flerfaldigt hyllade tonsättaren Britta Byström ofta till bildkonsten och litteraturen. Ett alldeles färskt exempel är orkesterverket Letter in April (2023), där Byström tar spjärn mot den danska poeten Inger Christensens diktsamling med samma namn. Stycket gavs tidigare i år ut på skiva med Athelas Sinfonietta. I oktetterna A room of one’s own samt Ink-wash on paper, båda framförda under Östersjöfestivalen 2021, tog hon inspiration av författaren Virginia Woolf respektive konstnären Gunnel Vållstrand, och med körverket To måner (Två månar), som vid den här konserten framförs för första gången i Sverige, vänder hon sig åter till poesin. Verket komponerade hon som en hyllning till den danske tonsättaren Per Nørgård på hans 90-årsdag, och sin egen verkkommentar berättar Britta Byström om bakgrunden:

”Jag valde att tonsätta Poul Borums dikt To måner – en dikt som kretsar kring några få ting som alla bär på en association till Nørgårds musikaliska värld: drömmar, månar, trådar, ”många människor”.

Drömmar och månar är båda vanliga teman i Nørgårds musik. Trådarna, med vilka diktens månar vävs, fick mig att tänka på Nørgårds uppfinning oändlighetsserien – en sorts tråd av toner som dras ur ett aldrig minskande nystan. ”Många människor” fick symbolisera den för Nørgård så typiska mångstämmigheten: rytmiska hierarkier som uppstår då många steg hörs samtidigt, men i olika tempo. I tonsättningen av To måner har jag utgått från en tvåtonsserie, en speciell variant av oändlighetsserien som Nørgård själv använt framförallt i slagverksmusik. Men istället för trummor är det här alltså röster – ”många människor” – som skapar ett rytmiskt tvåtonsuniversum.

Var det svårt att skriva ett verk som anknöt till Per Nørgårds musik? Nej, för mig vore det svårare att skriva ett verk som inte anknyter till Nørgårds musik! Har man en gång stigit in i hans musikaliska tänkande blir världen aldrig mer sig lik: den har fått ytterligare en dimension.”

Text: Hedvig Ljungar

To måner

jeg så
i drømmen mange mennesker

jeg havde
(i drømmen) mange tråde

jeg vævede måner
i drømme

to måner hængte jeg
i drømmen op på himlen

mange mennesker i drømmen gik forbi

(Poul Borum, ur Hver dag på ny, 1982)

År 2022 var det 150 är sedan Hugo Alfvén föddes. Jubileet firades bland annat med en allsångskonsert i Berwaldhallen med Radiokören och sjungande publik, allt under ledning av Maria Goundorina. Till evenemanget hade en handfull svenska tonsättare ombetts att göra sin egen tolkning av en Alfvén-tonsättning eller något av hans välkända arrangemang. Ett uppdrag gick till Anna-Karin Klockar som efter att ha varit verksam som tonsättare i Italien i 25 år flyttat tillbaka hem till Dalarna. Hon valde att låta sig inspireras av ett arrangemang vilket: ”kändes mer rätt än att pilla på en tonsättning”. Valet föll på Vallvisa från Älvdalen, mer känd som Limu, limu lima eller Limu, limu laima som titeln är på Älvdalska – ibland benämnd som en medeltida Mariabön men det finns det sannolikt inga belägg för. Ett självklart val tyckte emellertid Klockar som efter hand insåg att hon hört sången sjungas många gånger av operasångerskan Hanser Lina Göransson under sin uppväxt. Sångerskan upptäcktes av Alfvén som 13-åring och var hans favoritsolist i Siljanskören som han bildade och ledde i många år. Göransson hade efter avslutad operakarriär flyttat tillbaka till Orsa där också Anna-Karin Klockar växte upp. Alfvén skrev sitt arrangemang för kör och sopransolist 1923 och tillägnade det Leksands hembygdskör som kom att utgöra kärnan i Siljanskören. Anna-Karin Klockars stämningsfulla arrangemang uruppfördes av Radiokören och har sjungits på den turné som kören gjorde i norra Sverige under maj 2023.

Text: Karin Ekedahl