Ingvar Lidholm var på många sätt en centralgestalt inom svensk 1900-talsmusik: som tonsättare, mångårig medarbetare i Sveriges Radio och som pedagog tillhörde han utan tvekan 1900-talets mest tongivande svenskar i musiklivet. Lidholm var dessutom medlem av den inflytelserika Måndagsgruppen: en grupp tonsättare, musiker och forskare som under 1940-talet diskuterade musik hemma hos Karl-Birger Blomdahl i Stockholm och som argumenterade för en förnyelse av svenskt musikliv.

Men även om Lidholm ingick i denna grupp, var han också en konstnärspersonlighet som var angelägen om att utveckla sin egen självständighet och att ständigt förnya sig. ”Allt som man gör för första gången är etyder. Och för mig blir allting etyder eftersom jag skriver allting för första gången – och sista” sade han en gång.

Lidholms meritlista inkluderar såväl opera, balett och orkesterverk som solostycken för röst eller instrument, men många associerar kanske ändå hans namn närmast med körmusik. Han hade ett nära samarbete med Radiokören och dess mångåriga ledare Eric Ericson, och Lidholm tvekade inte att utmana både lyssnare och sångare i sina nyskrivna körverk.

I sitt a cappella-verk De profundis från 1983 tonsatte Lidholm psaltarpsalm 130, en dramatisk bön om längtan efter förlåtelse från Gud: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre; lyssna när jag bönfaller dig!” Lidholm sätter den latinska bibeltexten jämsides med ett citat från Strindbergs Ett drömspel. Citatet är hämtat från den till en kyrka förlagda doktorspromotionen, där dramats huvudperson frambesvärjer en ångestfylld bön från kyrkans församling. De profundis inkluderades också senare just i Lidholms opera, Ett drömspel.

Trots att De profundis bara är cirka tio minuter långt har Lidholm åstadkommit ett verk med stor variation i uttrycket och en rafflande och spänningsfylld dramatik. De inledande minuterna är vikta åt textutdragen från psaltarpsalmen, och bjuder på en närmast atmosfärisk stämning med drömlik musik. Sopran- och altstämmorna har ett härligt skirt och transparent uttryck, som om de svävade i luften över de suggestiva herrstämmorna.

Men snart hörs även Strindbergs text – ”Förbarma Dig! Hör oss!” – texterna börjar gå omlott och tonspråket blir successivt allt tätare, kärvare och mer intensivt. Mot slutet hörs en sista andhämtning: med närmast eterisk klang sjunger tenorerna ”Fräls oss för din barmhärtighets skull!” innan musiken återigen sväller i intensitet, mot den effektfulla avslutningen. Med De profundis visade Lidholm sin enorma skicklighet som vokaltonsättare. Det är sannerligen ett verk som har förmågan att ta andan ur sin lyssnare.

Text: Axel Lindhe