arrow

EXIL - OM MÄNNISKAN PÅ FLYKT

Världen över lever människor i landsflykt. Med skimrande vackra körklanger skildrar fem samtida amerikanska tonsättare exilen ur olika perspektiv. Den innovative dirigenten Donald Nally, som har vunnit flera Grammy Awards för sina inspelningar med kören The Crossing, dirigerar Radiokören i denna lika angelägna som njutbara konsert. Skådespelaren Etienne Glaser är kvällens recitatör.

Exil. Landsflykt, landsförvisning, diaspora. En livssituation som ofta präglas av att ha tappat sin tillhörighet, av ofrivilligt främlingskap och hemlängtan. En livssituation som delas av många miljoner människor världen över just nu.
I Exile framför Radiokören och den amerikanske gästdirigenten Donald Nally några av den samtida amerikanska körmusikens mest intressanta tonsättare och deras musik – skriven i vår tid, för vår tid, om vår tid. Aktuellt, angeläget och skimrande vackert.
Den passionerade och ständigt utforskande David Lang, en av USA:s mest framförda samtida tonsättare, inleder och avslutar programmet. Vi får även bekanta oss med musik av Caroline Shaw, den yngsta mottagaren av Pulitzerpriset 2013, och Ayanna Woods, en ung konstnär som är lika mycket performer, sångare, basist, improvisatör och bandledare som kompositör. Vidare Michael Gilbertson, som bland annat är ”composer-in-residence” för San Fransisco Symfoniorkester, och Edie Hill, etablerad sedan mitten av 1990-talet och vars musik framförs över hela världen.
− Jag ser programmet som ett sätt att se på exil ur olika synvinklar, berättar konsertens dirigent, Donald Nally.
Det handlar om bokstavlig, fysisk landsförvisning, som i David Langs obönhörliga och intima stateless, byggd på ett brev hem till familjen från en rabbi som levde i exil i Jerusalem på 1200-talet. I Her Beacon Hands Beckon utforskar Caroline Shaw vad “flykting” betyder. Texten bygger på den dikt som finns ingraverad på Frihetsgudinnans fundament. Det handlar också om den exil som människor kan känna i sitt eget land, som i Ayanna Woods personliga kommentar till den senaste tidens politiska händelser i USA. Michael Gilbertsons kontemplativa tolkning av Nobelpristagaren Wisława Szymborskas poetiska utforskande av födelse och död, sonen och modern berör i stället vår egen inre exil, hur vi upplever oss som skilda från ”den Andre” och samtidigt längtar efter att angå varandra. Slutligen Edie Hills genombrottsstycke från 1996, en tillbakablick från framtiden på Jorden som överlevde, ett stycke präglat av både varnande allvar och hopp.

Ofta är det dikterna och texterna som har inspirerat tonsättarna, samtidigt som de vill förmedla det som inte låter sig fångas med enbart ord. Själva musiken är ett universum av klanger, färger, nyanser och suggestiva rytmer. Röster vävs samman och skiljer ut sig. Vi urskiljer varje individs unika klangfärg, och gruppens, i en rörelse mellan jaget och ”vi:et”, mellan det enskilda och det gemensamma.

Programmet leds av den amerikanske kördirigenten Donald Nally, som har specialiserat sig på nyskriven musik och utforskande projekt, ofta tillsammans med kören The Crossing, med hemvist i Philadelphia.

Text: Katarina Lindblad


RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträder Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att framföra nyskriven musik, något som fortfarande är en viktig ledstjärna för kören.

Donald Nally samarbetar med konstnärer, ledande orkestrar och konstinstitutioner för att skapa körverk som behandlar kritiska miljö- och samhällsfrågor. Han har beställt mer än 120 nya körverk och gjort mer än 20 inspelningar med sin ensemble The Crossing. Tillsammans med The Crossing har han nominerats till fem Grammy Awards och vunnit två. Han har varit kormästare vid Lyric Opera of Chicago, Wales nationalopera, Opera Philadelphia och Festival dei Due Mondi i Spoleto i Italien.

Bland hans många samarbeten kan nämnas Los Angeles och New Yorks filharmoniker, Kennedy Center, Mostly Mozart-festivalen, Carnegie Hall, Klockriketeatern i Finland samt Warren Miller Performing Arts Center i Montana. Han har också haft flera nära samarbeten med tonsättaren och musikern David Lang, bland annat dennes Crowd Out-projekt i Chicago och Mile Long Opera i New York City, båda med mer än tusen sångare inblandade. Han är professor i kördirigering vid Northwestern University i Evanston, Illinois.

Musiken

Ungefärliga tider

En regnig dag när David Lang var nio år tog hans föräldrar med honom till en konsert i Leonard Bernsteins legendariska serie Young person’s concert i Carnegie Hall. Sjostakovitjs första symfoni stod på programmet och Bernstein berättade att Sjostakovitj var 19 år när han skrev symfonin. ”Jag minns att jag tänkte: ’Jag har 10 år på mig’”, berättar David Lang.

David Langs verkförteckning omfattar operor, orkesterverk, kammarmusik, solostycken, balett- och filmmusik samt musik som svårligen låter sig genrebestämmas. Langs projekt har ofta improvisatoriska inslag och är knutna till tid och rum på sätt som gör att varje framträdande blir unikt. Det sker där och då.

stateless består av två sorters musik: dels åtta solostämmor där var och en startar när den vill och sjunger sin melodi – noterad helt utan rytm – i eget tempo; dels en koral som sjungs av resten av kören. Eftersom kör och solister inte är koordinerade går det inte att veta i förväg om det blir solisterna eller kören som avslutar stycket.

stateless är beställt av Cor de Cambra del Palau de la Música Catalana och uruppfördes i maj 2019. Texten är en parafras på ett brev från 1200-talet, från Rabbi Moses ben Nachman som levde i exil i Jerusalem och skrev hem till sina barn i Spanien.
”Jag blev väldigt glad över att få skriva ett stycke som skulle uruppföras i Barcelona. Barcelona har alltid betytt mycket för mig. Min mamma var barn i Barcelona – vilket räddade hennes liv” skriver David Lang i sin verkkommentar.

Langs mamma var född i Tyskland 1927. När Hitler kom till makten såg sig familjen tvungen att fly och tog sig till Barcelona 1935.
”Min barndom var full av mammas berättelser och vi besökte Barcelona flera gånger när jag var liten. Som flykting var min mamma statslös, och förlusten av tillhörighet till en viss plats fanns med henne hela livet. Men hon älskade Barcelona och hon påminde oss ofta om judarnas långa historia i regionen. En av de mest berömda medeltida judiska läromästarna, Rabbi Moses ben Nachman, kom från grannbyn Girona. Likt min mor blev även han statslös när han blev landsförvisad från Spanien 1267.”

I brevet beskriver rabbin hur han har lämnat allt han har hållit kärt. Han skildrar sitt nya land som sönderslitet av förödelse men lyfter också fram hoppet om att alla som bor där, alla flyktingar, ska kunna bygga upp det igen. Han avslutar brevet med att önska sina barn allt gott i livet.
Läs mer om David Lang i kommentaren till stycket the sense of senses.

Text: Katarina Lindblad

Ayanna Woods samtida körstycke Shift reflekterar över historiska monument och myterna som omger dem. Det är ett beställningsverk till kammarkören The Crossing  och framfördes ursprungligen som en digital föreställning i en större filmprojektserie. Woods har själv skrivit texten, i vilken hon överväger att omtolka USA:s historiska monument och dess myter. Redan i inledningsorden ställer hon sig frågan: ”Varför bygger vi monument i sten? De är ändå så ömtåliga och kan lätt spricka.” Musiken bygger genom lager på lager upp en förväntan på vad svaret på frågan är och når slutligen klimax med orden ”Jag vill ha ett monument vi kan ta tag i, höja och böja till en lång båge och som spränger genom sprickorna i historien du berättar, Amerika.” I det självrannsakande verket ifrågasätts USA:s image och historia. Minnesmärkena i sten behöver omtolkas och anpassas för att spegla det ”äkta”, riktiga USA.

Inspirerad av kraften i Woods ord och musik bad The Crossing henne att utöka det korta verket till en svit med fler satser, även de baserade på hennes egen poesi. Det landade i en utvidgning med ett inledande verk, Refrain. Verket öppnas med att männen talsjunger (sprechtstimme) under en böljande ebb- och flodvåg av kvinnors röster. Åhörarna uppmanas, under nedräkning, att vänta på att nästa del av verket, Shift, ska börja. De båda verken har utmanande texter, som inte väjer för de stora frågorna, men de är överraskande tillgängliga och vackra. Musiken är omväxlande improvisatorisk och matematiskt noggrann.

Refrain och Shift är bevis på Woods mångfaldiga influenser och unika musikaliska resa;

Hon är född 1992, tog sin Bachelor of Arts i musik vid Yale University och är verksam som kompositör, artist och bandledare från Chicago. Hon utforskar utrymmena mellan akustisk och elektronisk, traditionell och esoterisk musik och hon beskriver sig själv som ”vilt improvisatorisk och matematiskt rigorös”. Hennes verklista omfattar ny musik, teater, filmmusik, arrangemang, låtskrivande och improvisation.

Text: Andreas Konvicka

I Poem for 2084, som är ett beställningsverk till Dale Warland Singers, reflekterar den amerikanska tonsättaren Edie Hill över världens tillstånd. Hon beskriver hur hon drogs till Joan Wolf Prefontaines dikt med samma namn, eftersom den behandlar liv, död och förnyelse på ett antal skilda plan. Diktverket som musiken bygger på är hoppfullt, personligt och samtidigt universellt. Hills musik återspeglar alla dessa element. Dikten beskriver hur våra ättlingar i framtiden vaknar till en jord som är renad från våra miljösynder mot den, och budskapet förmedlar hopp för framtiden som ett resultat av goda handlingar.

Stycket börjar med en långsam utveckling av den allra första textraden, ”My breath has become water”, och redan från början visar Hill att hon har en extraordinär kontrapunktisk förståelse för hur individuella melodiska linjer kan vävas samman till en helhet, något som genomsyrar hela verket. Genom naturen slingrar sig verket idylliskt, men även ett något kärvare tonläge anas. För att verkligen uppskatta skönhet, kärlek och hopp måste vi känna till brutalitet, fulhet och förtvivlan. I mitten av stycket väljer Hill att använda frasen ”take heart” (“samla mod”). Det engelska uttrycket har en positiv undermening och är en form av uppmuntran, en uppmaning att känna lugn och förtroende. Kompositören väljer också att tolka uttrycket som ”ta hänsyn”. I slutet av stycket sjunger sopranerna åter igen frasen ”take heart”, men nu i form av en fråga. Dessa två enkla ord är själva grunden som verket står på.

Hills musik är vacker och full av mystik, och som hyllad kompositör framförs hennes musik runt om i världen. Studierna i komposition utfördes för Lloyd Ultan vid the University of Minnesota. Karriären tog fart 1996 när hon vann Dale Warland Singers Choral Ventures Program med Poem for 2084. Sedan dess har hennes körmusik framförts av kända ensembler över hela världen. Hennes verklista är stor och bred inom olika genrer, men hennes erkända begåvning att mästerligt kunna sätta musik till ord håller henne mycket efterfrågad som körkompositör.

Text: Andreas Konvicka

Born, av den amerikanske tonsättaren  Michael Gilbertson, är ett beställningsverk till den amerikanska kammarkören The Crossing. Dess ledare, Donald Nally, önskade verket till minne av sin avlidna mor. Texten är hämtad ur Wisława Szymborskas diktsamling No End of Fun.

Så det här är hans mamma.

Denna lilla kvinna.

Tanken med verket var att utforska födelse- och dödstemat, den livets resa som vi alla gör.

Även tankar och idéer kring  kärlekens fram- och baksidor är framträdande, då tillgången till och förlusten av kärlek är en oundviklig del av livet. Vi vet alla hur det är att sakna våra mödrar, eller mista någon annan kär närstående. Men Szymborskas dikt handlar inte enbart om sorg, utan också om relationer och beskriver bland annat hur en kvinna betraktar en annan kvinna, sin partners mor, och väger deras olika perspektiv mot varandra.

Gilbertsons musik har beskrivits som ”elegant, vacker i livlig tät vävnad men samtidigt subtil och genuint berörande”, och Born är inget undantag. Här blandar han en övertygande fusion av nya och gamla kompositionstekniker på sin palett, något som för tankarna till renässansmästaren Josquin des Prez, och målar upp ett suggestivt och vackert verk. Musiken klingar harmoniskt och uttrycksfullt, och genom sammanflätning av mellanstämmorna skapar han kontraster till de bitvis melodiskt långsammare ytterstämmorna. Om och om stegras musiken och utmynnar i musikaliska utropstecken. Bitvis kärva intervaller mellan stämmorna får beteckna sorgen, som långsamt stiger upp likt en klagosång av gråterskor. Temat leder till verkets höjdpunkt, där textraderna ”Born, so he was born too, born like everyone else, like me who will die” leder till tankar kring det mänskliga tillståndet: triumferande men samtidigt nedslående. Verket avslutas som det började, i lyriskt ödesmättade klanger som sakta klingar ut.

Michael Gilbertson, född 1987, är en amerikansk kompositör, dirigent och pianist. Han var en av tre finalister för Pulitzerpriset  i musik 2018, vilket gjorde honom till en av de yngsta finalisterna i prisets historia. Han har examen från The Juilliard School samt Yale University, och bland hans kompositionslärare kan nämnas Samuel Adler och John Corigliano.

År 2009 grundade Michael en årlig musikfestival, ChamberFest Dubuque, till vilken han bjuder in unga klassiska artister för konserter och pedagogiska möten.

Gilbertson är BMI Composer in Residence vid San Francisco Chamber Orchestra och professor vid San Francisco Conservatory of Music.

Text: Andreas Konvicka

Her Beacon-Hand Beckons är en av sex satser i To the Hands, Caroline Shaws svar på 1600-talstonsättaren Buxtehudes ikoniska verk Jesu Membra Nostri. Där Buxtehude mediterar över Jesu lidande genom att rikta ljuset mot sju olika kroppsdelar, sträcker Caroline Shaw händerna mot oss. I sin kommentar till verket säger hon: “Låt oss öppna oss så att andra kan lägga sina händer i våra. Murar är inte svaret.”

Strålande treklanger klättrar oroligt runt tills mansstämmorna lugnar oss: ”Jag skall hålla om er”. Orden är Caroline Shaws reflektion över sin hemstads landmärke, Frihetsgudinnan, och den stolta dikt av Emma Lazarus som fästes på statyns sockel 1903. “Sänd dem, de hemlösa, stormkringkastade, till mig – jag lyfter min lampa invid vår gyllene port!”, säger Lazarus och Shaw svarar “Jag skall vara er tillflykt. Vi skall vara. Vi skall”.

New York-baserade Caroline Shaw, född 1981, är kompositör, violinist, kammarmusiker, sångerska och medlem i den gränsöverskridande vokalgruppen Roomful of Teeth. Med sin Partita för 8 röster för Roomful of Teeth blev hon 2013 den yngsta tonsättare som någonsin mottagit Pulitzerpriset i musik. Hon har sedan dess komponerat för klassiska världsartister som Ann-Sofie von Otter, Dawn Upshaw och Jonathan Biss samt samarbetat med rapparen Kanye West.

Text: Janna Vettergren

David Lang kom inte från någon musikalisk miljö utan började utforska musik helt på egen hand efter att han fått sin första konsertupplevelse som nioåring. Han lånade instrument av grannar, prövade olika ljud och hittade även på ett eget notationssystem. Det fria, nyfikna, experimenterande förhållningssättet till musik har sedan präglat David Langs komponerande.

the sense of senses är ett av flera stycken, i vilka David Lang har arbetat med att lägga olika litterära filter på texten i Bibelns Höga visa. I en verkkommentar berättar han:
”Idén bakom serien är att om vi utforskar texten från många olika vinklar kan den avslöja mer av sin emotionella och andliga kraft. Det som utmärker Höga visan jämfört med andra texter i Bibeln är dess intensiva sensualitet. Det som gör att vi kan känna gnistan mellan de älskande – en metafor för gnistan mellan den troende och Gud – är det förhöjda språket som placerar oss mitt i händelsernas centrum. Det berättar genom att hela tiden utmana och spela på våra sinnen. De älskande ser vinrankorna och vingårdarna, de doftar rökelse och myrra, de smakar på honung och vin. Vår närhet till berättelsen fördjupas genom att detaljerna är beskrivna på ett sådant sätt att vi själva kan föreställa oss hur vi ser, doftar och smakar.”

För att lyfta fram de olika sinnena i texten filtrerade David Lang först bort allt utom det som är sett, hört, doftat, känt och smakat. Han tog bort allt som pekar ut vem som säger vad, och flyttade om i texten så att varje sinne är samlat för sig, synintrycken för sig, dofterna för sig och så vidare. Slutligen ändrade han ordningen, från långt bort till nära:
”Från synen, till ljuden till doften till känseln till smaken, så att vi ska kunna förnimma hur kraften i sinnena ökar och intensifieras, vartefter de kommer närmare oss själva.”

Stycket är en gemensam beställning av Company of Music, Wien och Johannes Hiemetsberger; the Crossing, Philadelphia och Donald Nally; och the Fisher Center at Bard College, och uruppfördes 21 april 2021 i konserthuset i Wien.

Läs mer om David Lang i kommentaren till stycket stateless.

Text: Katarina Lindblad