arrow

Radiokören: Petite messe solennelle

Gioacchino Rossini är känd för komiska och publikfriande operor som Barberaren i Sevilla och Den tjuvaktiga skatan. Hans sista stora verk blev dock något helt annat: Petite messe solennelle, en stilistiskt omfångsrik mässtonsättning med både anor från Bach och Haydn och blicken framåt mot Fauré och Poulenc. Radiokören leds av sin hedersdirigent Peter Dijkstra i Kungsholms kyrka.

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 14 juni januari kl 19:03.


RADIOKÖREN dot 2023/2024
Skriv ut

Medverkande

 

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

&

Peter Dijkstra är chefsdirigent för Nederländska kammarkören och förste gästdirigent för Nederlänska radions kör. Han var tidigare konstnärlig ledare för Bayerska radions kör i München och mellan 2007 och 2018 var han chefsdirigent för Radiokören och är därmed den som, näst efter Eric Ericson, innehaft sin position längst. 2019 utnämndes han till hedersdirigent för Radiokören.

Han är dessutom en efterfrågad gästdirigent som regelbundet anlitas av ledande europeiska körer som RIAS kammarkör, DR KoncertKoret, Estlands filharmoniska kammarkör och BBC Singers. Han har gästat orkestrar som Tokyo stads symfoniorkester, Bayerska radions symfoniorkester, Rotterdams filharmoniska orkester och Skotska kammarorkestern liksom tidig musik-ensembler som Concerto Köln och Akademie für Alte Musik Berlin.

Han är professor i kördirigering vid Högskolan för musik och dans i Köln och ledamot i Kungl. Musikaliska akademien. 2013 tilldelades han den prestigefyllda Gyllene violinen för framstående nederländska musiker och året därpå Eugen Jochum-priset. Han har studerat solosång och dirigering vid konservatoriet i Haag, där han examinerades summa cum laude, samt vid musikhögskolorna i Köln och Stockholm.

Pianisten Martin Sturfält har etablerat sig som en uppmärksammad uttolkare av både nyare och äldre svensk musik. Han har gjort kritikerrosade inspelningar av Wilhelm Stenhammars pianomusik och, tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester och Andrew Manze, Adolf Wiklunds två pianokonserter. Som solist gästar han ofta både svenska och utländska symfoniorkestrar och är även en hängiven kammarmusiker.

Sturfält har bland annat samarbetat med Herbert Blomstedt, Sir Mark Elder, Thomas Dausgaard och Alexander Vedernikov. Han har spelat med utländska orkestrar som Halléorkestern, New London Sinfonia och med samtliga svenska symfoniorkestrar. Han har gett solo- och kammarkonserter på Musikaliska och Konserthuset i Stockholm, i Wigmore Hall, Barbican och Royal Festival Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam och Palais des Beaux-Arts i Bryssel.

Han har även vunnit första pris i flera tävlingar, däribland Yamaha-tävlingarna i Sverige 1999 och i England 2002, John Ogdon Prize i London 2004 och Terence Judd Award i Manchester 2005.

Musiken

Ungefärliga tider

Gioacchino Rossini – när man hör namnet tänker man oundvikligen på titlar som Den tjuvaktiga skatan, Italienskan i Alger och inte minst Barberaren i Sevilla – en höjdpunkt i italiensk komisk opera. Vid tillkomsten av Petite messe solennelle var det över 30 år sedan Rossini skrev sin sista opera. Han bodde sedan en tid tillbaka i Paris, var en firad tonsättare, skrev en del kammarmusik för sin bekantskapskrets, men levde tillbakadraget.

Möjligen är titeln ett utslag av Rossinis skämtlynne. En ”messe solennelle”, eller missa solemnis, är en tonsättning av hela ordinariet – mässans alla fasta texter – till skillnad mot en kort mässa, missa brevis. ”Petite messe solennelle” blir alltså ungefär en ”liten stor mässa”.

Rossini själv kallade den sin ”sista ålderssynd”, och i slutet av partituret skrev han: ”Käre Gud. Här slutar denna ynkliga lilla mässa. Är det verkligen sakral musik jag just har skrivit? Eller är den hädisk? Jag föddes för opera buffa, som du mycket väl vet. Lite teknik, lite hjärta, det är allt. Välsignad vare du, lova mig paradiset.”

Musiken vittnar emellertid om Rossinis medvetenhet kring det religiösa musikarvet samt föregångare som Bach, Haydn och Mozart. Den följer traditionen, om än med en opera-twist. Mässan är tillägnad greve Alexis Pillet-Wills fru; den beställdes förmodligen av hennes man och uruppfördes i parets privata kapell i mars 1864.

Den ursprungliga versionen skrevs för tolv sångare, två pianon och harmonium. Några år efter uruppförandet orkestrerade Rossini mässan, sannolikt för att han var rädd för att någon annan skulle göra det efter hans död. Eftersom Rossini inte var helt förtjust i gossopraner ansökte han om tillstånd hos påven om att få framföra den med kvinnliga solister, som då inte var tillåtna i musik i kyrkorummet. När han fick avslag på sin ansökan var hans önskan att orkesterversionen inte skulle uppföras förrän efter hans död. Sålunda ägde det första framförandet rum 1869 i operahuset Salle ventadour, i tiden ganska nära det som skulle ha varit Rossinis 77-årsdag.

Text: Karin Ekedahl

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min