arrow

Sjostakovitjs väldiga Leningradsymfoni

När Sjostakovitjs Symfoni nr 7 uruppfördes 1942 var det med musiker som själva överlevt Leningrads belägring. Tonsättaren hade själv evakuerats och såg på avstånd sin hemstad brinna. Det här monumentala verket, både i längd och omfattning, har blivit ett av Sjostakovitjs mest populära. Pēteris Vasks led också under förtryck i en stor del av sitt liv. För honom innebär musiken en slags frihet från yttre kontroll och censur. Genom den vill han skänka harmoni och skönhet till en sårad och sargad värld. Fredagens konsert livestreamades och ligger inom kort på Play.

Han har kallats det nya dirigentundret, finske Klaus Mäkelä, som i september 2018 inleder sitt engagemang som Radiosymfonikernas förste gästdirigent. Med sina 21 år var han den yngsta dirigent någonsin som fått ett längre kontrakt med orkestern. Av de tre Sjostakovitjsymfonier Mäkelä dirigerar under säsongen är nummer sju eventuellt den mest dramatiska. Åtminstone vad gäller tillkomsthistorien.

Året är 1941. Leningrad brinner, staden är belägrad av nazistiska styrkor. I december slutför Dmitrij Sjostakovitj sin Symfoni nr 7. Den är tänkt som en hyllning till hemstaden, men premiären i mars året därpå får äga rum i staden Kujbysjev (nuvarande Samara) vid Volgas strand, dit Sjostakovitj med övriga Leningradbor har evakuerats. Under månaderna som följer smugglas ett mikrofilmat partitur till väst och symfonin uppförs även i London, New York och Massachusetts.

Den 9 augusti 1942 är det äntligen dags för Leningradpremiär med en orkester av 40-50 överlevande musiker, som flera gånger har kollapsat av utmattning under repetitionerna. Publiken är stor både i och utanför Grand Philharmonia Hall: konserten sänds över högtalare bland annat till de tyska trupperna vid frontlinjen och musiken går till historien som symbol för motståndet mot förtrycket.

Också den lettiske tonsättaren Pēteris Vasks har skrivit musik som motståndshandling. Hans tidiga musik knyter an till Lettlands utsatta läge med två stormakter som närmaste grannar. Fram till 1991 förde han sin musikaliska kamp för hemlandets självständighet från Sovjetunionen. Men till lika stor del är hans innerliga musik inspirerad av naturen: ”Naturen är magisk. Jag tar långa promenader i skogen och kan inte föreställa mig att komponera i en stor stad. Naturen lever djupt i min själ.”

Likt sin baltiske kollega Arvo Pärt har Vasks musik undan för undan blivit mer minimalistisk, han har övergett det experimentella och aggressiva till förmån för harmoni, både till uttryck och innehåll. Varje stycke har sin mening och som tonsättare vill Vasks bidra till att förbättra balansen mellan godhet och ondska i världen. ”Jag älskar musik över allt annat, den skapar själva kärnan i mitt liv. I min musik vill jag framför allt dela min glädje och kärlek samt känslan av att harmoni är möjlig – i alla fall i musiken.”

Pēteris Vasks, som var Stockholm New Music Festivals huvudtonsättare 1996, har skrivit såväl körverk som orkester- och kammarmusik. Pater Noster från 1991 är komponerad för kör och stråkorkester. Laudate Dominum skrevs 2016, ursprungligen för kör och orgel, men kort därefter även för kör och orkester.

Text: Anna Hedelius


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER arrow RADIOKÖREN Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Radiokören är som en bergsbestigare i musikvärlden. Flera hundra år av svensk a cappella-tradition i kombination med framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar, liksom samarbeten med några av världens bästa dirigenter, har etablerat Radiokören som en av de främsta ensemblerna i sitt slag. Genom Sveriges Radio P2 når kören inte bara konsertpubliken utan också en mängd lyssnare i etern och på webben.

I maj 1925 hade Radiokören sin allra första konsert och ribban lades högt redan från början. När ensemblen grundades var ett av dess uppdrag att ”verka på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå”. Den legendariske körledaren Eric Ericson utvecklade kören till en världsberömd ensemble och under hans ledning lockades tonsättare som Paul Hindemith, Frank Martin och Igor Stravinsky till Stockholm. Där fick de höra sin musik framförd som de aldrig hört den tidigare. Även svenska tonsättare skrev körmusik på nya sätt, inspirerade av den unika ensemblens möjligheter.

I januari 2011 utsågs Radiokören till en av världens tio bästa körer av den brittiska tidskriften Gramophone. Körens skivinspelningar har belönats med exempelvis det prestigefyllda Edison Klassiek (Mass & Motets, 2015) och Diapason d’Or (Nordic Sounds, 2011). Regelbundna turnéer hör till körens verksamhet och vid utdelningen av Musikexportpriset 2010 belönades ensemblen med regeringens hederspris för att de ”under mer än ett halvsekel satt den svenska körmusiken på kartan”. I november 2017 gästade Radiokören Lincoln Center i New York City tillsammans med Svenska Kammarorkestern och dirigent Thomas Dausgaard med Beethovens Missa solemnis. I april 2018 gjorde de Mozarts Mässa c-moll med Berlinfilharmonikerna under ledning av Daniel Harding vid tre utsålda konserter och tidningen Tagesspiegel skrev: ”Det är med rätta kören anses vara en av de bästa av sitt slag.”

Under säsongen 2018–2019 kommer Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester att göra flera storslagna verk för kör och orkester, som Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht och Brahms Ein deutsches Requiem. Naturligtvis hyllar kören sin tidigare chefsdirigent, Eric Ericson, med en jubileumskonsert helt i Ericsons egen anda med banbrytande ny musik och portalverk ur körrepertoaren. Samarbetet med Jacob Mühlrad fortsätter med ett nytt uruppförande i november 2018, det mångbottnade stycket Time. Under säsongen uruppför Radiokören även spännande ny musik av Ylva Skog, Malin Bång, Lisa Streich och högaktuella Raminta Šerkšnytė. I april 2019 väntar en gränsöverskridande konsert med den prisbelönade sångerskan Ane Brun och dirigent Hans Ek. Ett nytt år fyllt av överraskningar och fantastisk musik.

Från och med hösten 2018 är stjärnskottet Klaus Mäkelä förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han debuterade med orkestern i september 2017 med bland annat Sibelius sjunde symfoni. ”Varje gång jag är här får orkestern mig att känna mig hemma,” säger Mäkelä själv. ”Det är alltid ett nöje att göra musik här. Det är alltid genast på väldigt hög nivå och blir bara bättre, vilket är mycket inspirerande.” Mäkelä har på kort tid gjort stort genomslag hemma i Finland såväl som runt om i Europa. Hösten 2017 debuterade han som operadirigent med Trollflöjten på Finlands Nationalopera där han närmast kommer assistera Esa-Pekka Salonen under en flerårig produktion av Wagners Nibelungens ring. Hösten 2020 tillträder han som chefsdirigent för Oslo-Filharmonien och han är även konstnärlig partner vid Tapiola sinfonietta och konstnärlig ledare för Åbo musikfestspel. Mäkelä är även en prisbelönad cellist som har uppträtt som konsertsolist såväl som kammarmusiker och spelar på en Giovanni Grancino från 1698 utlånad av OP Art Foundation.

Marc Korovitch är chefsdirigent för Paris ungdomskör, Jeune chœur de Paris, och arbetar regelbundet med bland andra Franska radions kör och den framstående franska kören Accentus. Med SWR Vokalensemble har han bland annat spelat in Ravels Daphnis och Chloé och framfört Berlioz Romeo och Julia, även tillsammans med NDR Chor. 2017 deltog Korovitch och kören Accentus vid invigningen av det nya konserthuset La Seine Musicale i Paris. Han uppträder vid festivaler runt om i världen som Mozartwoche i Salzburg, Festival de Radio-France i Montpellier, Mostly Mozart Festival i New York och Recontres Musicales i Évian i Frankrike.

Musiken

Ungefärliga tider

Den lettiske tonsättaren Pēteris Vasks har fått den sakrala körmusiken med modersmjölken. Hans mor var läkare och spelade gitarr, samt sjöng i sopranstämman i kyrkokören. Fadern var präst inom baptistkyrkan. Själv började Vasks tidigt spela fiol och visste redan då att det var musik han skulle ägna sig åt. Hans ofta långsamma kompositioner bär andliga budskap om hopp och godhetens slutliga seger i världen. Verkförteckningen består till största delen av körsatser, orkester- och kammarmusik.

Vasks komponerar gärna för stråkar, eftersom de har en klang som ligger nära den mänskliga rösten. Det var inte minst användbart under Sovjetockupationen, då de baltiska tonsättare som använde ord var hårt kontrollerade. Den som skrev instrumentalmusik var friare. Även religiös musik var ovälkommen, så när Vasks far önskade en tonsättning av Pater noster kunde han inte hörsamma faderns önskan förrän flera år senare. 1991 skrev Vasks den till slut, i en enklare och mer minimalistisk stil än många av sina tidigare verk. Den fungerar som en stillsam och vördnadsfull meditation över kristendomens viktigaste bön – Fader vår.

Text: Anna Hedelius

Ömsom dramatiskt passionerade, ömsom harmoniskt stilla. Pēteris Vasks atmosfäriska körverk är som balsam för oroliga själar och påminner till stilen om Arvo Pärts musik. Vasks musik är alltid innerlig. En viktig drivkraft i hans komponerande är att förbättra balansen mellan godhet och ondska i världen.

Laudate Dominum skrevs ursprungligen för kör och orgel men även i en version där orgelstämman utvecklats för orkester. I den senare präglas musiken av det dynamiska växelspelet mellan kör och orkester. Tre majestätiska orkesterpassager i d-moll svaras av meditativa körstämmor. Texten består inledningsvis av endast en mening, ”Laudate Dominum” – prisa Gud. Efter ett sista orkestermellanspel följer en jublande halleluja-kör i D-dur och i den extatiska finalen förenas kör och orkester i en ljudstyrka som kanske når ända upp till himlen.

”Musik är den mest kraftfulla av konstformer, eftersom den lättast når det gudomliga. Musik är en abstraktion, men ljud har förmågan att nå själen och uttrycka något som inte går att sägas i ord. Genom sången kan man dela känslan av kärlek,” har Pēteris Vasks sagt.

Text: Anna Hedelius

Få verk har fått så omedelbar världsvid spridning som Sjostakovitjs Leningradsymfoni. Under dess första år formligen tävlade orkestrar och dirigenter om att få framföra verket. Symfonin presenterades som den fria själens protest mot de mörka krafter som dominerade i Europa. Det här var under andra världskrigets mörkaste tid då Nazityskland lade allt fler områden under sig och behovet av motståndssymboler var stort. Sjostakovitjs symfoni kom, kan man säga, i rätt tid.

Till förutsättningarna för framgången hörde att symfonin snabbt nådde omvärlden. Historien om hur partituret fotograferades och filmrullar transporterades över halva jorden var förstasidesstoff och planer fanns till och med på en dokumentärfilm om arbetet. Ett drygt sextiotal framföranden bara i USA 1942–1943 och många runt om i Europa följdes efter kriget av att symfonin blev närmast en raritet. Självutnämnda förståsigpåare hävdade att det egentligen var dålig musik som hyllats av politiska skäl och i USA drogs det in i den antikommunistiska hetskampanjen.

Att Sjostakovitjs Symfoni nr 7 inte är vanligare i dag beror snarare på de höga krav den ställer på musikerna. Rubriken härstammar från att Sjostakovitj tillägnade symfonin ”Leningrads hjältemodiga försvarare”. Att läsa in något detaljerat program i musiken bör undvikas men klart står det ändå att den hänger ihop med Sjostakovitjs upplevelser innan och under belägringen av staden.

I juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvant och kriget närmade sig staden vid floden Neva. I augusti började evakueringarna, men Sjostakovitj ville stanna kvar och hjälpa till. Han varvade olika insatser, främst inom brandförsvaret, med att lägga alla sina fria stunder på att arbeta med symfonin. I oktober tvingades Sjostakovitj med familj ändå att ge sig av och tog sig till staden Kujbysjev, nuvarande Samara, vid floden Volga. Där hördes också den färdiga symfonin för första gången i mars 1942, spelad av den likaledes evakuerade Bolsjojteaterns orkester.

Till Leningrad kom symfonin först i augusti 1942. Den spelades av en liten spillra av radions orkester, förstärkt av ytterligare musiker i staden samt musiker som fick permission från försvarslinjen av militärkommandot – ett gott bevis för hur viktig saken ansågs för det psykologiska försvaret. Högtalare hade satts upp på en rad platser i staden och kring dessa samlades människor i klungor och lyssnade under tystnad till den musik, som mest av allt handlade om dem.

Text: Sven Kruckenberg

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 15 min inkl. paus