Anders Hillborg är en av Sveriges mest framgångsrika tonsättare med en bred produktion av orkestermusik, kammarmusik och vokalmusik. Han fick sina första musikupplevelser genom att sjunga i körer samt experimentera med olika former av improviserad musik.

Hans tidiga verk mumuo:aa:yiy::oum från 1983 ansågs från början omöjligt att sjunga, men med tiden har motsatsen bevisats och det blivit något av en svensk körklassiker. Hillborg skriver i förordet att stycket kan ses som en etyd ”där största möjliga exakthet eftersträvas vad gäller klang, puls och dynamik”.

Det fantasieggande namnet är verkets fonetiska formel, vilket närmast kan liknas vid ett öppnande och slutande av röstklangen, sjunget utan något som helst vibrato. Detta för att förtydliga varje enskild vokals överton och dess inneboende släktskap och klang, på ett sätt som påminner mycket om buddistiska munkars övertonssång.

Rytmen i verket består av ordlösa stavelser sjungna i jämn puls. Kompositionen är tydligt inriktad på klang men saknar ändå inte melodi. På en enkel pentatonisk skala bygger Hillborg upp de klangliga förändringarna med minimalistiska förtecken: en böljande väv av harmonik som stiger och faller, utsökt skir och vacker.

Text: Andreas Konvicka

Slutet av 1870-talet var på flera sätt lyckosamt för Johannes Brahms, hans ekonomi var ordnad och hans kreativitet var på topp. Han hade skrivit ett antal större instrumentala verk med återvänder också till vokalmusiken. I ett brev till vännen, tonsättaren och dirigenten Vincenz Lachner sommaren 1879 förklarar Brahms att han är en mycket melankolisk person. Beviset är att han har skrivit ”liten essä över ett stort ’varför’ ”samt att den ”kastar långa och nödvändiga skuggor” över hans andra symfoni. Symfonin ansågs glad och närmast pastoral – även om tonsättaren själv inte tyckte så. Den så kallade essän är alltså den första av de två motetterna i opus 74. De motetter som när han skickade dem till sin förläggare något kryptiskt kallade Warum? samt Oh! men som idag är kända under något längre titlar.

Vi vet att det i Brahms läroprocess ingick studier av äldre musik och traditionen var ständigt närvarande i hans arbete. Eftersom han avslöjar väldigt lite om hur han gick tillväga kan vi bara spekulera. Dock innehöll den stora notsamling han lämnade efter sig åtskilliga avskrifter av musik från 15-, 16- och 1700-talet. Den andra motetten i opus 74, O Heiland, reiß dig Himmel aus, är Brahms variationer över en gammal adventshymn med samma titel och är sannolikt ett tidigare verk. Opus 74 nr 1 Warum ist Das Licht gegeben dem Mühseligen är kanske den motett där Brahms lutar sig stilmässigt mest mot Bach. Stilen, formen samt inte minst det faktum att han avslutar det hela med en Luther-koral skvallrar om hans förebild. Samtidigt är influensen helt integrerad med ett expressivt, romantiskt tonspråk. Brahms är tryggt förankrad i sin personliga stil och bygger ett stort verk där textbehandlingen är effektiv, känslomässig och medveten. Med hjälp av textvalet åstadkommer han en sammanhängande bön av fyra texter med olika ursprung, ett berättande där hoppet och förtröstan på Gud genomsyrar hela stycket.

Text: Karin Ekedahl

“Min arbetsplats är ute till havs, och jag längtar efter den i alla väder. Finns det något mer storslaget mystiskt än havets blå linje? För mig är detta, mer än något annat, symbolen för tankefrihet och fantasiflykt.” Gösta Nystroem

Mer än någon annan person inom svensk musik har Gösta Nystroem (1890-1966) kommit att förknippas med havet och Sveriges västkust. Men han var inte enbart den ledande svenska havskomponisten, utan även en av pionjärerna för 1900-talsmusiken i Sverige. Tillsammans med Hilding Rosenberg och Moses Pergament hade han efter första världskriget ett starkt behov av förnyelse och kontakt med omvärlden.

Nystroems konstnärliga drivkrafter kännetecknas av nostalgi och romantik, samtidigt som de präglas av optimism och framåtanda. Innan han bestämde sig för att ägna sig helt åt komposition var han också en mycket begåvad och framgångsrik målare, och det är något som verkligen går fram i musiken. Både i instrumentalmusiken och den sensuella vokalmusiken använder han sig av uttrycksfulla, melodiska linjer, och skapar atmosfäriskt ljudande tonbilder i nästan impressionistiska färger.

I maj 1956 bosatte sig Nystroem nära havet på Särö i Halland. I Tre havsvisioner för åttastämmig kör, som han komponerade vid denna tid, är den kontinuerliga rörelsen av ebb och flod tydligt hörbar. Här frammanas de vida horisonterna, de långa dyningarna, vindsuset på vågorna och den ständiga längtan till det rogivande havet.

I den sista sången, Havet, tonsatte Nystroem Vilhelm Ekelunds dikt från 1906 vars avslutande strof lyder:o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!

Ekelund refererar till den antika grekiska poeten Pindaros, som ofta nämner de så kallade Hyperboréerna, det mytiska folket som bodde norr om nordanvinden. Omnämnandet av Psaltaren hänvisar till Davids psalm ur Bibeln, med texten ”han för mig till vatten där jag finner ro”.

Isin postumt utgivna biografi Allt jag minns är lust och ljus (1968) skriver Nystroem:

”Jag sätter mig däruppe på krönet och ser ut över havet. Finns det något vilsammare för rolös själ än att betrakta en blå havslinje? Finns det något mera hemlighetsfullt än detta vida, djupa vatten?”

Text: Andreas Konvicka

I Ingvar Lidholms musik möter vi de känslosamma klangerna och de eviga frågorna. Kanske särskilt i hans körmusik, den han sedan 20-årsåldern utvecklade i tät kontakt med Eric Ericson och dennes kammarkör.
Ur Dante Alighieris väldiga epos Divina Commedia/Den gudomliga komedin tog Lidholm fasta på slutet, det vill säga passagen då Dante tillsammans med sin ledsagare Vergilius har vandrat genom helvetets kretsar för att, via en dold stig, återvända till himlens härlighet och återse dess stjärnor, …a riveder le stelle. Det är kring denna textrad, och de rader som leder fram till den, som hans fjorton minuter långa körstycke rör sig.

Verket uruppfördes av Radiokören och Eric Ericsons kammarkör 1974 med Marianne Mellnäs som sopransolist och har blivit ett portalverk i svensk körmusik. Det är ett lika dramatiskt som klangmässigt konststycke, och även om melodi och harmoni här spelar större roll än i Lidholms tidigare körverk är det fullt av kluriga intervall, tonala krockar och stora kontraster i såväl rytmik som dynamik.

Körsatsen inleds ordlöst i damstämmorna, på vokalen a i kraftfullt fortissimo och med frekventa glissandon. Det är basarna som, i sitt allra mörkaste läge, inleder texten – Ma la notte risurge – Men natten åter stiger upp – som damstämmorna sedan tar över. Efter den ljudstarka inledningen följer ett mildare och mycket klangfullt polytonalt parti medan texten skildrar hur Dante och Vergilius vandrar allt närmare ljuset.

Efter en generalpaus i styckets mitt befinner sig vandrarna helt nära porten till himlen. Ljuset de möter återspeglas i skimrande ackord med upp till 32 stämmor och plötsligt, på textraden …a riveder le stelle, landar hela kören på ett oväntat och harmoniskt c-durackord, likt en sällsam hemkomst.

Sopransolisten träder in först i styckets slutdel. Beledsagad av långa liggande ackord i körstämmorna, stiger en ordlös och lyrisk melodi mot den öppna och ljusa himlen.

Text: Anna Hedelius

The breathing of the world komponerades av Anders Hillborg 2019 som ett beställningsverk av den svensk-amerikanske dirigenten Gary Graden för blandad kör, sopransaxofon och cello.

Texten i The Breathing of the World, skriven av Hillborg själv, är naturlyrisk med en underliggande, melankolisk reflektion kring vår världs tillstånd. Musikaliskt är verket skrivet för ett rum med mycket efterklang, till exempel en kyrka. Här märks Hillborgs fascination för den mänskliga rösten och hans mästerliga instrumentering. Det är esoteriskt och kraftfullt med ett fantasieggande användande av efterklangen. Uruppförandet skedde den 12 oktober 2019 i S:t Jakobs kyrka med S:t Jakobs kammarkör under ledning av Gary Graden, med Theo Hillborg på sopransax och Filip Graden på cello.

Text: Bodil Hasselgren