SJOSTAKOVITJS FEMMA
Den amerikanska dirigenten Marin Alsop gästar återigen Berwaldhallen och bjuder på litterärt inspirerad musik tillsammans med Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester. Samuel Barbers vackra Essä för orkester nr 2 följs av Leonard Bernsteins rytmiskt intrikata körverk Chichester Psalms. Vi hör också Dmitrij Sjostakovitjs högst personliga Symfoni nr 5, där finalen är inspirerad av Alexandr Pusjkins dikt Vozrozhdenije (Återfödelse).
Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 samt på Berwaldhallen Play fredagen den 3 februari kl 19:00.
Samuel Barber talade och läste flera språk. Hans stora intresse för litteratur spände från medeltida texter till modernister som Kierkegaard, Joyce, Rilke och Neruda. Intresset för det skrivna ordet spillde över också i hans kompositioner, såväl sångerna som instrumentalmusiken. I hans tre essäer för orkester fick han möjlighet att experimentera med processen att metaforiskt gestalta och översätta en fiktiv text till musikaliska teman.
Barber använde termen ”Essay for Orchestra” för verk som var relativt korta och koncisa, dramatiska till sin karaktär och formade genom utvecklingen av tematiska idéer. Detta är tydligt i synnerhet i Essä nr 2, där han effektivt utvecklar ett grundtema, en första kort ”uppsatsskiss”, till tre huvudteman. Tack vare sitt breda innehåll och rika skeende har essän, trots sin korta speltid, jämförts med en symfoni. Verket är skrivet under en av Barbers övergångsfaser, från lyrisk kompositionsstil till en mera experimentell musikstil, och blev därför en blandning av dem båda. Essä för orkester nr 2 fick sin urpremiär 1942 vid New York Philharmonics hundraårsjubileum under Bruno Walters ledning, och har sedan dess blivit kvar på repertoaren för de flesta stora orkestrar i världen.
Chichester Psalms var Bernsteins första stora komposition efter Symfoni nr 3 ”Kaddish”, ett verk som komponerades till minne av John F. Kennedy och är fullt av sorg och förtvivlan.
Chichesterpsalmerna kontrasterar symfonin med en mera försonande och positiv grundtendens och dessa två verk är Bernsteins tydligaste hänvisning till sitt judiska ursprung och sin religion. Det tresatsiga körverket är baserat på hebreiska psalmtexter hämtade ur psalmerna 100, 23 och 131 samt enskilda verser från psalmerna 108, 2 och 133.
Med sitt extrema omfång, sin rytmiska komplexitet och sina stora intervallsprång anses Chichesterpsalmerna vara ett mycket svårsjunget verk för korister, inte minst för tenorerna som i inledningen möter ett av de tuffaste partier som någonsin skrivits.
En förödande kritisk artikel publicerades 1936 i tidningen Pravda om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk. Den beskrevs som ”osovjetisk, grovkornig, primitiv och vulgär”. Artikeln sammanföll tidsmässigt med Stalins stora utrensningar, vilket även påverkade kulturpolitiken. Flera kollegor till Sjostakovitj drabbades hårt och han själv hamnade i kylan, tvingad att dra in sin nyskrivna, dissonanta fjärde symfoni. Istället gjorde han ett lappkast, och skrev den mera lättlyssnade femte symfonin med undertiteln ”En Sovjetkonstnärs svar på rättvis kritik”. Temat är taget från en sång han komponerade till Pusjkins dikt Vozrozhdenije/Återfödelse från 1820. Pusjkin skrev dikten under sin exil från huvudstaden och kanske kände Sjostakovitj här ett släktskap i ödet. Texten handlar om hur konstnärsgeniets verk målas över med svarta penseldrag av en okänslig ”konstnärsbarbar”, men åter framträder klart när den svarta färgen flagnar.
Symfoni nr 5 följer den klassiska fyrsatsiga strukturen och har samma mönster som Beethovens symfoni med samma nummer. Verket börjar i tragisk moll och slutar i klingande dur. Sjostakovitjs son Maxim har berättat att fadern liknade den med en hjältes resa, där motgångar och utmaningar övervinns för att slutligen nå seger.
Text: Andreas Konvicka
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.
Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.
Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.
Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.
Den amerikanska dirigenten Marin Alsop har av New York Times beskrivits som inte bara en ”formidabel musiker och en kraftfull kommunikatör” utan också som ”en dirigent med en vision”. Säsongen 22/23 blir Alsops fjärde som chefsdirigent för ORF Radio-Symphonieorchestre Wien men har haft återkommande samarbeten med bland andra London Symphony Orchestra, Chicago Symphony Orchestra, Gewandhausorchester Leipzig och Sveriges Radios Symfoniorkester.
Sedan 2021 är Alsop musikalisk ledare med hedersomnämnande samt grundare för OrchKids – ett utbildningsprogram inom musik för barn och unga från svåra förhållanden – vid Baltimore Symphony Orchestra. Innan dess hade Alsop varit orkesterns musikaliska ledare under 14 år och bland annat lett den på sin första europaturné på 13 år, flertalet prisvinnande inspelningar och en stor mängd världspremiärer. Sedan 2019 är hon även hedersdirigent för Orquestra Sinfonica do Estado de São Paulo.
Alsop har en omfattande diskografi med inspelningar av bland andra Johannes Brahms, Antonin Dvorak och Sergej Prokofjev för bland annat Decca, Harmonica Mundi och Sony Classical, varav flertalet har mottagit Gramophone Awards. Hon är den första dirigent som mottagit MacArthur priset och har dessutom tilldelats en Crystal award från World Economic Forum. 2013 blev hon historisk som första kvinna att dirigera under BBC:s Last Night of the Proms.
I filmen The Conductor från 2021 får tittaren följa Alsops liv och karriär genom intervjuer och aldrig tidigare visat arkivmaterial med hennes mentor Leonard Bernstein. Man får även följa hennes arbeta med att undervisa nästa generation av dirigenter. Under 2020 var Alsop artist-in-residence vid Universität für Musik und darstellende Kunst (MDW) i Wien och är professor i dirigering vid John Hopkins University Peabody Institute. Hon är även hedersdoktor vid Yale och Julliard.
2002 grundade Alsop Taki Concordia Conducting Fellowship, en organisation som främjar och utvecklar kvinnliga dirigenter.
Sjunger i Leonard Bernstein; Chichester Psalms på konserten den 3 februari 2023.
Sjunger i Leonard Bernstein; Chichester Psalms på konserten den 4 februari 2023.
Karl Thorsson är stämledare för slagverkssektionen i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hans musikaliska utbildning innefattar bland annat Framnäs folkhögskola och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Han tillhör en av de mest anlitade slagverkarna i Sverige med ett brett musikaliskt spann. Karl är delvis boende i Visby, har flygcertifikat och spelar jazz med Hans Nyman i Trio Hakana.
Lisa Viguier Vallgårda är soloharpist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1993. Med orkestern har hon framträtt som solist i solokonserter av exempelvis Reinhold Glière och Alberto Ginastera. Hon har spelat Wolfgang Amadeus Mozarts dubbelkonsert för flöjt och harpa och dessutom uruppfört Staffan Björklunds Moonscapes, en dubbelkonsert för harpa och basklarinett. På hennes repertoar finns även bland annat Claude Debussys Danse sacrée et Danse profane för soloharpa och stråkorkester.
Viguier Vallgårda är också verksam som kammarmusiker och har förutom med kollegor i orkestern framträtt vid kyrkokonserter och vid kammarmusikfestivalerna i Sandviken och Båstad. Uppvuxen i Frankrike blev hon som 14-åring antagen till Musikkonservatoriet i Paris, där hon senare tog diplomexamen. Hon har bland annat studerat för harpisten Pierre Jamet.
Musiken
Samuel Barber fick en gedigen utbildning vid Curtis Institute i hemstaden Philadelphia. Studierna omfattade inte bara komposition utan även piano och sång. Han kom rent av att spela in sin egen Dover Beach för baryton och stråkkvartett med sig själv som solist på skiva. Mycket få kompositörer har kunnat göra något liknande. Bland 1900-talets tonsättare fick han med sin aldrig sviktande lyriska talang ett unikt publikt genomslag, som dock i internationellt perspektiv nästan bara vilar på ett enda verk, Adagio för stråkar. Det har använts som en lika allvarlig som omedelbart gripande sorgemusik i alla möjliga sammanhang, ett paradexempel bland klassikervärldens vackraste ”Lugna favoriter”. Utanför USA hörs hans övriga musik idag påfallande sällan, vilket är synd då det finns mycket att upptäcka. Adagiot, ursprungligen för stråkkvartett, uruppfördes i versionen med stråkorkester av självaste Arturo Toscanini i november 1938, och världssuccén var ett faktum. Toscanini var inte ensam bland stjärndirigenter om att propagera för Barber. Bruno Walter gjorde en tidig inspelning av hans första symfoni och uruppförde Essä för orkester nr 2 från 1942 med New York Philharmonic i april samma år.
Valet av beteckningen ”essä” är finurligt, Barbers båda essäer är uppbyggda just som de korta litterära eller populärvetenskapliga uppsatser som vi vanligen förknippar med ordet. Ett ursprungligt tema presenteras och utvecklas därefter till en logisk och tillfredsställande ”slutsats” – enkelt men effektivt. Denna den andra essän är mer omfattande och något mer substantiell än den fem år äldre nummer ett. Men den är ändå inte längre än att man förundras över känslan av att ha fått uppleva något verkligt storskaligt på mycket kort tid, en råstark och fullvärdig minisymfoni. Omkring tio minuter som sträcker sig från inledningens känsla av att en berättelse väntar, en saga att minnas, och kulminerar i det kraftfulla slutet. Ett under av koncentration, en lyckad essä.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
Efter urladdningen med symfonin nr 3 ”Kaddish”, ett sorgtyngt verk till minne av J.F. Kennedy som mördades 1963, fick Bernstein tid att skriva ett ”försoningsverk”, som han själv kallade det. Detta resulterade i det trestämmiga körverket Chichester Psalms, baserat på hebreiska psalmtexter och namngivet efter sin uppdragsgivare, Chichester Cathedral i England.
Bernstein bytte kompositionsstil och frångick att skriva i tolvtonsteknik, då han kände att psalmerna bad om att få bli skrivna i mera traditionell stil. En del av kompositionsmaterialet kommer från tidiga skisser av musikalen West Side Story, samt en ofullbordad musikalversion av Thornton Wilders succépjäs The Skin of Our Teeth. Det symboliska talet sju, som har en stor betydelse i den judisk-kristna traditionen, används flitigt i takter och intervallsprång. I verket används också två soloharpor, vilket understryker deras speciella betydelse och koppling till David i psaltaren.
Verket börjar med koncentrerad energi, och Bernstein låter dissonanta septimackord klinga som mäktiga klockor, avsedda att väcka oss ur en djup sömn. Han introducerar ett fanfarliknande ledmotiv i sopran- och altstämman, vilket lägger grunden för hela verket, och senare återkommer flera gånger. Ett första koralliknande avsnitt följs av en svängigt jazzig version av den 100:e psalmen, ”Höj jubel till Herren, alla länder”, i 7/4 takt.
Den andra satsen inleds med en enkel, stillsam melodi på Psalm 23, ”Herren är min herde”, som sjungs av en goss-sopran (David) och sedan likt ett eko tas över av sopranerna. Den sparsamma orkestreringen skapar en mycket öm stämning, men idyllen avbryts abrupt av slagverkets skarpa rytmer. Djupa, mullrande mansröster leder oss in i psalm 2, ”Varför rasar hedningarna”. Rösterna undanträngs dock efter hand av sopranerna i en repris av Psalm 23 och hotet verkar ha övervunnits. David ansluter sig med texten ”Din godhet och barmhärtighet”. Slutet är ändå inte entydigt fredligt. Motivet från den hotfulla mittsektionen återkommer, och satsen avslutas med ett trumslag i forte.
Tredje satsen börjar med en rastlös instrumental inledning, som dissonant och kromatiskt varierar verkets huvudmotiv. Mellansatsens hedniska tema återkommer och övergår sedan till en flödande refräng av Psalm 131, ”Herre, mitt hjärta är inte stolt”. Huvudmotivet från inledningen återkommer i pianissimo, och verket avslutas med orden ”Yaḥad” (enade) och ”Amen” unisont, medan en dämpad trumpet upprepar öppningsmotivet en sista gång.
Text: Andreas Konvicka
Josef Stalin fick en dag lust att gå på operan, närmare bestämt Dmitrij Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk. Det var viktigt att hålla sig à jour med vad Sovjets stora konstnärer höll på med. Diktatorn lämnade teatern i ursinne och dikterade en text som den 28 januari 1936 publicerades som ledarstick i statsledda tidningen Pravda: ”Förvirring i stället för musik”. Det var början på en hård kampanj mot Sjostakovitj och hans likar, ett brutalt ingrepp i musikhistorien som i decennier fyllde tonsättare med fruktan. Sjostakovitjs musik kallades vulgär, formalistisk och neurotisk. Modernism gick bort; musik skulle vara enkel, optimistisk, gärna baserad på folkliga idiom, helst också patriotisk och hyllande av staten.
En av många följder av denna bannbulla var att Sjostakovitj drog tillbaka sin fjärde symfoni, trots att den redan repeterades i Leningrad. Mot den bakgrunden är Symfoni nr 5 från 1937 en utomordentligt djärv och modig skapelse, absolut inte den musikaliska ”pudel” som man hävdat. Särskilt mycket patriotism finns knappast, däremot mörka och tragiska stämningar, alltså känslor som i det offentliga rummet var helt oacceptabla i Ryssland vid denna tid.
Cellolegenden Mstislav Rostropovitj lär ha sagt att Sjostakovitj med säkerhet skulle ha avrättats som tack för verket, om inte applåderna efter uruppförandet hade varat i fyrtio minuter. Nu blev den officiella historien i stället att symfonin var ”en sovjetisk konstnärs kreativa svar på rättvis kritik” och ett självbiografiskt program tolkades in i musiken, med fokus på tonsättarens förvandling från obegriplig formalist till kommunistisk fanbärare.
Utåt accepterade Sjostakovitj denna tolkning, men enligt en källa menade han i själva verket att jublet är forcerat, framtvingat under hot. ”Man måste vara en fullständig idiot för att inte höra det.” Hur som helst är det ett orkestralt mästerverk som med skickligt använda resurser låter hela symfonin växa fram ur bara några få motiv. Largo-satsen lär ha rört premiärpubliken till tårar. Den skrevs för övrigt under en särskilt intensiv skaparperiod efter att en av tonsättarens lärare arresterats och avrättats. Är finalens slut ett uttryck för politisk eftergift eller ironi? De lärde – och alla vi andra – får väl fortsätta att tvista om den saken.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min (inklusive paus)
Lär dig mer om Leonard Bernstein i Sveriges Radios Klassiska podden
Lyssna på Sveriges Radios Mästerverken i P2
Biljetter
Fler konserter
HARDING & STRAUSS EN ALPSYMFONI
Chefsdirigent Daniel Harding, Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören i ett helromantiskt program med musik av Robert Schumann och Richard Strauss.
RADIOKÖREN: LIGETI 100 ÅR
Radiokören hyllar György Ligeti med de vokalt utmanande och sfäriska verken Lux Aeterna och Drei Hölderlin Phantasien.
FÖRSOMMARKONSERT MED RADIOKÖREN
Säsongsavslutning med Radiokören under ledning av Sofi Jeannin.