För oss idag är Marc-Antoine Charpentier mest känd för ouvertyren till Te Deum, som blivit Eurovision-fanfaren. Men på sin tid var han Frankrikes främsta kompositör av kyrkomusik, och komponerade mässor, motetter och mycket annat. Han var den som införde det dramatiska oratoriet i landet, en genre han kom i kontakt med under sina studier i Rom för bland annat den store, italienske kompositören Giacomo Carissimi (1605–1674).

När Charpentier återvände till Frankrike, inledde han ett mångårigt samarbete med jesuitsamfundet i Paris. Hans musikdramatiska verk tjänade dem i deras försök att konvertera människor till den katolska tron, och lyfte fram de dygder som Jesuiterna uppskattade. De moraliska, ofta mycket dramatiska och spännande berättelserna hämtades huvudsakligen ur Gamla testamentet.

Han integrerade framgångsrikt de italienska och franska stilidealen, och verken kännetecknas av subtila relationer mellan musik och text, ett vågat harmoniskt språk och en unik blandning av fransk deklamation och italiensk känsla för lyriska melodilinjer. I samtliga verk framträder Charpentiers förmåga att gestalta karaktärerna, och hans affektiva förverkligande av de dramatiska situationerna.

Mors Saülis et Jonathæ (Sauls och Jonatans död) från 1682 är ett fint exempel på hans oratoriestil. Texten är hämtad ur de gammaltestamentliga Samuelsböckerna, från vilka den anonyme sammanställaren har valt ut de mest dramatiska och suggestiva avsnitten.

Berättelsen handlar om hur vänskapen mellan Jonatan, son till Israels kung Saul, och herden David sätts på prov i kampen mot fillistéerna och om kungatronen. Den fokuserar initialt på Saul, Israels kung, när han rådfrågar häxan från Endor angående utgången av kriget mot filistéerna. Efter en gripande åkallan tillkännager profeten Samuels ande det gudomliga straff som väntar kungen, eftersom han inte har följt Guds bud. Överväldigad ber Sauls en soldat att döda honom, nu när han har förlorat allt: sin dygd, sin ära, sin krona, sin tidigare vän och nu rival, David – som han har svikit av svartsjuka – och slutligen sin egen son, vars död på slagfältet har orsakats av Sauls egna misstag och stolthet. Berättelsen når sin klimax när David beklagar Sauls död, men framför allt sin vän Jonatans död.

Oratoriet behandlar flera teman som var viktiga för jesuiterna. Sauls öde ger en varning till dem som vänder sig bort från Gud, och uppmuntrar omvändelse för att få gudomlig barmhärtighet. Men den hyllar också dygden och osviklig vänskap.

Titlarna på Britta Byströms verk är ofta lånade från litterära klassiker, filmer eller musik. De är inte tänkta att vara programförklaringar, utan syftet är att de poetiskt sätter scenen för den musikaliska upplevelsen. Till hennes nyskrivna verk, Another Part of the Wood (2022), har titeln och texten hämtats ur Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm och scenen där drottning Titania vaggas till sömns av sina älvor.

Två gånger komponerade Felix Mendelssohn musik inspirerad av pjäsen som är fylld av mystik, lekfullhet och fantasi. Byström har, precis som han, fångat pjäsens speciella, förtrollade atmosfär. Det finns även ett litet citat ur Mendelssohns musik där strofen ”Philomel, with melody…” sjungs till samma melodi.

Byströms musik karakteriseras bäst som impressionistisk, där Debussys och Ravels musik har varit en inspirationskälla. Med en stor klangpalett tänjer hon på gränserna, och använder bland annat dur och moll samtidigt, men verket är ändå grundat i ett tonalt system. Det är skrivet för höga röster i höga lägen vilket gör att det klingar övertonsrikt, ljust och ”glittrigt”. Stycket kännetecknas även av delvis rytmiskt avancerat partier och de bärande långa efterklangerna, som låter tonerna klinga ut långsamt.

Så, i en annan del av skogen, händer magiska saker, älvor sjunger sin vaggvisa och använder trolldom för att skydda sin drottning under hennes sömn. De flerstämmiga besvärjelserna upprepas, viskas, skanderas effektfullt, medan Titania blir alltmer sömnig.

Text: Andreas Konvicka