arrow

DE SJU SISTA ORDEN PÅ KORSET

Andlig, sakral och rik på mysterier är musiken som presenteras av Radiokören under ledning av chefdirigent Kaspars Putniņš. Konserten inleds med ett nyskrivet andligt verk av Djuro Zivkovic, en beställning av Radiokören. Så följer den skotske James MacMillans meditativa kantat De sju sista orden på korset. Konserten avslutas den ukrainske tonsättaren Valentin Silvestrovs sakrala bön Otche Nash.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play fredagen den 15 april kl 19:00

För den serbiskfödde Djuro Zivkovic, numera boende i Sverige, har vikten av mystik, tro och andlig övertygelse varit det mest centrala elementet i hans skapande och konstnärliga arbete. Religiösa texter för meditation och andlig praktik, hämtade ur den ortodoxa kyrkans mystiska skrifter, utgör ofta utgångspunkten och huvudämnet för hans kompositioner. Så även i hans nyskrivna beställningsverk till Radiokören, Venite, Lucem Accipite (Kom, ta emot ljuset). Texten till stycket är hämtad ur texterna kring påskmiraklet och Kristi uppståndelse från de döda.

Den skotske tonsättaren James MacMillans verk Seven Last Words from the Cross (Jesu sju ord på korset) anses av många vara hans mästerverk. Det faktum att han är djupt romersk-katolsk troende och insvuren lekmannadominikaner, sätter naturligtvis spår i hans musik. Den har ofta religiösa eller politiska förtecken och beskrivs som känslomässig och meditativ.
Hans musikaliska språk är även fyllt av influenser från hans skotska arv och nära koppling till keltisk folkmusik, blandat med influenser från Fjärran Östern samt skandinavisk och östeuropeisk musik. MacMillan bygger både sina vokala och instrumentala kompositioner på olika karakteristiska modeller, från lutherska barocktekniker via orkestreringstraditioner från 1800-talet, till avantgardistisk experimentell musik. Denna kantat följer Kristi sista uttalanden vid korsfästelsen, och den traditionella texten av orden är baserad på en sammanställning från alla fyra evangelierna. Varje uttalande bildar en dramatisk, kontemplativ och djupt känslomässig sekvens.

”Herre, skydda Ukraina. Ge oss kraft, tro och hopp. Vår fader.” Så lyder texten till den ukrainske tonsättaren Valentin Silvestrovs bön för Ukraina, Otche nash. Den skrevs i samband med Euromajdan, det vill säga protesterna som pågick november 2013-februari 2014 mot den då sittande ukrainska regeringens ryssvänliga politik. Under denna tid besökte Silvestrov gång på gång Majdan Nezalezjnosti/Självständighetstorget i Kiev och hörde där de fredliga demonstranternas böner och sånger samt militärens skottlossning. Genom åtskilliga hymner, körverk och rekvie-satser försökte han kämpa för sitt land med musikaliska förtecken. Musiken har sedan dess grupperats i en större sångcykel.

Text: Andreas Konvicka/Anna Hedelius


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN
Skriv ut

Programförändring: ”Misere” av Grigorio Allegri har ersatts av ”Otche nash” av den ukrainske tonsättaren Valentin Silvestrov.

Medverkande

 

Radiokören. Foto: Mattias Ahlm.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

Kaspars Putniņš. Foto: Mattias Ahlm.

Den hyllade lettiske dirigenten Kaspars Putniņš är sedan säsongen 2020-2021 chefsdirigent för Radiokören. Han är även konstnärlig ledare och chefsdirigent för Estlands filharmoniska kammarkör och har varit permanent dirigent för Lettiska radions kör sedan 1994. Putniņš är en van uttolkare av såväl renässansens polyfona körverk som romantikens starka känsloyttringar, men är framför allt en driven främjare av samtida körmusik. Genom nära samarbeten med en rad olika nordiska och baltiska tonsättare har han gjort en rad framföranden och inspelningar av nyskrivna körverk.

Som gästdirigent samarbetar han med körer som RIAS kammarkör, Nordtyska radions kör Hamburg, DR Vokalensemblet, BBC Singers, Tokyo Cantat och Nederländska radions kör. Han har uppfört verk av tonsättare som Maija Einfelde, Mārtiņš Viļums, Toivo Tulev, Lasse Thoresen och Gavin Bryars och gjort sceniska projekt där körer samarbetat med skådespelare och visuella konstnärer. Med Estlands filharmoniska kammarkör gjorde han en hyllad skivinspelning med verk av Schnittke och Pärt, vilken belönats med både en Gramophone Award och Diapason d’Or.

 

 

Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och en internationellt efterfrågad solist med gästspel hos bland andra Academy of St Martin in the Fields, BBC Scottish Symphony Orchestra, Sjællands Symfoniorkester och Göteborgs Symfoniker. Hon har varit konstnärlig ledare för Musica Vitae sedan hösten 2015 och efterträdde hösten 2019 Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester. Hon har även verkat som konstnärlig ledare med bland andra Trondheim Solistene, Oulu Sinfonietta, Gävle symfoniorkester och australiska ACO Collective.

Hon har de senaste åren uruppfört violinkonserter av Helen Grime, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson och spelat in både Carl Nielsens och Britta Byströms konserter på skiva. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert för violin och piano med Musica Vitae och Simon Crawford-Phillips Grammynominerades 2019. Hon har även gjort ett antal inspelningar med sin hyllade ensemble Kungsbacka Pianotrio, som givit mer än 700 konserter världen över och grundat Change Music Festival.

Sedan 2008 är hon ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Våren 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Kör- och orkesterchef för Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester.

Musiken

Ungefärliga tider

Djuro Zivkovics musik kännetecknas framför allt av ett fantastiskt stilistiskt berättande och virtuos instrumentering. Han använder sig av en mängd olika kompositionstekniker som polyrytmisk improvisation, speciella harmonibaserade skalor, mikrotoner, lager-på-lager-polyfoni och heterofoni.

Tillsammans med en stark koppling till den centraleuropeiska musiken, har hans främsta inspiration bottnat i hans tro.

Venite, Lucem Accipite (Kom, ta emot ljuset) är komponerat för a capella-kör och, skrivet speciellt för Radiokören.  Verket har direkt koppling till den ortodoxa kyrkans påskmysterium, Pascha, som också är den ortodoxa kyrkans viktigaste dag. De ortodoxa kristna firar vår Herre och Frälsare Jesu Kristi livgivande uppståndelse, och högtiden är en hyllning till livets seger över döden. Efter midnattsgudstjänsten på den heliga lördagskvällen, släcks kyrkorummet ner till totalt mörker. Prästen kommer ut med ett tänt ljus, går runt i församlingen och tänder var och en av besökarnas ljus. Han gör detta  sjungandes ”Kom, ta emot ljuset från det oavbrutna ljuset och förhärliga Kristus, som har uppstått från de döda.”

Grunden för kyrkomusiken i öst skiljer sig påfallande från den i väst, där den östliga sången (och andra bysantinska konstformer) är monolit i formen och uppfattas lätt av oss som ensidig och sluten.  Denna typ av musikestetik har varit modellen och utgångspunkt för Zivkovics komposition. Han använder sig även av en egen kompositionsteknik som han kallar ”Ancient mode”. Denna teknik bygger dels på speciella, syntetiska skalor (”ancient scale”) som inkluderar både dur- och molltyper av den fullkromatiska skalan, och en strikt stämföring och harmonisk progression. Musiken är uppbyggd med dessa principer, och kan jämföras med till exempel Palestrinas strikt polyfoniska stil.

Text: Andreas Konvicka

Blockflöjtsundervisning i helklass var en modell som många minns som förfärande omusikaliska upplevelser av tjutande flöjter i alla tonarter. För den unge James MacMillan blev det tvärtom. Han förstod där och då att musik var det han ville ägna sig åt. Utan att kunna noter gjorde han redan som tioåring en lista på notnamnen – C-Ciss-D-Diss-E – som han sedan kombinerade på olika sätt till melodier. Han övergav dock plastblockflöjten ganska snabbt, för att i stället ge sig på trumpet, kornett och piano.

James MacMillan kommer från en skotsk, katolsk arbetarklassmiljö. Hans mamma älskade musik och introducerade honom för den klassiska repertoaren. Morfar var gruvarbetare till yrket, men spelade i en lokal orkester och sjöng i kyrkokören. I likhet med många av sina arbetskamrater levde han för musiken.

Under sina kompositionsstudier skolades MacMillan in i modernismen, men saknade ”hjärta” i en del av den samtida musiken och lät sig i stället inspireras av den ”modernism med mänskligt ansikte” som representerades av tonsättare som Witold Lutoslawski och Krzysztof Penderecki. Två viktiga utgångspunkter för MacMillans egen musik är hans katolska tro och det skotska, folkmusikaliska arvet. Han menar att ”musik öppnar ett fönster till det gudomliga” oavsett om lyssnaren är troende eller ateist. Han är av Englands främsta samtida tonsättare och har skrivit orkesterverk, kammarmusik, sånger och en lång rad sakrala körverk.  Sen några år tillbaks är han även dirigent.

Seven last words from the cross från 1993, har klassats som ett av MacMillans finaste verk. Kantaten följer Jesu sista sju yttranden från korset, sammanställda från alla Bibelns fyra evangelier. Verket beställdes från BBC TV och framfördes under stilla veckan 1994 med ett yttrande per dag. Musiken är starkt emotionellt laddad och gestaltar dramats olika stadier. Särskilt kan det vara värt att lägga märke till hur MacMillan använder pauser och tystnad för att understryka texten, och även de underbart vackra violinsolon som lägger sig som en tröstande gloria över den dramatiska berättelsen.

Text: Katarina Lindblad

Den ukrainske kompositören Valentin Silvestrov föddes 1937 i Kiev, ukrainska SSR, då en del av Sovjetunionen. Han slog igenom på de europeiska och amerikanska scenerna på 1960-talet som en avantgardistisk ”vilde” som producerade dissonanta, storskaliga orkesterverk.

Efter att ha protesterat mot Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968, valde Silvestrov att dra sig ur rampljuset. Under denna period började han förkasta sin tidigare modernistiska stil, och han har sedan dess använt sig av en mängd olika kompositionsstilar, som har lett fram till användandet av traditionella tonala och modala tekniker. Efter Sovjetunionens fall började han också komponera andliga och religiösa verk, influerade av den ryska och ukrainska ortodoxa liturgiska musiken. Vare sig den är avantgardistisk eller postmodern, berör Silvestrovs musik lyssnaren på djupet.

Silvestrovs kärlek till sitt land märks i hans verk, och den vackra, trösterika Otche nash (Fader vår), hämtad ur kantaten Diptychon (1995) för blandad kör a cappella, har också blivit ett stycke som fått stort symboliskt värde under pågående krig. Texten är bönen Fader vår utan de sista raderna, och stycket är det första av två. Det andra stycket är baserat på en dikt av den ukrainska poeten Taras Shevchenko, ”Zapovit” (”Testamentet”). Verket genomsyras av den rysk-ortodoxa kyrkans musik, men med en injektion av Silvestrovs egna, unika sound. Genom att behandla kören som en ensemble av ”blygsamma solister” och dela upp sektionerna i små grupper, får Silvestrov fram effektfulla harmonier, samt en stor melodisk och rytmisk flexibilitet.

Då Silvestrov fyllde 80 år firades han i dagarna tre som om han vore den största och mest kända kompositören i Ukraina, men konstaterade själv att han troligen skulle vara bortglömd efter två dagar. Fem år senare inträffar det sorgliga som gör att hans musik spelas över stora delar av världen som enande kraft i Ukrainas svåra stund.

Text: Andreas Konvicka  

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 15 minuter utan paus