arrow

RADIOKÖREN: URTIDSLJUS OCH NATTSKUGGA

Livets stora och eviga frågor är temat för konserten, då Radiokören och Peter Dijkstra bjuder på musik av makarna Mahler i arrangemang av Clytus Gottwald. Brahms vemodiga Fem sånger för a cappellakör, Staffan Storms dramatiska musik och Arnolds Schönbergs vackra Friede auf Erden förstärker budskapet om fred och rättvisa i världen.

Konserten sänds på Berwaldhallen Play samt i Sveriges Radio P2 fredagen den 20 maj kl 19:00

Den legendariska körledaren Clytus Gottwald är kanske allra mest känd för sina banbrytande transkriptioner för kör a cappella. Bearbetningarna av Gustav Mahlers musik innebär ett effektivt överförande av romantisk orkesterklang till magiskt klingande körstämmor. Adagiettot ur Symfoni nr 5 från 1901-02 skrevs då Gustav och Alma Mahler var nygifta. Musiken genomsyras av kärlek och anknyter till ”blickmotivet” i Wagners Tristan och Isolde, där ögonkast leder till våldsam förälskelse. Mahler var mycket fängslad av de dikter och folkvisor som i början av 1800-talet samlats in och publicerats under namnet Des Knaben Wunderhorn. I Symfoni nr 2 använde han texten Urlicht: O ros så röd! Se mänskan ska lida nöd!

Fjorton sånger som publicerades under hennes levnad, och ett par opublicerade, är vad som återstår av Alma Mahlers musik. Redan under studieåren skrev hon ett hundratal sånger, en pianosonat och en ofullbordad opera. Men Gustav kunde inte föreställa sig ett komponerande gift par. Rollen som tonsättare, den arbetande rollen, tillfaller mig… Alma gav efter och tycks ha slutat komponera där och då, fast hon mådde mycket dåligt av det. Clytus Gottwald konstaterar att Alma var den mer moderna tonsättaren, helt professionell och mindre konservativ i valet av texter än maken. Die Stille Stadt och Laue Sommernacht bekräftar detta. De ingår i en samling av fem sånger som på Gustavs initiativ publicerades kort före hans död.

Johannes Brahms Fünf Gesänge från 1888 blev hans sista sekulära körverk. Vi möter en 55-årig tonsättare i stämningar vi känner igen hos honom: Innerligt romantisk och med starka melankoliska drag. Dikternas höstliga karaktär förstärker känslan av nostalgi och avsked till åren som inte kommer åter. De båda inledande sångerna Nachtwache I och II är nocturner av Friedrich Rückert. Letztes Glück jämför resignerat höstens tid med skenbar lycka, Verlorene Jugend förhåller sig till ungdomens oundvikliga förgänglighet, och Im Herbst ställer höstens lugn och vila vid sidan av det ofrånkomliga slutet.

Staffan Storms verklista är lång, och inte minst vokalmusik har en central roll i hans produktion. Hans musik har beskrivits som fantasifull, av mycket varierande karaktär och med behärskande av både rytmisk vitalitet och sträng struktur.Nachtschatten från 2015 beställdes och uruppfördes av Radiokören och Peter Dijkstra. Hymne är andra satsen ur Schwarze Visionen från 2011, beställt och uruppfört av Eric Ericsons Kammarkör.

Ich bin der Welt abhanden är den tredje och förmodligen mest kända av Gustav Mahlers tonsättningar till texter av den tyske poeten Friedrich Rückert. Clytus Gottwalds ömsinta körversion för sexton röster blev känd i körvärlden genom Radiokören under ledning av Eric Ericson 1985.

Texten till Arnold Schönbergs suggestiva och svårsjungna stycke Friede auf Erden är skiven av den schweiziske 1800-talsförfattaren Conrad Ferdinand Meyer och avslutas med ett utopiskt budskap om fred och rättvisa.

Text: Gunnar Lanzky-Otto


RADIOKÖREN dot 2021/2022
Skriv ut

Medverkande

 

&

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

&

Peter Dijkstra är chefsdirigent för Nederländska kammarkören och förste gästdirigent för Nederlänska radions kör. Han var tidigare konstnärlig ledare för Bayerska radions kör i München och mellan 2007 och 2018 var han chefsdirigent för Radiokören och är därmed den som, näst efter Eric Ericson, innehaft sin position längst. 2019 utnämndes han till hedersdirigent för Radiokören.

Han är dessutom en efterfrågad gästdirigent som regelbundet anlitas av ledande europeiska körer som RIAS kammarkör, DR KoncertKoret, Estlands filharmoniska kammarkör och BBC Singers. Han har gästat orkestrar som Tokyo stads symfoniorkester, Bayerska radions symfoniorkester, Rotterdams filharmoniska orkester och Skotska kammarorkestern liksom tidig musik-ensembler som Concerto Köln och Akademie für Alte Musik Berlin.

Han är professor i kördirigering vid Högskolan för musik och dans i Köln och ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. 2013 tilldelades han den prestigefyllda Gyllene violinen för framstående nederländska musiker och året därpå Eugen Jochum-priset. Han har studerat solosång och dirigering vid konservatoriet i Haag, där han examinerades summa cum laude, samt vid musikhögskolorna i Köln och Stockholm.

Musiken

Ungefärliga tider

Gustav Mahler återkom ofta till den folkloristiska textsamlingen Des Knaben Wunderhorn (Pojkens magiska horn) för inspiration, och för att hitta textmaterial till sina sånger. Flera av sångerna återanvände han sedan som enskilda satser i symfonierna, och Urlicht (Urtidsljus alt. Det eviga ljuset) förekommer i fjärde satsen i hans andra symfoni. Texten illustrerar längtan efter befrielse från världsligt elände, om hur själen vill återvända till Gud. Gottwalds arrangemang är för åttastämmig kör.

Text: Andreas Konvicka

Alma Mahler var en tid kompositionselev för Alexander Zemlinsky, och hade starka band till Arnold Schönbergs krets. Hennes musik var mer progressiv än maken Gustavs, och en rörelse  på väg bort från tonaliteten kan anas i kompositionerna.  Die stille Stadt (Den tysta staden) och Laue Sommernacht (Mild sommarnatt) är hämtade ur Fünf frühe Lieder, komponerade mellan 1900 och 1901, men först publicerade 1910. De är arrangerade av Clytus Gottwald för sex till tio röster.

I Die stille Stadt (Richard Dehmel) sänker sig nattdimman över den tysta mystiska staden. Sikten är skymd och frammanar en känsla av panik, tills vi kan se ett litet ljus följt av den lugnande rösten från ett barn som sjunger en psalm.

Laue Sommernacht (Otto Julius Bierbaum) målar en bild av naturen, den mörka skogen under den stjärnlösa natten där vi är trygga med vår älskade, som visar sig vara vårt eget inre ljus.

Text: Andreas Konvicka

Fem sånger för kör a cappella komponerades omkring 1888, då Brahms var i 55-årsåldern.

Här har han uteslutande valt texter där de centrala känslorna är nostalgi, förlorad kärlek och försvunnen ungdom. Trots texternas melankoliska atmosfär skriver Brahms inspirerad musik av överlägsen skönhet. Bitvis klingar den även glädjefullt. Musikaliskt präglas tonsättningen till stor del av växelsång mellan de manliga och kvinnliga stämmorna, och den mogne mästaren av textbearbetning, kontrapunkt och harmonik träder fram i sin fulla prakt. Brahms glänser. Var och en av de fem sångerna är en polerad pärla.

De första två är tonsatta till texter av Friedrich Rückert. Den första, Nachtwache I, är en form av sexstämmig kanon. Musiken återspeglar texten målande, med de svaga, hörbara hjärtslagen som väckts till liv av kärlekens andedräkt. Den andra, Nachtwache II, är ljusare än den första till sin karaktär. Körens upprepade rop ”Ruhn sie?” (Vilar de?) är en imitation av nattväktarnas hornsignaler. Folket kan med tillförsikt släcka sina lampor, och låta sig omslutas av den fridfulla natten.

I Letztes Glück med text av Max Kalbeck, dras paralleller mellan den skenbara lyckan och höstens årstid som övergår till vinter. En känsla av hopp om att våren snabbt ska återkomma krossas vid åsynen av den sent blommande vinterrosen. Verlorene jugend, baserad på en böhmisk text av Josef Wenzig, utstrålar en uppgiven sorg över människans åldrande och den förlorade ungdomen, som kontrasteras mot naturens kretslopp.

I den sista sången, Im Hebst, hämtar Brahms texten hos sin nära vän och släkting på fädernet, Klaus Groth. Sången anses vara hans absoluta höjdpunkt bland körkompositioner och med de fyra stämmorna lyckas Brahms förmedla djup melankoli och samtidigt ljust hopp. Hösten symboliserar människans egen höst, och förebådar det oundvikliga slutet. En tår glittrar i ögonen på en man som vet att hans liv snart kommer att vara över – men det är en tår av lycka, och verket avslutas i ett stillsamt och meditativt dur-ackord.

Text: Andreas Konvicka

Tonsättaren Staffan Storms intresse för poesi i allmänhet och den expressionistiska poesin i synnerhet genomsyrar mycket av hans kompositioner, inte bara vokalverk utan även  de instrumentala. Djupt förankrad i den västerländska traditionen arbetar han med varierande kompositionstekniker, som ger utrymme för såväl intuitiva infall som strängt strukturerade förlopp.

Texten till Nachtschatten (Nattskuggor) har Storm hämtat från den brådmogna poeten Selma Merbaum- Eisingers samling Blütenlese (Blomsterskörd), som skrevs under hennes sista levnadsår i början på 1940-talet. Judinnan Merbaum växte upp i den kulturellt och litterärt rika staden Czernowitz i Bukovinaregionen, men efter den tyska ockupationen under andra världskriget deporterades hon till ett arbetsläger där hon kort efter ankomsten dog i tyfus, endast arton år gammal.

Litterärt påverkades hon tidigt av den franska symbolismen och det tidiga 1900-talets modernistiska strömningar. De traditionella dikterna är skrivna, med stor stilistisk säkerhet, i en lyrisk impressionistisk kärleks- och naturpoetisk stil. De kännetecknas genomgående av en melankolisk stämning.

Dikterna skrevs med blyerts, och är handbundna till en volym som tillägnades hennes kärlek och bästa vän, Lejser Fichman. Han deporterades själv, men fick med sig dikthäften som han tog hand om innan också han avled. Selmas dikter och hennes sista brev från lägret överlevde ändå kriget, och fördes till Israel av hennes överlevande vänner.

Dikterna återupptäcktes 1979, och har därefter satts till musik av ett flertal tonsättare. Staffan Storm tillhör dem som inspirerats av texternas enorma inneboende kraft.

Körverket Nachtschatten (Nattskuggor) komponerades 2015 för blandad kör a cappella, och beställdes inför Radiokörens 90-årsdag. Verket består av fyra satser som kompletterar varandra, och stämningar och atmosfärer från Merbaums förtätade text flätar dem samman till en helhet. Musiken kännetecknas av en dynamisk, utåtriktad och expressiv karaktär, och Storms vitala och expressiva tonspråk gör dikterna full rättvisa.

Text: Andreas Konvicka

Ich bin der Welt abhanden gekommen är den tredje och förmodligen mest kända av Gustav Mahlers tonsättningar till texter av den tyske poeten Friedrich Rückert. Mahler fullbordade dessa sånger 1902, då han var på toppen av sin karriär både som tonsättare och dirigent. Det mjukt melodiska stycket beskriver en lugn och fridfull plats, där det går att vila från bekymmer. ”Jag är död från all oro i världen, och vilar i en lugn trakt, ensam i min himmel, i  min kärlek, i min sång” lyder slutorden. Många solister har tolkat stycket, däribland mezzosopranen Christa Ludwig, barytonen Dietrich Fischer-Dieskau och sopranen Jessye Norman. Clytus Gottwalds ömsinta körversion för sexton röster blev känd i körvärlden genom Radiokören under ledning av Eric Ericson 1985. I körsatsen växlar det melodiska materialet från solostämman mycket elegant mellan stämmorna. Sången vann ytterligare popularitet då den användes som underliggande tema i filmen le Maître de Musique med belgiske operasångaren José Van Dam i huvudrollen 1989.

Text: Anna Hedelius

 

Schönberg hade ännu inte lämnat den traditionella harmoniken bakom sig. Han hade inte skrivit mycket körmusik men var med ett par dussin sånger och, naturligtvis, de två första satserna av kantaten Gurre-Lieder inte främmande för den mänskliga rösten. Året var 1907 och även om Schönberg fortfarande var senromantiker när han skrev körstycket Friede auf Erden är det lätt att förstå att de kapabla sångarna i Wiener Singverein inte förstod hur de skulle ta sig an Schönbergs stycke när de skulle uruppföra det året därpå.

Friede auf Erden är tonalt, men följer inte den förväntade logiken hos tonal musik. För körsångarna som var vana vid Brahms, Bruckner och Mahler visade sig detta vara övermäktigt. Schönberg själv förstod nog verkets svårighetsgrad. I ett manuskript har han skrivit att stycket ”skall framföras utan ackompanjemang; bara i sådant fall att intonationen kräver det skall orgelackompanjemang tillföras”. När till slut två andra körer – sammanlagt 200 sångare – uruppförde stycket i december 1911 var det till orkester, som förvisso spelade ”så tyst att de knappt hördes” enligt dirigenten själv.

Texten är skriven av den schweiziske 1800-talsförfattaren Conrad Ferdinand Meyer och publicerades i julupplagan av en familjetidning 1886. Meyers dikt tar avstamp i bibelhistorien om Jesu födelse, ger en dyster och våldsam skildring av världshistorien sedan dess, men avslutar med ett budskap om fred och rättvisa, en utopi för samtiden men ett löfte som framtida generationer skulle uppfylla. Schönbergs musik framhäver textens sakrala perspektiv. Klangerna och motiven som ackompanjerar fredsfurstens ankomst i början återkommer i slutets framtidsperspektiv. Musiken är suggestiv och gripande, definitivt romantisk, men hör än i dag till de mer utmanande styckena i körrepertoaren.

Schönberg själv skrev 1923 att fred på jorden, Friede auf Erden, var ”en illusion skapad i min tidigare oskuldsfullhet”. Med ett världskrig nyligen avslutat, Europa i spillror och destruktiva krafter i rörelse är det förståeligt att han såg tillbaka på sitt körstycke med dyster, kanske en smula uppgiven, blick. Fem år senare uttryckte dock Anton Webern, en av Schönbergs elever, odelad förtjusning och vördnad inför stycket och, må det sägas, är också den bild som delas av de flesta som drabbas och berörs av dess innerlighet: ”Har du överhuvudtaget hört ditt eget körstycke? I så fall, vet du själv hur vackert det är? Det saknar motstycke! Vilka klanger!”

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min (ej paus)

Lyssna på Klassiska Podden om Alma och Gustav Mahler